Funderat på att ta danslektioner. Dels för motionens skull, men också för att kunna hantera denna konstart. Har missat Let´s dance, men förstår att det är dags för avgörande ikväll. Bryr mig följdaktligen inte ett dugg om vem som vinner.
Däremot blir det svårare att slita sig från tv:n under morgondagen, när det är möjligt avgörande uppe Örnsköldsvik. HV kan säkra finalplatsen mot Linköping. Eftersom jag tillbringade sju lyckliga år i Jönköping förstår du kanske var mina lojaliteter vilar under just detta finalspel.
I senaste nyheten från Djurgården Hockey berättas det att vi gjort klart med två gamla trotjänare. Bra så, men nu krävs det en del betydligt djärvare värvningar om vi skall få dansa på de stora arenorna nästa år. Jag bjuder gärna upp frun till en väl inövad vals någon gång i april 2008 när jag är vältränad och SM-bucklan i hockey hamnat hos Djurgården igen.
Träffade en kollega på landstinget idag. Rätt maffiga lokaler. Från att vårt parti huserat i en korridor, har vi nu ytterligare en korridor en trappa upp. Det goda valresultatet avspeglar sig också i detta hus.
Bland mycket annat som avhandlades pratade vi om ”utmaningsrätten”. Det känns hyggligt befriande att sitta med landstinget och höra om hur de verkligen vill bli utmanade på område efter område.
Om privata aktörer kan göra det minst lika bra, och dessutom till bättre pris utan att för en sekund göra avkall på det människor har rätt att förvänta sig i mötet med te.x. vården, då måste det vara möjligt för privata aktörer att utföra jobbet.
Tänk att något så självklart bara för några månader sedan enbart var en dröm.
Första intrycket betyder så oerhört mycket. Inte minst gäller detta när människor söker kontakt med ett företag eller en kommun. Jag har arbetat i sammanhang som haft noll koll på detta, men jag har också arbetat i sammanhang som sett det som en av de viktigaste ingredienserna – att de som söker kontakt skall få det bästa av mottagande.
På vårt våningsplan i kommunhuset har vi ett fantastiskt exempel på när det blir rätt. Eva är en person som får folk att känna sig välkommen och det gäller inte minst oss som springer där varje dag.
Häromdagen sprang jag på Camilla, en kollega till Eva, som ser ut som om hon vunnit en miljon oavsett väderlek. Rätt imponerande. Lite nu och då berättar jag för dem att de gör min dag bättre. Det blev dom glada över att höra. Eftersom vi svenskar är risiga på att sprida rosor omkring oss är risken stor att de får höra det för sällan. Men jag skall göra min del. De hjälper vår kommun att ge ett väldigt bra första intryck. Snacka om socialt kapital!
Min fyraåring ”pryar” hos mig en liten stund under seneftermiddagen, under tiden som mamma följer med storebror till tandläkaren. Tempot hon håller är ungefär en teckning var 10:e minut. Det är härligt och höra henne resonera om vad hon ritar, under tiden som hon ritar.
Min sexåring ritade för någon månad sedan en teckning med ett blått ”M”, helt i linje med partiets grafiska profil. Fyraåringen har dock en liten bit kvar tills hon når den nivån.
Det roligaste på kontoret tycker hon är ”vattenmaskinen”. Dessutom letar hon efter ”den där farbrorn med godiset”. Hon menar ekonomichefen som bjöd på lite godis när fyraåringen senast besökte kontoret i julas. Hon var lite tveksam först, eftersom våra barn har lärt sig att inte ta emot godis av vuxna, men efter att ha rådfrågat sin lättövertalade far så var det fritt fram att botanisera bland godissorterna. Hon är rätt förtjust i ekonomichefen efter det.
Vår familj har dock (för tredje året i rad) godisförbud från trettondagen till påskafton. Rätt skönt att rensa kroppen på sockeröverskott, men utmaningen blir nu att inte gå i godisfällan när påskäggen letats upp.
Hur som helst är det mysigt när barnen kommer och hälsar på. Det är trist när man, på grund av jobb, missar nattning och godnattsång med barnen på kvällen för femtielfte dagen i rad. Man kanske skulle lägga om schemat och arbeta lite mer hemifrån? Eller kanske ta en jobbpaus mellan 17-21. Eller kanske inte jobba 80 timmar i veckan, åtminstone inte varje vecka.
Försöker fortfarande hitta mig själv efter gårdagens em-kval. Hur i hela friden kunde vårt kära landslag göra ett sånt bottennapp. En förklaring måste vara att den gode Lagerbäck satsade på en startelva med ett antal spelare som är match-otränade. En annan förklaring kan vara att Zlatan inte hade någon bra dag. Någon mer än jag som saknar Henke Larsson?
Men å andra sida, det är rätt världsliga saker. Idag skiner solen, det är så varmt att lunchen bäst kommer att njutas utomhus. En lunch som jag njuter tillsammans med en trevlig socialdemokrat. Och dessutom har jag möte med Kultur- och fritidsnämnden ikväll. Livet är rätt bra ändå. Och jag tror att vi tar en plats i em-slutspelet. Amen.
Det är kul att renovera hemma, men det tar en sådan fruktansvärt lång tid. Hallen och tv-rummet, samtidigt, kanske inte är den mest lyckade kombinationen, men vad gör man när tiden inte räcker till?Jobbigast av allt är ändå att ”tras-betsa” furumöbler. Visst blir det bra – men det är så segt. Har kommit på att om man sätter plåster över naglarna så slipper man ofrivilligt målade svarta nagelband som är omöjliga att få rena.
