Under mängder av månader har (S)ahlin kommit undan den politiska debatten genom att hänvisa till rådslag av olika slag. När vi nu är halvvägs in i mandatperioden börjar så sakteliga den socialdemokratiska ideologin visa upp sig. Det är bra för alla parter, men inte minst för alliansen.
Igår kunde (s) familjepolitiska talesman berätta att socialdemokraterna vet hur en familj skall fungera, vilket hon inte tror att det enskilda familjen vet.
Detta, mina vänner, är ett av de tydligaste bevisen på vad som är en av socialdemokraternas bärande värderingar. ”Staten (när den styrs av socialdemokrater) vet bäst och de skall bestämma hur familjen skall fungera.”
Detta är den värdering som slagit sönder mycket av familjetrygghet genom åren. Och inte bara familjetrygghet, utan på område efter område har (s)-märkta politiker trampat in på områden som politiker skall hålla sin tassar borta från.
Jag är glad för att vänsterkartellen inte har regeringsmakten och jag är glad för att vänsterkartellen tvingas börja offentliggöra hur de vill leda landet. Det gör det lättare för alla väljare att se hur illa det skulle bli med (S)ahlin i Rosenbad, Ohly som utrikesminister och Peter Eriksson som finansminister.
Och jag är glad för att Göran Hägglund ryter ifrån och hoppas att han fortsätter att göra det. Och det vore bra om mitt eget parti röt till minst lika högt. Det handlar om, som jag skrev i fredags, att ta initiativet tillbaka. Socialdemokraternas illaluktande utspel om familjen ger alliansen möjligheten att agera kraftfullt också i denna fråga.
Detta dygn hade inte blivit många timmar gammalt när jag tog del av senator Obamas tal, den sista dagen på demokraternas konvent. Jag hade väntat mig mer i det talet, mycket mer.
Han är en enormt skicklig retoriker, scenen var helt fantastisk och responsen mer än vad man kunnat vänta sig. Men ändå saknades det någonting, det där ”det” som är så förtvivlat svårt att konkretisera, men som ändå bekräftas av den där magkänslan.
Utan att för ett ögonblick dra några stora växlar, så fick det sin förklaring några timmar senare när senator McCain presenterade sin vicepresidentskandidat. Vad blev så konsekvensen?
Obamas tal fullkomligen drunknade i presentationen av den republikanska vicepresidentskandidaten. Imponerande, mycket imponerande.
När man tar del av svensk media och och svenska politiker så kan det, vid en första genomläsning, låta som att demokraterna har valet som i en liten ask. På samma sätt som media och en mängd politiker för några månader sedan lät oss förstå att Hillary Clinton hade det demokratiska partiets nominering i samma ask. Så är inte fallet. Långt ifrån.
Mitt eget partis ledning har uttalat stöd för Obama, jag håller inte med för en sekund. Jag tror på och hoppas på att John McCain är USA:s president efter valet den 4 november. Och jag kan inte förstå varför den moderata partiledningen tagit Obama till sig på det sätt man gjort.
Det som kunde beskådas de senaste 12 timmarna är ett fenomen som handlar om ”momentum”. Ett ord som är svårt för mig att översätta, men kanske att det kan liknas vid en våg. När du har ”momentum” dras du med av kraften i något som presenterats eller genomförts. Obama hade ett ”momentum” inför sitt tal, men den drygt 70 år gamle republikanen McCain lyckades med konststycket av vända vågen och skaffa sig själv ett ”momentum” av sällan skådat slag.
Återigen måste nu skribenter på tidningar, programledare i tv och radio, ändra sina mer eller mindre färdiga manus. McCain är, med råge, med i kampen om Vita Huset och hur mycket majoriteten av svenska politiker och journalister än önskar att det vore en självklarhet att Obama blir president så är min övertygelse tvärtom. Det blir McCain och Sarah Palin som sopar hem valet i november.
Ytterligare två saker har fått mitt intresse den här dagen.
1. Reinfeldt har ett gigantiskt mycket större förtroende än (S)ahlin. Flera är tydligen vi väljare som gärna har henne som granne, men för allt smör i småland – gör henne inte till landets högste politiker. Så kan man lätt sammanfatta de publicerade siffrorna.
