Hamnade framför tv:n när det var dags för Allsång på Skansen. Och den här gången åkte man rakt ner i källaren med en gång. De första 30 minutrarna måste vara i klass med något av det sämsta man gjort på den scenen den senaste åren.
Programledaren? Har han inte sjungit en av sina egna sånger redan. Det var snudd på tjänstefel att dränka lergökarna med gitarrspel och sången ”Pinsamt”.
E-type? Han känns väl lika aktuell som Bengt Alsterlind i Hajk. Vore bättre om han la sin tid på sitt nya skivbolag, för det är svårt att sjunga rent. Och han lyckas inget vidare.
Tomas von Brömsen? Han höll väl på i ca 10 minuter och det var 9 minuter för långt.
Easteurovisionsongcontest-vinnaren? Fick de mattaste applåder som någonsin givits under en Allsång på Skansen, och det säger väl allt.
Lergökarna? Då lyfte det äntligen. Otroligt duktiga – även om deras vackra spelande dränktes av Anders ”Jag kan ha hela programmet för mig själv” Lundin.
Bröderna? Två bröder från musikalscenen visade hur det skall vara när proffs är på scenen. Fick E-type att framstå som lika trendig som en flourtant på 70-talet.
Hon från Jämtland? Vilken fantastiskt duktig tjej. Om jag varit Bert Karlsson skulle jag ringa och signa henne med en gång. Men när hon gjorde justitiemord av ”Stockholm i mitt hjärta” och klämde in de hemska orden ”Republiken Jämtland”, då tackade jag Gud för ”mute”-knappen på kontrollen.
Så det så.
När jag läste om hur medlemmar från hbt-rörelsen i Sverige rasar mot Glenn Hysén skakade jag på huvudet. Om någon man skulle antasta mig på en offentlig toalett förbehåller jag mig rätten att agera på liknande sätt som Glenn Hysén. Skulle en kvinna antasta, skulle jag säkerligen reagerat på ett liknande sätt. Förstår inte debattörerna att de skjuter hbt-rörelsen i foten i folkdomstolens ögon? Att du är hbt:are ger dig inte rätt att agera utfallande. Lika lite som en heterosexuell människa har rätt att göra det.
Det handlar inte om fobier eller hatbrott. Det handlar om normalt hyfs!
Och debatten om stadens siluett går vidare. En professor som skapat ordning i Afrika och på Västbanken är orolig för att husen skall bli för höga.
Jag trodde att en stad kan utvecklas? Vi har ju den fantastiska siluetten över gamla sta´n, men måste en snabbt växande världsstad se likadan ut i alla stadsdelar. Att en stad kan skifta i sina siluetter beroende på stadsdel – är det inte själva charmen? Är det inte det som visar på utveckling?
Jag har skrivit det förut – och jag kommer att skriva det igen: Det behövs nya och utmanande tag för att utveckla Stockholm.
Precis hemkommen från Malmö kan jag konstatera att det är en stad som går från klarhet till klarhet. När jag satt och fiskade på Öresund i söndags, såg jag hur man rest staden från att likna en skitig bakgård till att vara något spännande och inbjudande. Och projekten avlöser varandra och överträffar varandra i utmaning. Varför skulle inte vår huvudstad kunna ta ledningen också när det gäller spännande arkitektur?
Bäste kompisen tog ut mig på en fisketur på havet idag. Väderleksprognosen var väl inte någon höjdare, men vi tog en chansning.
Vägen ut blev fantastisk. Solen sken och fisken nappade. Men helt plötsligt slog det om och den lilla båten blev en leksak på den upprörda sjön.
Det var länge sedan man kände sig så liten, och illamående och full av längtan till fast mark under fötterna.
Väl inne i den lilla hamnen var det nästan en religiös upplevelse att känna sig trygg igen. Jag erkänner villigt att jag är en landkrabba som gör sig bäst på ett café med havsutsikt.
SvD har tagit tätet i diskussionen om att vara emot mer övervakning i samhället. Välskrivna artiklar med mycket substans. Men jag håller inte med i resonemanget som sådant.
Verkligheten är precis så bister att vi måste få se en samhällsutveckling där övervakningarna inte blir färre utan fler.
Visst, risken finns att det missbrukas. Men denna risk måste vägas mot samhällsnyttan. FRA, polisen osv, måste ha redskapen för att hitta vägarna till dem som vill förstöra vårt land inifrån.
Det handlar om människor som skapar kaos genom att äventyra rättssäkerheten, och/eller människor som sökt sig till vårt land med andra och dunkla syften. Och dessa källarmörka syften riskerar att triumfera om vi inte ser till att samhället får redskapen att hålla koll på vad som sker under ytan.
