Vad som måste vara första gången på ett par år, upplever man en tropisk kväll/natt i Stockholmsregionen. Förra året var det mest regn och blåst men den här kvällen är fantastisk.
De flesta fönster öppna. Fläktarna går på max. Ändå känns det som att luften står stilla.
Det är sådana här kvällar man längtar efter ibland. Men samtidigt är jag glad för att bo i ett land med årstidsväxlingar. För många sådana här kvällar och jag skulle tappa konceptet. Tänk vad skönt det blir när man öppnar dörren om några månader, det är stjärnklart, ett par minusgrader, klar luft och november.
Men en sådan här kväll kan man likväl stå ut med. Ett par gånger per år.
Jag var inte gammal när jag hörde uttrycket för första gången: ”Det är på sina barn man ser att man håller på att bli gammal…”.
Imorgon fyller min minsting sex år. Och jag kom på mig själv med att räkna mina grå hår framför spegeln för en stund sedan.
Den lilla solstrålen som fyller sex år imorgon är rejält laddad. Hon vet vad som väntar. Det blir tassande utanför hennes rum hyggligt tidigt. Alla syskon skall upp (och även den tungt sovande hustrun). Brickan skall dukas. Flaggan hissas. Paketer och grattiskort på plats. Mer eller mindre välljudande sång.
Dessutom har vi en tradition (vi har många traditioner i vår familj…) att födelsedagsbarnet bestämmer vilken mat som skall ätas och var den skall ätas. Dessutom får den som fyller år naturligtvis också bestämma ingredienserna i den tårta som serveras någon gång under eftermiddagen.
Släktkalaset avverkades redan i går och kalaset för alla kompisar, det väntar vi med tills efter semestern. Imorgon är det ”bara” familjen, även om vår äldsta flicka och hennes man saknas oss mycket. De befinner sig på en välbehövlig semester.
Eftermiddagen bjöd på viss dramatik i villaidyllen. Gatan ”fylldes” av polisbilar och polismotorcyklar. Det hade varit rån på nyinvigda Coop i Häggvik. Men det mest intressanta var att gatan inte bara fylldes av poliser, utan också av grannar. Och det känns tryggt. Vi håller koll på varandra på min gata. Och vi har jagat iväg både tjuvar och andra förut – och kommer säkerligen att göra det igen.
Men ikväll vandrar jag ”memory lane” genom den blivande sexåringens många fotoalbum. Hon kom till oss när hon var sju veckor och det har blivit många vackra fotografier sedan dess. Den lilla bebisen har blivit en stor flicka, som räknar dagarna till skolstarten den 20 augusti. Och sannolikt har jag fått några fler grå hårstrån då. Vilket inte bara är sexåringens förtjänst.
Både tidningar och tv basunerar idag ut nyheten om att polisen tvingats skjuta kamphundar. Personligen är jag glad för att ordningsmakten fått möjlighet att snabbt ta itu med problem av detta slag.
Personligen har jag en delad håg när det gäller just hundar. De flesta sorter (både hundar och ägare) är av det slag man blir glad av. Men så har vi de hundar som inte mår bra av att finnas kvar, ofta ägda av människor som definitivt inte skall ha några hundar.
Dagens polisingripande skickar väldigt tydliga signaler till landets hundägare med mer eller mindre aggressiva hundar: Håll dem i schack eller inse att de blir omhändertagna på ett eller annat sätt. Rätt så.
Och idag kom ännu en undersökning som visar att Sollentuna är en fantastisk kommun. Ännu en gång hamnar vi på topp 10, denna gång i en vetenskaplig undersökning som baseras på flera olika indikatorer.
Morden på Pernilla och Engla är något som med all säkerhet kommer att etsa sig fast i den svenska folksjälen under lång tid framöver. Rättegången mot Eklund river upp enormt mycket känslor.
Både i fallet Pernilla och i fallet Engla har de anhöriga fått tillfälle att yttra sig. Det har verkat helt naturligt, men jag är inte säker på att det är i detta skede av rättegången som det skall ske.
Nu har ju Eklund erkänt, men det känns ändå konstigt att man låter anhöriga yttra sig innan domen fallit. I alla fall inne i rättssalen. Jag är inte helt säker på att detta är rätt. I fallet Eklund så sitter där, som skrivet, en människa som erkänt, men om han inte gjort det, skulle de anhöriga likväl fått rätt att uttala sig? Svaret är ja. Något jag tycker är fel.
Om jag minns rätt så finns det en annan väg att gå och det är att de anhöriga får yttra sig inför rätten när det är dags för diverse frigångar, tidsbestämda straff och dylikt. Min åsikt är att det är då som de anhörigas röst skall höras inför rätten. Inte minst gäller detta i fallet med Mattias Flink.