2. Socialdemokraterna har det inte lätt i bostadsfrågan heller. Och definitivt inte i vårt län. För mig är detta ännu ett argument för att den så kallade förändringen av (s) bara är ytlig. Det är samma statskramande och stopplagsälskade politiker som tidigare. Och när det gäller människors självklara förmåga att själva fatta bäst beslut över sin egen vardag (och inte minst boende) så famlar socialdemokraterna i ett kompakt mörker. Ett mörker de inte kommer att hitta ur.
Men för egen del njuter jag av att hösten på allvar sänkt sig över 08-området. I samma takt som träden avlövas, tror jag att socialdemokraternas opinionssiffror återtar mer verkliga proportioner. Sådär runt en 30-31%. Till att börja med.
Nyckeln för att det skall ske snabbt är att mitt parti gör en ”McCain”, dvs återtar initiativet. Äldreomsorgen, pensionerna, FRA, försvaret och fortsatta nödvändiga skattesänkningar är en bra början. Förhoppningsvis finns det mesta redan nedtecknat i den budget finansministern om några dagar skall presentera riksdagen efter en kort promenad på Drottninggatan.
Då kan Östros stå där och gnälla, precis som Wetterstrand och Ohly. Och det kan dom fortsätta att göra i ytterligare några mandatperioder. Var för sig, som vanligt.
Statsministern gjorde succé i konserhuset när han sjöng ett par strofer ur pristagarens sånger. Själv tycker jag att vinnande grupp ligger långt från min egen smak, men det betyder i sammanhanget absolut ingenting.
Björklund såg till att både statsministern och han själv fick mängder av pluspoäng när han gav mig många anledningar till leenden efter morgonens intervju i Tv4.
Jag hoppas innerligt att Lärarnas riksförbund också har glimten i ögat med sitt utspel i Expressen. Om de manar allvar så har dom gjort sig själva till åtlöje.
Vår statsminister fortsatte att vinna poäng igår. Den inslagna vägen av olika utspel i media kommer garanterat att vinna röster.
De amerikanska fotbollsdamernas förbundskapten bojkottar det traditionsenliga firandet av OS-guld hos USA:s president. Patetiskt.
Hon må ha sin åsikter om mannen bakom titeln, men när ledaren för det land hon valt att arbeta för, bjuder in guldlaget för att fira, då tackar man ja. Allt annat är ett hån mot landet.
När hon dessutom pratar om att det är ett ”ideologiskt” ställningstagande, då kan jag inte låta bli att skaka på huvudet. Speciellt eftersom hon i nästa andetag skruvar upp sig själv på en pidestal av att hon bara vill syssla med fotboll. Någon som får ihop den ekvationen? Trodde inte det.
Skäms på sig, Sundhage.
Statsministern var hos Adaktusson på Tv8 ikväll. Det blev, för att uttrycka sig lite OS-mässigt, en ”slam dunk”. Jag märkte det redan när statsministern höll sitt årliga sommartal i Vaxholm och fick ännu en bekräftelse ikväll: Fredrik Reinfeldt är på g. Bäva månde socialdemokraterna och alla deras heltidsanställda medarbetare i mängder av paraplyorganisationer.
Överhuvudtaget så stärktes bilden av att moderaterna varvar upp motorerna redan i morse, när jag läste en debattartikel där bland annat Tobias Billström var en av undertecknarna. En artikel som visar på hur vi kan ta itu med utanförskapet bland de många som söker sig till vårt land. Socialdemokraterna, som kört vårt land nära fördärvet också i denna fråga, får panik över att (m) ännu en gång visat framfötterna.
Deras strategi för att mota främlingsfientliga krafter framställs väl bäst genom (S)ahlins katastrofala debatt med Jimmy Åkesson i tv för några månader sedan. En strategi som inte bara är bristfällig utan direkt kontraproduktiv.
Vårt land behöver de nya svenskarna och vi behöver deras kreativitet och kompentens. Inte genom att låsa in dem i ett socialdemokratiskt bidragssystem, utan att ge dem möjligheten att vara en del av vårt gemensamma samhälle.
För egen del mår jag illa över antidemokratiska krafter oavsett om de befinner sig åt höger eller vänster. De hör inte hemma i våra politiska församlingar överhuvudtaget.
Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera den opinionsundersökning som Tv8 låtit göra. Den visar att svenska folket, med råge, hellre ser Reinfeldt än Sahlin som statsminister. Intressant. Trots att genomsnittssvensken haft frågor om det höga reformskiftet vill man inte tänkta tanken att det varit Mona som regerat i Rosenbad.