Denna koll skall granskas. Men min övertygelse är att man slår lite blå dunster i ögonen på medborgarna om man enbart ondgör sig över behovet av att hålla koll på dem som på kort tid kan riva ner mycket av det som tagit generationer att bygga upp.
En av mina favoritsysselsättningar är att studera människor. Det kan handla om att jag sitter på ett sammanträde, men likväl att jag sitter på en parkbänk eller på en strand.
Jag brukar fundera över vad det är för sorts människor som går förbi. Vad dom tycker om, vad dom prioriterar, vad dom har för tankar om livet som helhet.
Det brukar ofta vara så att jag ”förlorar mig själv” i alla funderingar. Ibland bekräftas det jag trodde, när jag sedan får en mer personlig bild av personen i fråga (typ i jobbsammanhang). Ibland blir jag positivt överraskad eller rent av förvånad.
Min bäste väns fru är en person som går från klarhet till klarhet. När jag lärde känna henne var det en person som hade en viss stil och ett visst sätt att fungera – åtminstone var det min uppfattning.
Jag uppskattade henne redan då, men faktum är att hon går från klarhet till klarhet. Inom område efter område.
Jag skulle vilja beskriva henne som en ”rejäl kvinna”, men om jag sa det till henne skulle jag nog få en verbal örfil. Det är få kvinnor som kan vara så tydliga som hon. Men å andra sidan är det precis vad jag känner.
Hon står med fötterna på jorden. Hon förhäver sig aldrig över vad som kan ske – utan ser verkligheten precis så jordnära som den typiske svensken. Och hon har en fantastisk förmåga att hantera de mest skiftande situationer.
För mig är hon ett mycket tydligt exempel på vad detta samhälle vilar på. Kvinnor som ser till att få verkligheten att fungera. Leve hon (och alla andra kvinnor som passar in i denna beskrivning): Hurra, hurra, hurra, hurra!
Oväntat med härligt. Kalmarposten berättar att vår Konung är Djurgårdare.
Han har visat sig ha en ypperlig smak inom mängder av områden och inte minst, i den för riket avgörande frågan, vilket fotbollslag man innerst inne håller på visar han klass.
Jag tror att de flesta svenskar innerst inne håller på Djurgården. Själv lyckades jag omvända en av mina bröder förra sommaren.
Att vara på Stadion när det kokar av atmosfär. Se hur våra grabbar tar fotbollen till nya nivåer, det är kultur det.
Jag menar, IFK Göteborg, eller ännu värre, Malmö FF. Eller hemska tanke, Elfsborg. Nej det finns bara ett lag som är värt all sympati och allt stöd och det är Djurgårdens IF.
Min kung, min partiledare och jag – vi har bra smak vi.
Jag blir lika förundrad varje gång. Och jag retar mig lika mycket varje gång. Kalla det ”dagens i-landsproblem” om du vill, men det är så frustrerande.
Jag talar om lastbilar som inte gått kursen om vett och etikett i trafiken.
Dels när man, som runt Stockholm, byggt trefiliga motorvägar men ett antal lastbilar envisas med att ligga i mittenfilen.
Och dels lastbilar som kör om andra lastbilar och/eller husvagnar och gör det i uppförsbackar.
Nej, tacka vet jag Danmark (och säkert fler länder), där har man förbudsmärken mot att det kan ske. (Jo, jag vet att det finns något liknande norr om Södertälje, men det gäller en kort sträcka och bara vissa tider).
Mitt förslag till bättre flyt i trafiken:
1. Sätt en markering på den motorvägspil som finns längst till höger. En markering som visar att denna fil är den enda fil lastbilar och bussar får använda.
2. Sätt upp förbudsskyltar längst med landets motorvägar där det är förbjudet med omkörning. Detta borde åtminstone kunna ordnas vid de mest trafikerade områdena.
Mina vänner vet att jag är direkt usel på allt som har med bilar att göra. Jag glömmer aldrig när jag stolt lyckades fylla på olja i min bil för ett tag sedan, och fick en spontan applåd av mina vänner, personalen på Statoil. Det säger väl det mesta om min nivå av kunnande. Blir oerhört imponerad när jag läste Svd idag. Gubben har verkligen vrålkoll på hur man bygger en bil.
Själv satte jag upp en taklampa idag. Den kom i kartong och jag letade frenetiskt efter monteringsbeskrivningen. Man skulle skruva in tre sladdar samt den mojäng som man skall fästa lampan i. Jag gav upp efter 30 minuter och lämnade över det hela till frun, som fick upp den på några minuter.
