Imorgon är det dags för ännu en Skolmässa. Ett koncept som varit, milt sagt, framgångsrikt i vår kommun sedan 2008. Mängder av skolor finns på plats på Stinsens shoppingcenter för att under en lördag stå till förfogande för de många föräldrar och barn som nu är inne i slutfasen av att fundera hur man vill välja skola inför nästa läsår.
Naturligtvis är även barn- och utbildningskontoret på plats för att svara på frågor om skolvalet samt frågor i allmänhet om utbildningsstrategin för Sollentuna.
En mängd skolor tar också tillfället i akt och visar upp sig på scenen. Dessutom – icke att förglömma – genomförs tävlingen ”Bästa sexan”. Ett koncept som blivit ett begrepp bland skolorna i kommunen. Lisa Carpevi och Johanna Tibell-Gartz står för genomförandet och jag tror att det blir minst lika bra som förra året.
Det är stort att kunna konstatera att mässkonceptet berör hela den kommunala organisationen, men inte minst mängder av sollentunabor och besökare från kranskommuner. Det är inte ovanligt att över 10 000 personer som besöker Stinsen under morgondagen.
Lycka är ett ord som sammanfattar det jag känner för hur denna utveckling tagit form, även om jag själv inte har förmånen att vara en aktiv del på samma sätt längre.
Men, vem vet, det kanske inte är otänktbart att jag får ytterligare idéer om hur kommunikationen med kommuninvånarna ska öka…?
Hursomhelst hoppas jag att den som läser detta – och som har hyfsat nära till Stinsen – tar tillfället i akt att besöka Skolmässan 2012. Då lär du bland annat se varför andra kommuner ”snott” idéen. Den är bra, helt enkelt. I all sin enkelhet.
Ibland är det rätt skönt att stänga av hjärnan från att skriva och istället inrikta sig helt på att ”tanka in” mer inspiration. December månads avslutning blev precis på det sättet. Det blev mycket tid med familj och vänner och rekordlite tid vid datorn. Gott så.
När jag klev in i kommunhuset i Sollentuna i morse var det med en skön känsla i kroppen. Jag ser verkligen framemot vårterminen.
I vanlig ordning blev det inte många minuters ensamhet på rummet förrän det började knacka på dörren. Och så fortsatte det, hela dagen. Det är ett av de mer trivsamma inslagen i min tillvaro, detta andra år som politiker.
Det tog en rätt lång stund att arbeta sig igenom den mailskörd som stockat sig i inboxen. Utöver mängden spam (eller massutskick från företag jag inte vet något om eller som erbjuder något jag är intresserad av) fanns det en lång rad både innehållsrika och intressanta mail från privatpersoner, företag och organisationer med direkt eller indirekt koppling till Sollentuna.
Många glada återseenden både i kommunhuset och i Sollentuna centrum. Och jag lär nog bli lättvaggad även denna kväll. Huvudet indikerar att kroppen fortfarande befinner sig i viloläge. Det går nog över imorgon.
Den stora utmaningen nu är att jag ska komma igång med vårträningen. Har lovat goda vänner och kollegor att joina dem på träning. Men det går ju inte att komma dit så otränad som jag är nu. Därför är det ut och ”käka asfalt” som gäller ett tag framöver. På så sätt kanske de inte behöver använda någon hjärtstartare på gymmet, när jag väl kommer dit…
Jag hann med både inledningen av SvT:s luciaprogram samt ett luciatåg i fullmäktigesalen i kommunhuset innan klockan ens hunnit bli nio. En vacker inledning på dagen, Luciafirande är något väl värt att bevara.
Även om det verkar som att en och annan musiklärare bestämt sig för att ”förnya” repertoaren, är det mycket stämningsfullt i ett vackert luciatåg. Jag tillhör den skaran som tycker man ska vara väldans försikt med att förändra innehållet i ett luciatåg. Vissa gamla sånger hör liksom hemma där. För alltid. Nya sånger kan passa bättre som uppsjungning, inte mer.
Och även detta är det en liten skara människor som ojar sig över att vi har luciafirande överhuvudtaget. Det är en tragisk liten grupp. Luciafirande är en viktig del av den julstämning en förkrossande majoritet av svenskarna njuter av. Därför är det en fråga alldeles för viktig för att lämna över till en och annan skolledare eller motsvarande att bestämma över.
En av de mest stämningsfulla stunder jag upplever under året, är när hela familjen beger sig in till sta’n för att njuta av julskyltningen i allmänhet och julmarknaden på Stortorget i synnerhet. Även detta år styrde vi kosan dig, men årets besök blev inget annat än obehagligt.
Polisavspärrningarna var omfattande eftersom vidriga ideologier som kommunism och nazism tagit gatorna kring Mynttorget i anspråk. På väg mot Stortorget gick vi in i en klunga kommunister (eller motsvarande) som spred allt annat än julefrid, om man säger så.
Vi stod ut en kort stund av helikoptrar som hovrade och knallskott som smälldes (om än långt från den del av gamla stan vi hunnit till).
