Klartecken för Citybanan. Halleluja! Efter många, många år av stockholmsfientlig politik har vi en regering i Rosenbad som vet att utan Stockholm stannar Sverige.
Hjärtinfarkten i infrastruktur skall nu börja blåsas bort. Det tar visserligen ett antal år, men det har börjat!
Och dessutom fortsätter byggandet av ringen runt Stockholm. Och byggandet av ”Förbifart Stockholm” tar snart sitt första spadtag. Istället för vansinniga kompromisser som ”Bothniabanan” kan vi nu få se satsningar på regioner där det bor folk. Jag undrar om det inte vore billigare att flyga norrlänningar med helikopter upp och ner istället för att låta Peter Euhatare få en tågbana att leka med.
Jag fyller 50 samma år som hjärtinfarkten i infrastrukturen är åtgärdad. Men oj vad jag skall njuta när jag glider fram i en gubbracer och minns hur glad jag var över beslutet den 31 maj 2007.
För bara några månader sedan styrdes vårt land av några partier som förstört skolan för många, många barn, föräldrar och lärare. En av de sjukaste inslaget på slutet (när allt var i fritt fall) var att elever skulle sitta i skolans ledning och vara med och styra skolan. Förstår du hur sjukt det hade blivit?
Idag tar dock Alliansen ytterligare ett steg mot en skola som bygger på trygghet och studiero. Man skickar flumskolan in i krematoriet och börjar resan mot ordning och reda.
För oss som bor i Sollentuna är detta ännu ett steg i rätt riktning. Vi har skapat förutsättningar för elever, lärare och föräldrar att se hur en bra skola kan fungera. Men tack vare en regering som är inriktad på att utveckla skolan vidare i rätt riktning får våra lärare och skolledning nu ytterligare verktyg för att ”mota Olle i grind”.
Det är verkligen hur skönt som helst när område efter område i vårt land totalrenoveras. För en flerbarnsföräldrer som mig själv är detta en segerns dag. Jag vet att mina barn nu får ännu bättre möjligheter att gå i en skola där gränserna är tydliga och ramarna klara.
Det har gått åtta månader sedan den borgerliga regeringen tillträdde och man kan börja ana vilka förändring som kommer att kunna ske. Detta är förändring som jag är helt övertygad om hjälper oss att också vinna valet 2010. Jag tror nämligen att svenska folket är så vettiga att de vill fortsätta på den inslagna vägen.
Och vi låter Mona Lisa, Peter Euhatare och Lasse Kommunist fortsätta sina tarvliga försök att hitta rätt. Sanna mina ord – de kan bara hålla sams så länge föredragningslistan ser ut som när de drack pulverkaffe hos Mona Lisa senast. Dvs helt tom.
Idag tillbringade jag ett antal timmar på eller i direkt anslutning till en buss. Det var dags för utflykt med PFU (plan- och fastighetsutskottet). Föredömligt upplagd och väl genomförd resa.
Vi tog oss från Silverdal i söder till Kappetorp i norr. Och under resans lopp var det många stopp. Syftet var att se hur Sollentuna växer och utvecklas. Enormt intressant och imponerande. Vår kommun växer så det knakar. Och det blir vackert. Mycket vackert.
Det är inte alltid helt lätt med förtätning. Och inte helt ovanligt med grannar till eventuellt förtätning som överklagar kommunens beslut. Men när vi växer som vi gör så måste vi alla ställa in oss på att stadsbilden kommer att förändras. Och den kommer att förändras rejält. Mest till det bättre.
Världen stannar upp. Klockorna gör detsamma. Moderaterna har fått bidrag till valrörelsen…
I landet lagom är detta något häpnadsväckande. Ursäkta mig men nu har nog en och annan journalist tappat perspektivet. Det var inte så länge sedan fackliga medlemmar tvångsanslöts till socialdemokraterna. Och facket tar av sina mer eller mindre rättfärdigt inbringade medel (jag säger bara granskningsavgifter för icke medlemmar…) och ger miljoners miljoners miljoner till s, trots att en snabbt växande skara av medlemmarna inte ens röstar på det partiet.