Allt såg fint ut och fortfarande sitter den där den skall och sprider en skön belysning. För en stund sedan fick vi användning av den för första gången. In genom dörren kom en socialsekreterare, en mamma och en liten flicka. Den lilla flickan placeras hos oss tillsvidare och är ett riktigt charmtroll.
Så nu är man fembarnspappa igen. Livet är härligt. Och tack gode God för att jag fick en fru som är teknisk, och har tålamod. Och som dessutom har några andra tusentals fördelar som är mer än jag förtjänar.
Mina läsare vet att jag sett framemot emot TdF. Trots att fjolårsvinnaren omgärdas av dopingrykten trodde jag att vi skulle slippa fuskeländet detta år. Men icke. Idag känns det som att tävlingen ballade ur fullständigt. Jag får svårt att se cykeltävlingar i framtiden. Min åsikt är att man nog skall stryka cykel från os-programmet och bjuda in golf istället. Det vore en riktig höjdare. Och möjlighet till svenska medaljer, inte minst.
På Hall har det varit stökigt. Men kan någon förklara för mig varför det inte finns någon övervakningskamera i duschen? Det låter ju helt sjukt att fångar på en av Sveriges mest slutna anstalter skulle ha områden där man inte kan övervaka dem. Nej, på samma sätt som Alliansregeringen nu kremerar flumskolan, borde man också ta itu med synen på metodik för svenska fängelser. Det som sitter på de tyngsta anstalterna skall hållas i schack och de skall vara övervakade. Basta.
Och på Kuba, Lars Kommunist Ohlys drömsamhälle, orkar inte diktatorn själv tala till folket utan istället får det bli hans lika lite demokratiskt folkvalde bror. Han sitter nog och filar på talet just nu. Kamrat Raul – här får du några stolpar:
1. Förlåt för att vi hållt er instängda i en terrorregim i flera decennier.
2. Min sjuke bror och jag avgår med omedelbar verkan och flyger till kamrat Chavez i Venezuela.
3. FN, med hjälp av amerikansk ledning, tar över styret av Kuba från idag.
4. Demokratiska val hålls i slutet av hösten 2007.
5. Adios!
Skyfall med bottenrekord i antalet soltimmar. Rekordhetta i östeuropa. Översvämningar i England och ännu en taskig sommar i Skandinavien. Hej och hå.
Det är klart att man kan krypa ihop i ett hörn och bryta ihop, eller också inser man att sommaren blir vad man gör den till. Allas vår älskling Marie Lindberg fångar det hela i en intervju inför Allsång på Skansen, och hon fångar det käckt: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
För mig som längtar efter +3 grader, regn och oktober – är det helt ok som det är just nu. Även om jag fått ordning på solandet de senaste åren så är värmen likväl en plåga. Samtidigt vet jag att de som längtar efter värmen är i en förkrossande majoritet. Och jag unnar dessa mina många medmänniskor att få sol på kinden och plums i plurret.
För egen del har jag försökt att använda tiden när det regnar till att göra allt roligt med barnen som jag inte alltid tycker mig hinna med i vardagen under arbetssäsongerna. Ikväll var det ett rykande parti FIA och jag fick storstryk. Två av mina flickor (6 och 9 år) utmanade mig och om jag förlorade lovade jag att ta dem till Statoil och köpa dagens femtielfte glass.
På vägen dit lyckades jag trampa ihjäl ett hundratal mördarsniglar. Och jag kände mig som Jack Bauer i 24. Fast utan att flickorna märkte det.
Tanken var att vi skulle tillbringa några dagar i Skåne (forget it, eventuella tjuvar – huset bebos av vänner på besök), men under dagen har något fantastiskt utvecklats. Vi är ”jour” för att ta emot barn som måste flytta till något annat hem och nu fick vi sommarens fjärde ”larm”. De tre tidigare utvecklades till ingenting, men nu var det ”på riktigt” och på torsdag blir jag fembarnsförälder, när en liten ett-åring flyttar in på obestämd tid.
Visserligen förändras semesterplanerna, men detta är livet. Hela familjen njuter av att få välkomna en liten bebis ännu en gång (det har blivit många genom åren – och fler skall det bli). Så nu blir det att montera upp spjälsängen igen och att förbreda sig på vaknätter, blöjbyten, välling och ad-droppar för femtioelfte gången i ordningen. Men sommaren är härlig. Alltid. Den blir lite grann vad man gör den till…