Kommunisterna (oftast kallade ”autonoma” eller motsvarande) brukar tydligen skandera ”inga nazister på våra gator”. Låt mig tillägga att varken nazister eller kommunister hör hemma på våra gator. De borde kamma sig och skaffa sig ett jobb.
All heder till polisen som skapade trygghet för oss som inte vill ha med vare sig nazister eller kommunister att göra.
I tisdags fattade plan- och exploateringsutskottet beslut om direktiv för den fortsatta planläggningen av Edsbergs sportfält. När jag tillträdde som ordförande, den 1/1-11, var arbetet med fortsatt utveckling av Väsjöområdet något av det som fick högst prioritet.
Inom alliansen var vi dessutom helt på det klara med att vi måste hitta fler och i viss mån nya vägar till en fungerande dialog med dem som bor i Väsjöområdet. Ett led i detta var att bjuda in till Edsbergsdialogen, en fredag och lördag under maj månad.
Dialogmötet hölls på biblioteket och fick ett bra gensvar. Det var ett antal hundra personer som var på plats för att ta del av de fyra exempel på sportfältets utveckling som fanns att visa upp.
Ett 50-tal personer lämnade in kommentarer till de fyra exemplen och sedan dess har en gedigen sammanställning gjorts och ett förslag till direktiv presenterats. När ärendet var på bordet i oktober föreslog jag, tillsammans med alliansen, att vi skulle ta några veckor på oss att resonera i våra partigrupper för att få en maximal förankring.
För mig var det även viktigt att lyssna in hur oppositionen i utskottet (miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet) såg på innehållet i direktiven. Eftersom majoriteten i Sollentuna (till skillnad mot exempelvis hur socialdemokraterna agerar i Sigtuna) är måna om ett bra debattklimat bjöd alliansen in oppositionen till samtal om direktiven.
I samband med det samtalet presenterade vi, utöver vårt förslag till direktiv, även ett alliansförslag om att genomföra en genomgripande trafikutredning kring de områden i kommunen som riskerar att drabbas av ”trafikinfarkt”. Högst prioriterat område skulle naturligtvis vara Edsbergs centrala delar .
Oppositionen anslöt sig till alliansens förslag till direktiv, med den skillnaden att man lämnade en protokollsanteckning i tisdagens möte om att det skulle finnas hyrerätter på sportfältet. Från alliansens sida menar vi att vår skrivning om ”blandade upplåtelseformer” handlar om, också, hyresrätter.
Utvecklingen av sportfältet kan nu planeras vidare och under 2012 utgår jag ifrån att ett förslag till plan kommer att presenteras. Men redan nu känns det bra och kunna konstatera att direktiven för sportfältet har i flera fall en direkt koppling till konkreta förslag och tankar från boende i Edsberg som framkom under Edsbergsdialogen.
Det ger mig gott hopp om att dialogen både kan fortsätta och att den kan utvecklas.
Och om du som läser detta sett, läst eller hört från socialdemokraterna att det är de som försett alliansen med alla bra förslag i direktiven – så är det inte något att fästa någon uppmärksamhet vid. Den sortens försök att ”ta åt sig äran” blir bara ännu ett – i raden – av tecken på att (S) är ett parti som lever i någon sorts parallellvärld.
Får några månader sedan fick jag frågan om hur vi skulle göra med invigningen av Turebergs torg och park. Ett byggande som, mer eller mindre, pågått sedan 2006. Det tog några veckor in på hösten innan jag insåg att det fanns ett datum vi kunde spinna vidare på. Fredagen den 11/11 2011. Invigningen blev dessutom klockan 11.11.
Iskallt på torget, men en uppsluppen stämning. Det skulle kunna vara en hyfsad sammanfattning av tilldragelsen. Enormt mycket folk och – enligt min mening – väldigt trevligt upplägg. Bäst av allt var när en förskoleklass kom dit för att hjälpa till med invigningen av den nya, stora, vackra klockan. Vem skulle bättre kunna göra en invigning av torget än barn?
Ett par minuter innan jag ska upp på scenen för att hälsa välkommen och hålla mitt tal, söker en av förskolans pedagoger upp mig. Det visar sig att det av de små barnen som ska inviga torget är född den 11/11 klockan 11.00. Gissa hur responsen blev när jag berättade det för den stora skaran som mött upp på torget…
Om en stund bär det iväg till Helenelunds centrum, det är dags för Helenelundsdialogen. I slutet av augusti fattade vi ett beslut i utskottet om att inleda programarbete för våra stationssamhällen. Vi är den enda kommunen (Stockholm undantagen) i länet som har hela fem pendeltågsstationer. Nu vill vi arbeta igenom dessa småsamhällen i syfte att skapa förutsättningar för bättre liv och service.
Först ut är Helenelund, när vi kommer de de övriga fyra kan jag idag inte svara på. Detta är en process som kommer att ta tid, och det måste den få göra.
Att möta invånare INNAN den formella processen med planläggning inleds, tror jag är ett mycket viktigt steg mot en bättre dialog med invånare i stadsbyggnadsfrågor. Detta blir en ”testballong” vad gäller formen, men värderingen bakom formen – mer dialog – är något som definitivt kommer att vara en bärande del av fortsättningen för utskottet.