Så länge du inte kan köpa dig makt för dina bidrag är det väl i sin ordning. Men vänta nu, skulle facket automatiskt hålla tillbaka sina maktbegär gentemot s. Tror inte det.
Det är märkligt hur vi i vårt land blivit så hjärntvättade att bidrag till borgare är fel, men bidrag till socialdemokraterna är rätt. Tänk så fel det har blivit. Och tänk vad skönt när paradigmskiftet nu gör att fler och fler svenskar vaknar upp över hur genomruttet mycket varit i vårt land. Vem vet, tids nog kanske även journalistkåren vaknar över detta faktum?
Det finns några institutioner som på ett särskilt sätt är synonyma med vårt lands demokrati. En sådan är självklart riksdagen. Expressen förmedlar idag nyheten att en 16-åring ertappats (av en slump?) med en kniv inne i riksdagen.
Something stinks in suburbia. Det här är inte klokt. Är verkligen inte säkerheten högre i vårt lands högsta lagstiftande församling? Visst, det kanske var en olyckshändelse eller att han helt enkelt glömde bort att lämna in den i kapprummet. Men ändå – i kapprummet! Om han hade haft något av mer explosiv art – vad hade hänt inne i kapprummet då?
Förhoppningsvis leder detta till att man skärper rutinerna rejält också för åskådare. För det är väl ändå ingen som på fullt allvar tror att det bara är oskyldiga som besöker och kommer att besöka riksdagen?
Trots mord på statsminister och utrikesminister verkar fortfarande betydliga delar av samhället leva i uppfattningen att ”det händer inte här – det händer inte oss”. Vakna! Det är bara en tidsfråga innan det händer igen. Innan det händer ännu värre saker.
Som tur är har vi en regering som kan sätta ner foten i dessa frågor. Det kan gälla FRA eller andra säkerhetsfrågor. Det är inte fråga om att ställa till det för medborgarna. Det är fråga om att skydda och bevara vårt land som ett demokratiskt statsskick i ett nytt årtusende.
Hann hem från ett sammanträde för att se 2-1 målet. Och kan nu luta mig tillbaka i soffan för att konstatera att bygget av Sveriges kommande mästare i fotboll fortsätter åt rätt håll.
Helst av allt skulle jag velat vara på Råsunda ikväll. Det är få saker som slår ett derby med Gnaget. Stämningen, inramningen, spänningen. Ja, allt.
För släktfridens skull var det väl ok att Änglarn fick några poäng i det lilla derbyt i Götet. Men jag är rätt nöjd med att de hade färre åskådare.
Nästa hemmamatch sitter jag på plats. Fast jag sitter nog inte så mycket. Fotboll avnjuts bäst stående!
I dagens Expressen får vi en uppställning om attraktiva yrken till livs. Det är tydligen ambassadör man skall vara för att ha riktig status.
Vet inte om jag delar listan som sådan, men en del intressanta ögonbrynshöjare finns helt klart. Att civilingenjör skulle knipa plats 9 var rätt otippat. Men listan visar att det lönar sig att skaffa sig ett jobb. Det handlar inte om att bli känd för 15 minuter.
Det viktigaste med sådana här listor är att ta dem med en nypa salt. Att skaffa ett jobb är viktigare än att skaffa ett sk. ”statusjobb”. Det är väldigt, väldigt få människor som gör klipp eller som åker med raketfart upp på karriärsstegen. Det handlar nästan alltid och uteslutande om hårt arbete.
En ännu hetare lista vore den som visade vilka jobb som det är akut brist på. Då blir det säkert ännu fler handfasta arbeten med betoning på händer. Hur lätt är det att få tag i målare, rörmokare och svetsare? Nej, inte direkt lätt.