Detta faktum borde skicka rejäla ångestvågor till (s)-högkvarteret som är belägrat bakom pansarglas på Sveavägen. Valrörelsen blir en fråga om verkligheten – och i den frågan är (S)ahlin akterseglad.
Jag är imponerad över landets statsminister! Och jag ser framemot höstens debatter mellan statsministern och (S)ahlin.
Så var då OS över för den här gången. Vi hamnar långt ner i medaljligan, bakom Norge, Danmark och Finland. Det känns väl allt annat än bra.
Många gånger när man diskuterar svenska framgångar inom idrotten (eller snarare när man diskuterar den upplevda frånvaron av desamma) talas det från ena sidan om att vi är ett litet land. Det håller inte. Vi borde hamna betydligt högre i medaljligan med tanke på de enorma möjligheter som finns för människor att idrotta i vårt land.
Problemet stavas PENGAR och här måste jag stillsamt undra varför SOK inte lyckas få loss tillräckligt med pengar för att våra mest lovande atleter, med råge, skall kunna leva på sin sport.
OS är ett av världens i särklass starkaste varumärken, ändå saknas det klirr i kassan för att göra större satsningar. Jag förstår det bara inte.
Kan det vara så att Riksidrottsförbundet och SOK måste hitta andra sätt att arbeta? Mycket möjligt.
Kan det vara så att man från regeringens sida måste investera mer pengar i att göra Sverige mer framgångsrikt? Säkerligen.
Hur som helst har vi fyra år på oss till London OS. Då måste målsättningen vara att bli minst topp20 i medaljligan. Pengarna och kompetensen finns inom landets gränser. Nu måste dessa två poler mötas och fläta samman sina band. Måhända börjar det med en förändring av RF och SOK – och då menar jag verklig förändring.
För egen del ser jag framemot morgondagen – och hela veckan för den delen. Det enda som tynger är att väderleksrapporterna talar om risk för +25 grader nästa helg. Måtte dom ha fel. Igen.
Jodå, jag såg också Carros kamp i längdhoppsfinalen. Det såg trögt ut och blev väl minst en halvmeter från vad hon planerat, trott och drömt. Det dåliga är att ”mobben” som med lätt ölmage följer OS från soffan, reagerar direkt. Det andas lite ”häng henne högt” när man läser en del blogginlägg och artikelkommentarer på länkade till våra större tidningar.
För egen del tycker jag vi nog bör coola ner oss lite och inse att Carro är grön i den här grenen. Hon bestämde sig i vintras och det tog henne till en final i OS. Låt mig skriva det en gång till: final i OS.
Carro är en vinnare och en överlevare som nu knyter näven i mjukisbyxorna – och det skulle inte förvåna mig om hon denna kväll (när det är natt i Peking) redan drömmer om ”den stora revanschen”.
För övrigt har jag skakat lite lätt på huvudet när det varit en mindre storm som dragit fram i tidningsspalterna angående det långfinger som pekar upp i skyn vid våra svenska övergångsställen. Snacka om storm i vattenglas. Snacka om frånvaro av stimulans i tillvaron när man (få med högljudda) hetsar upp sig över de rykten som spritts om att det skulle finnas religiösa budskap i detta. Vad har det han sa, Strindberg? ”Det är synd om människorna…”
Nej, tillvaron är fylld av riktiga utmaningar och svåra frågor att lösa. Då duger det inte att syssla med navelskåderi.
Och idag kunde man läsa att några politiker vill omöjliggöra för FRA att spana på svenskar. Jaha, men tror man på fullt allvar att Sverige är fritt från terrorister? Jo, tjena. Nu får vi nog lugna ner oss lite och inse att lilla Sverige också har inslag av människor som bär på tankar vi aldrig önskar se i verkligheten.
Landets lilla grupp av republikaner är en skara som har en sorglig tillvaro. Deras stora folkfest på året verkar vara när man spelar kubb på ett stenigt torg i Lund. Nu är den lilla republikanska föreningens ordförande ute och anar hemliga samarbeten mellan moderaterna och kungahuset.
Min undran är om en förenings existens kan bli mer pinsam? Kan man sjunka ännu lägre i sin kamp mot väderkvarnarna?
Deras retorik och verksamhet kan bäst sammanfattas i ett enda ord: PATETISK.
Leve monarkin!
Jag älskar verkligen dagar som tar ut svängarna rejält. Detta blev en sådan dag.