Återstår att se hur många som dyker upp. Vi har satt upp ett tält på Helenelunds torg, som är uppvärmt och vi serveras dessutom kaffe. Räknar med – och hoppas på – mycket respons från dem som kommer dit. Vi finns på plats mellan 15-18 – och imorgon mellan 11-15. Därefter blir det till att åka hem och klä upp sig en aning. Lördagskvällen är vikt åt 100-årsfest för Sollentunamoderaterna. Det, mina vänner, blir en kväll vi sent ska glömma.
Tog en sen lunch idag. Normat sett hamnar jag oftast på plan 12 i kommunhuset. Det är hyfsad mat, men framförallt väldans trevliga människor att prata med.
Idag blev det som skrivet en senare lunch än normalt. Jag unnade mig en vardagslyx som händer alldeles för sällan. Hustrun hämtade upp mig, tillsammans med vår yngsta dotter. Vi åkte iväg från Sollentunas centrala delar och njöt av en underbar lunch.
Därefter en promenad bland höstlövsgula träd. Precis den sortens händelser som man mår bra av när nu hösten går mot vinter.
För en stund sedan kunde jag även konstatera att min idé om blomsterarrangemang på köksbordet under december verkar bli en riktig höjdare. Fick den idén en väldigt varm sommardag. Lite märkligt, kan tyckas, att man tänker på julen när det är nästan 30 grader varmt ute en sommardag. Men för den som känner mig – och inte minst den som besökt min hem under december – vet att julen sällan är långt borta från mina fritidstankar.
Imorgon inleder jag allahelgonahelgen med att besöka mina föräldrar. Det är lite vardagslyx att få besöka dem en fredagseftermiddag. Jag lär åka mätt därifrån.
Tillbringade en stund denna kväll med att sitta ner i en skön soffa med invånare i vår kommun som har idéer och frågor kring olika byggprojekt. Det är få gånger ett politiskt uppdrag känns så klockrent som när man sitter ner med invånare och samtalar om hur en bra kommun kan bli bättre.
Jag är ingen kontorsmänniska, även om jag trivs alldeles utmärkt på det kontor som står till mitt förfogande i kommunhuset. Det verkliga arbetsglädjen känner jag främst när jag möter människor som inte tillbringar sin vardag i kommunhuset.
Det är i den miljön – ute på byn – som jag har mitt främsta uppdrag. Det är där tankar föds och argument slipas. Men det är framförallt där som man får tillfälle att lyssna in vad som rör sig i lägenheter, radhus och villor.
Mitt löfte till mig själv – om att tillbringa mer tid i den delen av verkligheten – tänker jag förädla ytterligare. Det finns en fara för oss politiker och det är att vi fastnar för mycket på ett kontor. Jag tror att politiker mår bättre av mer tid med invånarna. Och jag tror att det, även på lång sikt, är något som invånarna uppskattar.
En ledig lördag innebär inte sällan att man hamnar i något köpcentrum. Oftast i Sollentuna. Så också denna ledig lördag.
Sprang på en kollega från en annan kommun i norrort, vilket gjorde hustruns letande efter husgeråd betydligt enklare att stå ut med.
För egen del kunde jag nöjt konstatera att julbelysningarna nu finns på plats i de flesta välsorterade affärer. Det gör att mina utflykter i Sollentuna shoppingmöjligheter lär bli ännu fler under november månad. Det är tur att man får en extra sovtimma i natt. Det gäller att vara på tårna när slutplaneringen av juldekorationerna nu är inne på sista varvet.
Om en månad lyser huset rejält. Med led-lampor. Mycket led-lampor.
Efter ett antal dagar av rejäl förkylning var det så äntligen dags att åka till kommunhuset med känslan av att vara ”tillbaka på banan”. Morgonkaffet hämtades, handlingar placerades i kronologisk ordning för att hanteras under dagen. Allt upplagt för en dag med full fart.
Det tog, sidådär, 10 minuter av metodiskt arbete innan meddelandet kom. En god vän, mentor och förebild hade under gårdagskvällen varit inblandad i en trafikolycka under en resa i Uganda. Hans liv avslutades direkt och alldeles för tidigt. Kvar står mängder av vänner, men framförallt fru och tre barn.
Tragglade mig igenom också denna dag, men det var ändå totalstopp. Spelar ingen roll hur många och intressanta saker som stod på agendan. Tankarna var idag på helt annat håll. Kvällen går åt till att fundera på om det är möjligt att flyga till andra sidan jorden för att vara med på begravningen.
Dessutom funderas det en hel del på livet denna kväll. Vad fyller man dagarna med? Vad är viktigast av allt? Hur kan man bli bättre på att vara tacksam för det man har – och inte minst för dem man har omkring sig.
Måtte den tanken inte släppa taget när vardagen återfår ”normala” proportioner igen. Vem vet om inte nästa dag är den sista. Ödesmättat? Jodå, men likväl en fråga att ställa sig. Det kan hjälpa till att ställa saker och ting i rätt ordning.