Som ”höst och vintemänniska” är 30-gradersdagar (som denna) en rejäl plåga. Tog med familjen ner till Rösjön för lite svalka och fick tillfälle att träffa en hel del sollentunabor som hade intressanta åsikter om det mesta. Dagens irritationsmoment var dock de tre familjer som struntade i hundförbudet och tog med sig hundarna till stranden. En av familjerna lätt dessutom hunden springa fritt på bryggorna.
Jag tog naturligtvis en pratstund med dem och det ordnade upp sig rätt bra. Vad som nu behövs är tydligare skyltar. Hundar är härliga ( i de flesta fall) men på Rösjöbadet hör de inte hemma.
Imorgon kommer släkten på 6-årskalas. Förstukvisten är inte klar. Svärfar lär notera det. Men ”so what”. Det är sommar, sol och semester. Snickrande och målande har vi många dar kvar att ordna.
Jag hade siktat in mig på två saker under kvällens DN-gala. Dels Christian Olsson, dels Sanna Kallur. Snacka om antiklimax när Olsson slog upp en skada och Kallur inte kom till start.
Jag lider verkligen med Christian Olsson och det vore djupt tragiskt om hans karriär nu är över. Om han bara kunde få vara hel i kroppen under en hel säsong, tror jag faktiskt att han på allvar skulle kunna utmana Edwards världsrekord i tresteg.
Kallur tar det säkra före det osäkra, vilket naturligtvis är helt rätt. Varför riskera att slå upp en skada under DN-galan när man har en final på 100 meter häck i OS som hägrar?
Tog med familjen till Rösjön idag och kunde konstatera två saker. För det första att lapparna om grillförbudet nu är uppsatta, om än lite väl sjaskigt. Det beslut vi fattade i kultur- och fritidsnämnden var att det skulle upp rejäla skyltar. Dessa lyser med sin frånvaro. För det andra saknar jag skyltar om hundförbud. Idag var det tre hundar, varav två lösspringande på badplatsen. Inte bra. Inte alls bra.
Hundar har inget på Rösjöbadet att göra!
Och imorgon är prognosen sol och nära 30 grader. Kan mycket väl bli en av sommarens vackraste dagar. Det blir tidig start på dagen för att hinna måla klart förstukvisten inför min yngsta dotters 6-årsfest på torsdag. Då måste allt vara klart.
Den ultimata sommarfrukosten innebär att jag sitter med en färsk SvD på min altan och njuter av ledighet och vackert väder. Även denna morgon hade detta inslag. Lite extra tillfreds var jag med SvD:s besök hos kungaparet på Solliden. En vacker artikel om hur kungen och drottningen gör det som många andra svenskar gör under sommaren – påtar i trädgården.
Ibland undrar jag hur landets få republikaner mår när den här sortens artiklar trycks. Gång på gång måste den lilla militanta gruppen republikaner känna att man är hopplöst fel ute med sina små utspel.
Dagen blev kväll och jag bänkade mig i soffan och hoppades på ett mindre mirakel på Olympia i Helsingborg. Miraklet uteblev. Domaren var fel ute och skåningarna var snäppet bättre när de lyckades tvåla till oss med 2-0. Det gjorde ont i själen. Mycket ont.
Ont måste det också göra hos många stackars Boråsare. De förlorar lite stjärnglans från fotbollen genom att en hamburgerrestaturang inte stänger luckan några dagar. Någonstans gick det väldigt fel i förhandlingen och planerandet. All respekt till den restaurang som hade avtal för anläggningen, men skall det verkligen behöva bli så fel så kort innan avspark?
Mest illa idag har jag mått över rättegången som startade efter ”Pernillamordet” och ”Englamordet”. Obehagliga frågor hopar sig omkring hur vårt samhälle hanterar människor som inte har sinne nog att kunna befinna sig i frihet. Hur kan vi skapa ett samhälle där det blir allt tryggare istället för allt otryggare? Min personliga åsikt är att förutsättningarna för ett tryggare samhälle är enormt mycket större med en alliansregeringen än med en löst sammanhängade socialistisk regering där vi i värsta fall ser Lars Ohly (v) eller Peter Eriksson (mp) som justitieminister.
Det där med att ta en liten lur på eftermiddagen har aldrig varit min grej. Möjligtvis att sjunka ner i en skön fåtölj eller i en soffa, men sängen – no way.
För ett par dagar sedan satte hustrun upp en hängmatta i vår trädgård. Jag har inte legat i en sådan på åratal och var väl inte den förste som testade den, dessutom var jag skeptisk till om den skulle kunna klara av den sortens tyngd som min kropp utgör.
Nåväl, jag testade den en liten stund och sedan var jag fast. En skön kudde bakom huvudet, bärbar radio med hörlurar, vind i träden och skön temperatur. Jag är fast och sjunger numera hängmattans lov.