Först av allt var det skolstart för alla barnen och minstingen började 6-års. Det var stort. Mycket stort. Väl tillbaka på kontoret var det diverse möten omkring projekt som jag blivit involverad i.
Telefonen ringde en hel del angående vår föreningsmässa. Det bokades dessutom talare till både det ena och andra sammanhanget och genom diverse möten la vi grunden för ett mycket spännande arrangemang i kommunen som jag säkerligen får tillfälle att återkomma till. Under seneftermiddagen hann jag med att bjuda barnen på stora glassar för att fira första skoldagen innan det var dags att älga tillbaka till kommunhuset för att få styr på en välfylld mailbox.
Seneftermiddagen bestod inte minst av mötet med en gammal elev som jag inte mött på flera år. Många minnen hann att passera revy under samtalet. Han hade mycket att berätta och fråga om – och jag var glad för tillfället att få dela med mig av några tankar.
Dessutom fick jag tillfället att se Bolts fantastiska 200 meters lopp. Min socialdemokratiske kollega har vrålkoll på det mesta, inte minst viktiga tider för OS-händelser och hans påminnelse fick mig att se på när OS-historia skrevs ännu en gång i Peking. Tack för det,värderade kollega.
Kvällen var vikt åt styrelsemöte för partiet. När jag skulle ta mig hem hade regnet börjat strila och det kändes väl inte direkt inbjudande att komma hem som en dränkt katt. Då dök det upp en medborgare som erbjöd skjuts. Han var en av mitt lilla tv-programs tittare och ville gärna ge mig lift.
Vi fick en mycket intressant pratstund om både det ena och andra och när jag väl var hemma i huset kände jag mig ännu en gång glad över att dels programmet når många tittare dels att vi har många medborgare i vår kommun som har hjärtat på rätt ställe.
Eftermiddagen och kvällen har dock skuggats rejält av flygkatastrofen i Spanien. Det gör ont ända in i märgen att ännu en gång se ankomsthallar fyllda av släktingar och kära som förgäves väntar på dem som aldrig kommer hem igen.
Trots hans fantastiska start på höjdhoppsfinalen var jag helt övertygad om att det inte skulle räcka till mer än max brons. Men Stefan Holm är en hjälte, oavsett vad Patrik Sjöberg tycker. Och han tycker ofta, utan större substans.
Kvällen kröntes av ett möte med kampanjstaben för sollentunamoderaterna. Hustrun hade ordnat räckmackor och kreativiteten var på högsta nivå. Vi har ett upplägg som känns rätt. Mycket rätt. Och jag är imponerad över den kompetens som finns i vår lokala kampanjstab.
Dessutom väljer moderaterna på både riks och länsnivå att förlägga flera nyckelkonferenser till Sollentuna under den närmsta tiden. Det har naturligtvis inte primärt med vårt lokala arbete att göra, men det känns kul. Mycket kul.
Dagen har annars varit inriktad på nästa veckas ”Debattforum”. Fullmäktiges ledamöter (samt övriga förtroendevalda i nämnder) bereds tillfälle att diskutera något aktuellt, utan att några beslut fattas. Denna gång gäller det bostadspolitik och där har vi ”några upp” på oppositionen (dagens understatement).
Oppositionen är inte heller i denna fråga överens, utan trampar vatten i en rad av de centrala frågeställningarna. Vi får hoppas, för husfridens skull, att de inte pucklar på varandra för mycket internt när vi möts på plan 13 om ett par veckor.
Imorgon är det skolstart för alla mina fyra barn. Den äldste trampar iväg till högstadiet och vill gärna göra det utan föräldrainblandning. De tre yngre är dock mycket förväntansfulla över det faktum att både mor och far står i publiken när terminen startar, traditionsenligt, vid skolgårdens amfiteater.
Den minsta skall börja 6-års och är stolt så hon nästan spricker. Årets sommarminnen är väl dokumenterade i en bilderbok och jag kommer säkert att torka en och annan tår när minstingen får en prinsesskrona på huvudet och välkomnas in i skolans värld.
Det är sådana tillfällen som gör att man snabbt kommer över att det varit ”stolpe ut” under OS, för svensk del. Detta sagt utan att på något sätt förminska betydelsen av tre silver. Eller att på något sätt förminska förväntan på de svenskar som fortfarande kan ta oss förbi övriga skandinaviska länder i medaljligan.