Vi tog hem en målare idag, han hade lagt reklamlapp i brevlådan om tapetsering och målning. Tv-rummet är spacklat och klart (och cirka 20 kvadratmeter) att tapetsera, hallen är nästan färdigtapetserad, så när som på max åtta våder till.
Trots att så mycket redan var gjort ville han ha 5000 kronor! Snacka om konsekvenserna av en glödhet marknad. Hygglig timpenning för den målaren. Vi sa nej tack. Så nu åker målarkläderna på igen. Och plåstren. Och Martin Timell komplexet.
En del av mitt arbete är att syssla med omvärldsbevakning av olika slag. Det innebär, bland mycket annat, att ta del av nyhetsflödet. Läste för en stund sedan en artikel om fattiga barn i Sverige.
Det finns få saker som berör mig så mycket som det som rör barn. Till viss del kan det nog bero på att man själv är pappa, men det sitter nog djupare än så. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, frågan är vad vi som medmänniskor kan göra för att medverka till det.
En av de mest utsatta grupperna är barn till ensamstående invandrarföräldrar. Min undran gäller hur många av de barnen som skulle må bra av att, någon helg i månaden, bo hos en sk. ”kontaktfamilj”?
Min undran gäller också hur många hushåll i Sverige som skulle kunna öppna upp sina trygga hem någon helg i månaden för ett barn som skulle må bättre av det?
När jag skriver ”hushåll” så menar jag olika sorters hemmiljöer. Det kan vara en ”traditionell” familj med mamma/pappa/barn – men det kan också vara andra sorts hushåll. Det kan vara pensionärer, studenter osv.
Gå in på www.sollentuna.se/jourhemspoolenochfamiljepoolen.se, här kan du se några exempel på barn som skulle behöva ditt stöd. Om du bor i någon annan kommun, så kan sollentunakontoret säkert hjälpa dig att få kontakt med någon där du bor.
Jag har lite ”både och” känslor över att Zlatan är tillbaka i svenska landslaget. Å ena sidan är han en världsspelare å andra sidan är han väl inte känd för att jobba för laget.
Men det är nog så att det positiva överväger. Han kan ju vara den person som avgör vilken match som helst och det är nog det som behövs.
Överhuvudtaget måste man konstatera att det inte är lätt att vara en soloartist i lagomlandet Sverige. Här skall vi helst av allt smälta in i de grå betongväggarna och göra så lite väsen av oss som möjligt. Om du lyckas får du räkna med ett antal vithajar som lurar i vassen och väntar på en droppe blod i vattnet.
Det är så det funkar, vare sig vi vill eller inte. Vad gör man då åt det? Ja, antingen fogar man sig lydigt till massan, eller också fortsätter man att vara en exotiskt figur som går på stjärnsmällar men alltid försöker komma upp på fötterna.
Jag väljer det senare, vare sig du vill eller inte.
För övrigt tror jag att Sverige vinner med 2-0 imorgon. Zlatan gör ett mål och Elmander gör ett. Och Lasse Lagerbäck tar ännu ett kliv mot ännu ett mästerskap. Result talks!
Idag skiner solen, det gjorde den i och för sig även under gårdagen, men jag tyckte att det blev rejält molnigt under förkvällen. Åtminstone i atmosfären på plan 13 i kommunhuset här i Sollentuna.
Vi hade kommunfullmäktige och det var väl sammantaget inget vidare. När oppositionen undrar saker och vill granska oss så kan de ställa en så kallad ”interpellation”. Den skall besvaras skriftligt och det finns också tillfälle att debattera frågan i samband med fullmäktige.
Bra så, men ändå inte. Jag tycker oppositionen skulle ta sig en funderare på hur man bemöter dessa interpellationer. Det hör till god ton att man hövligt tackar den som svarat, men det är lite si och så med den förmågan. Men det som definitivt skymde kvällssolen igår var några beslutsärenden, där debatten nådde några riktiga bottennivåer.
Vi hade låååånga diskussioner igår och det hör liksom till. Jag tycker det är viktigt att vi kan debattera och gå på djupet, men en sak förstår jag inte. Varför pratar oppositionen om samma sak, oftast med samma ord, gång på gång på gång. Jag tror debatten skulle bli spänstigare om man
1. Yttrade sig när man hade något nytt att tillföra.
2. Inte yttrade sig om man ändå skall säga om det någon sagt tidigare.
En av vår förenings äldsta medlemmar gav mig en liten lapp med ett ordspråk. Hon tyckte den skulle projiceras på vår stora vita filmduk i fullmäktigesalen så alla ledamöter såg den när sammanträdet började. Texten är bra:
”Välsignad vara den man, som när han intet har att säga, underlåter att med ord bekräfta detta faktum…”
Vanligvis uppskattar jag engagerade människor, men det finns några undantag. Ett av de större undantagen gäller människor som engagerat sig för att skapa en republik i Sverige.
Hyggligt intelligenta människor, typ Hillevi Larsson (s), Birgitta Ohlsson (fp) mfl, förvånar mig med att lägga tid och kraft på en ickefråga.
Vårt samhälle behöver alla resurser för att bli bättre och då kan jag inte förstå hur man kan rättfärdiggöra ett engagemang i en fråga som republik. En ickefråga där republikaner framstår som rätthaverister och revolutionsdrömmare.
Vårt kungahus är en oslagbar reklampelare för vårt land, både nationellt och internationellt. Det senaste exemplet är det pågående statsbesöket i Japan. Genomslaget för vårt lilla land i denna viktiga del av världen är enormt. En stor del av detta tillskrivs den roll vårt kungahus har. Hur hade genomslaget blivit med en president med enbart cermoniell makt? Garanterat lika upphetsande där som att lyssna på Marita Ulvskog här.