En liten lätt vaggning, P1 i lurarna och minutrarna flyger iväg när jag ligger där, väl tillrätta. Är jag lat? Möjligtvis. Men jag njuter av den sortens lathet på min semester.
Passade på att arbeta undan lite jobbuppgifter denna soliga lördag. Det är lugnt och skönt i kommunhuset på lördagarna.
Som grädde på moset tog jag en snabb surfrunda på de politiska partiernas lokala hemsidor. På socialdemokraternas hemsida kunde man se deras senast tillskott till lokaltv. Nu fick man följa med på oppositionens sommarfest.
All cred till att de håller fast vid det format som de haft under våren, men innehållet får mig att fundera en aning. Speciellt i slutet av filmen.
Då skall den, i mina ögon, löst sammanhängande oppositionen berätta för tittarna vad man satsar på under hösten. Det mynnar ut i många löften inför deras ”skuggbudget”. Det komiska är att de inte varit överens om någon budget tidigare utan de olika partierna har haft en mängd egna tillägg.
När man nu då får höra vad det kommer att betona under budgetarbetet behöver man nog inte vara någon större analytiker för att inse att det blir samma visa även detta år. Mängder av områden där de inte kommer överens.
Vi är nog ganska många som minns de interna gräl som avlöpte under vårens fullmäktige, där de olika oppositionspartiernas hugg och slag mot varandra stärkte mig i min övertygelse om att det är en mycket löst sammanhängande opposition.
När man inte är överens om hur en kommun skall ledas, då hjälper det föga med allsång, tipspromenader och tomtar på besök under en sommarfest.
Under hösten kommer vi i alliansen att lägga ännu en gemensam budget där vi är överens om varje penndrag. Det är den sortens stabilitet som ligger till grund för att Sollentuna är en alldeles utmärkt välmående kommun. Och det är något som bevisas i undersökning efter undersökning.
Dessutom ser jag framemot att under hösten fortsätta hitta förbättringsområden. Alliansen tror nämligen att ett redan välmående Sollentuna kan må ännu bättre. Och vi har en politik som leder i den riktningen. Ackompanjerad av hårt arbete och glatt humör.
Hustrun och jag åkte till Oslo igår. Det kan låta som en trivsam resa, men det var det inte. Ändamålet var att närvara vid begravningen av en underbar liten kille som dog innan han fick se dagens ljus.
Den vackra lilla kyrkan, strax utanför Oslo, där pojkens mor och far stod som brud och brudgum i början av hösten, blev nu platsen för tårar och förtvivlan.
Solen sken och den norska landsbygden visade sig från sin allra, allra vackraste sida men inte hjälpte det speciellt mycket.
Nu ser vi framemot att pojkens mamma och pappa kommer hit några dagar så vi får ro om dem riktigt ordentligt. Och tillsammans ta stegen vidare i sorgearbetet.
Prästen gjorde ett riktigt bra jobb och begravningsbyrån hade smyckat både kyrka och kista riktigt vackert. Men det var skönt att komma hem. Nu skall kylen fyllas med godsaker så att våra underbara familjemedlemmar från Norge känner sig riktigt hemma.
Och den lille pojken är i ljust minne bevarad. Och dessutom är jag tacksam för övertygelsen om att livet inte tar slut när man dör.
Denna dag var helt inriktad på att fira min högt älskade mor. Hon blev 64 idag och när man ser och hör henne kan man lugnt konstatera att hon är piggare än någonsin.
Efter att ha satt 7 barn till världen läste hon in examen på gymnasiet och har varit vården trogen sedan dess. Hon njuter av att arbeta och har inte en tanke på att sluta arbeta när hon nästa år fyller 65.
Tvärtom så kommer hon att plocka ”russinen ur kakan” och arbeta extra så länge benen bär henne. 14 barnbarn och 2 på väg. Det blir lätt minst 20 innan det är färdigproducerat. Det är där hon har sin passion. Barnbarnen skall ha det så bra som möjligt.
Men hon lämnar, som skrivet, inte arbetet nästa år, utan kommer att fortsätta ”hoppa in” och jobba extra under lång tid framöver. Med tanke på att alliansregeringen skapat möjligheter för +65:or att fortsätta och dessutom tjäna en slant på det, hamnar hon i en guldsits.
Hennes kompentens behövs. Och istället för att landet har en statsminister som tackar och ber de äldre mata fåglarna i parken resten av ett allt längre liv, har vi (tack och lov) en statsminister som välkomnar de äldre att arbeta så länge de önskar. Och inte bara en klapp på axeln, utan ett rejält tilltaget lönekuvert också.
Min älskade mamma har blivit äldre, men hon är inte gammal. Och definitivt inte förbrukad. Hon kommer att vara med under många år framöver. Hon är sinnesbilden för den nya äldre generationen. De kommer att vara en avgörande del av välfärdsbygget också i framtiden.