När man står inför att välja yrke skall man inte heller underskatta att söka sig till det man verkligen vill göra. Ibland är det omöjligt, eftersom det kanske inte bär sig. Men ofta är drömmen och visionen en så stark bärkraft att det bär hela vägen till en karriär. Eller åtminstone till att kunna leva ett fungerande liv.
Satt på restaurang med ett par av mina barn under förkvällen. Det är verkligen hur kul som helst att ta med sig ett par av barnen på restaurang och sitta ner för att prata om livet. Man får höra många och roliga saker. Och jag märker att barnen uppskattar våra små utflykter enormt mycket.
Det fanns dock en sak som störde mig på restaurangen. Mitt emot satt tre grabbar i tonåren. De åt pizza och drack läsk och såg riktigt ordentliga ut. Förutom på en punkt. En av grabbarna hade en t-shirt med en stor bild på Che Guevara. Det fick mig att må illa, på samma sätt som jag skulle må illa av att se en bild på Hitler eller Stalin.
Det är rätt kusligt när man inser att de flesta svenska ungdomar inte har en aning om hur dessa kommunistiska slaktare betett sig genom åren. Men det gör mig glad, väldigt glad, när jag tänker på att vår statsminister gjort klart att landets ungdomar också fortsättningsvis skall upplysas om nazisternas terror – men lika mycket om kommunisternas terror.
En terror som fortsätter idag och som, hör och häpna, fortfarande har sympatisörer i Sveriges riksdag.
Jag tror att de tre ungdomarna var obetänksamma, men deras klädval blir en pervers och påfrestande påminnelse om att det bara var några månader sedan kommunister hade direkt tillträde till Rosenbad. Det har dom inte längre. Tack och lov.
Med risk för att äventyra släktfriden – men trav är något av det i särklass tråkigaste jag vet. Men det hör till allmänbildningen att ha betraktat ett elitlopp och därför bestämde jag mig för att genomlida mitt livs första. Vid tv:n. Dessvärre måste jag erkänna att jag blev mycket imponerad och intresserad.
Jag är ingen gambler och kommer följdaktligen nog aldrig att spela på hästar. Men genom att jag följde sändning från 16-1730 så fick jag en hygglig uppfattning om ”what the fuzz was all about…”.
Nu gick det som det gick. Eftersom jag sällan håller på fransmän, men väldigt ofta på jänkare var jag missnöjd över resultatet. Men återigen lite konfunderad över hur spännande jag verkligen tyckte det var.
Men några saker förstår jag inte. Varför måste två TV4 reportrar springa bredvid vinnaren. Vore det inte bättre att vänta ett par minuter tills ekipaget stannat upp. Det blev rejält flåsiga intervjuer.
Det andra jag inte förstår är varför kuskarna var så fåordiga och snudd på snäste av reportrarna. Lite väl divigt för min smak.
Men helt klart var evenemanget en folkfest med mycket mer känslor än jag någonsin kunnat förstå. Och fyran gjorde en riktigt bra sändning på det hela taget.
Barnen uppradade. Vacker sång. Tomtebloss. Brickan laddad med godsaker. Presenter. Överraskningar. Det blev ett lyckad ”morsdagsfirande” tidig förmiddag.
Visst är alla mammor värda en speciell uppmuntran idag. När mina barns mor blivit uppvaktad var det min egen mors tur. Det är inte svårt att hitta varma ord att säga om henne.
Brukar, av tradition, börja telefonsamtalet med en vacker (?) sång. Jag får dock sjunga den i ett rum med stängd dörr, då mina barn tycker att den får fönstren i huset att skallra.
Jag är stolt över min mor. Hon betyder mycket för mig. Det har hon alltid gjort, men faktum är att det blir mer och mer för varje år.
För mig är hon en ”urmoder”. The mother of all mothers. Helt subjektivt. Men direkt från hjärtat.
