…kan nog bli en samling som slutar sent. Inte för att vi har några mängder av ärenden, men det finns nog ett och annat att diskutera ändå.
För att lägga en god grund för dessa samtal erbjöds ledamöter och tjänstemän ett julbord på plan 12 (”personalrestaurangen”) någon timma innan mötet. För min del blev det julbord nummer två och faktum är att köket överraskade denna eftermiddag/kväll.
Det var riktigt gott och dessutom en bra variation av rätter.
Och naturligtvis sköljdes maten ner med en välkyld julmust.
Under dagen så har jag också lyckats få iväg årets alla julkort. Förhoppningsvis gläder sig mottagarna. Postverket blev sannolikt glad, eftersom mängden julkort som skickades från min familj i år nådde ännu en rekordnivå.
…fram jobb i Sverige om hon, Gud förbjude, blir statsminister efter nästa val. Jag publicerar bloggens inlägg:
”Jobben ska bli Socialdemokraternas stora fråga i valet 2010. Riktigt vad det innebär har varit oklart, men när Mona Sahlin nyligen turnerade i Jämtland klarnade bilden. En pusselbit är en modern och lite annorlunda regionalpolitik. Det ska bli många nya jobb. Fast det handlar inte om företag.
Mona Sahlin slog fast (Östersunds Posten 5/12): ”Vi ska ha kontrakt med medborgarna. Var man än bor i Sverige så ska det finnas tillgång till en arbetsförmedling, försäkringskassa, Komvux och apotek.”
Nu vet vi alltså var de nya jobben ska komma. Det lär onekligen bli många nya jobb om varje ort i Sverige ska ha en arbetsförmedling, försäkringskassa, Komvux och apotek.
Men smakar det, så kostar det. Mona Sahlin vet dock hur kalaset en svällande offentlig sektor ska betalas:
”De rika storstäderna ska bidra mer med pengar till de regioner där det inte finns lika mycket intäkter.”
Stockholmsregionen fungerar redan som kassako och betalade 2008 netto 14 miljarder kronor till kommunala utjämningssystemet. Att en del går till tillväxtstarka regioner betyder väl rimligtvis att det blir Stockholm som får stå för fiolerna när Mona Sahlin ska satsa på jobben.
Får man inte lust att utbrista i ett: Men hallå!”
Se där, ännu ett skäl till att landet ska ledas av en Alliansregering också efter valet 2010.
…att det var tack vare dom som kommunen nu vill köpa tillbaka Edsbacka krog.
Den artikeln blev dagens skrattis. Och ännu ett bevis på hur verklighetsfrånvänd socialistisk politik är. Även på lokal nivå.
…omhändertagit ytterligare 250 vänstergalningar.
Jag måste uttrycka en viss beundran för hur den danska polisen agerat. Märk väl med stöd av lagstiftaren som skapat utrymme för snabba ingripande mot den här sortens typer.
Jag tycker det är rätt att dom tvingas sitta några timmar på kall asfalt. Jag tycker det är rätt att dom tvingas bära buntband runt handlederna. Jag tycker det är rätt att dom förpassas till en internering under 12 timmar.
Vare sig det är på en fotbollsarena eller i en demonstration så måste ordningsmakten ha möjlighet att stävja våldet i sin linda. Det här behövs i Sverige också. Det har daltats för länge med antidemokrater i vårt land.
…ta med min fru ut på en romantisk middag. Bara vi två. Vi ska prata ikapp oss efter den mest intensiva perioden i våra liv.
Och mina föräldrar tar hand om barnen, det känns tryggt. Huset kommer att fyllas av pepparkaksbak och tillagning av den traditionella ”farfars-kolan”. Den hade ett sämre namn förut. Men den är alltid lika god.
Och jag tänker även stänga av mina mobiler. Åtminstone ha dem på ljudlöst. Nu tar vi ännu ett kliv mot julefriden.
…den här dagen heller.
Det märks att mycket ska vara klart innan den välförtjänta julledigheten intas. Och den ska intas på flera olika plan. Helgen blir inriktad på mycket av det bakande som hör dessa storhelger till. Min mor och far tänker boosta upp processen genom att fylla huset med juldoft från både pepparkakor och farfarskolor.
För egen del fick jag en rejäl släng av julstämning under eftermiddagen när vi spelade in julprogrammet i Studio Sollentuna. Trots att det tog lång tid så var det värt varje sekund. Vi har ett batteri av spännande gäster som i slutet av nästa vecka finns att betitta på www.studiosollentuna.se.
Kvällen avrundades med föräldramöte på Arena Satelliten. Oerhört intressant och bra upplagt. Doreen Månsson skötte programledandet med den äran och jag var rätt imponerad över alla de många föräldrar som sökt sig dit.
Bland mycket annat visades en dramadokumentär om hur lite knark på kort tid kan ta livet av en människa. Tänkvärt. Omskakande. Viktigt.
Och högerhanden har begynnande skrivkramp. I dagarna blir det mycket adresskrivande på mängder av kuvert. Julkorten ska ut. Nu väntar jag bara på att de ska tryckas och sedan levereras.
Högen blir gigantiskt. Portot dyrt. Men det är värt varenda krona.
…mina ögon. Såg Aktuellt och deras reportage från debatten i riksdagen om sjukförsäkringsreglerna. Att Veronica Palm (S) skulle lova allt till alla – hela tid – hur mycket som helst – var väl inte någon högoddsare. Men reportaget kretsade om en kvinna som följde debatten från läktaren.
Mitt under debatten zoomar kameran in henne ännu en gång - och nu har hon fått besök. Bredvid henne på läktaren har …. Lars Ohly satt sig.
Karln har tydligen inga begränsningar för vad han vill göra i jakten på mediauppmärksamhet. Och på fullt allvar finns det människor som tycker att han ska sitta i regeringen efter nästa val.
Se där, ännu ett skäl till att säkerställa en alliansregering i Rosenbad också efter valet 2010.
…”gnällspikarnas marknad”. Tidningen ”Mitt i Sollentuna” är inget undantag.
Låt mig berätta om några av veckans insändare.
En man vid namn ”Arne Johansson” (det behöver han inte heta utan det kan vara en politiker eller motsvarande) skriver att ”det är ruttet att inte fler protesterar när apoteken säljs”.
Jag tycker nästan lite synd om honom (om det nu är en han som skrivit). Han sitter där vid sin dator och saknar massdemonstrationerna och han kan inte förstå varför inte fler tycker som honom. Jag, som varje dag passerar det apotek han skriver om, har dock inte sett någon ”Arne Johansson” stå där med plakat och namnlistor. Nej, han nöjer sig med att vara arg vid datorn. När ingen hör eller ser honom.
Nästa insändare är av den vanligare sorten. Den är undertecknad med den hemliga signaturen ”Arg Sollentunabo”. Sannolikt är det en människa som skrivit många gånger förut (men det vet man aldrig). Denna gång är personen arg på att kommunen och naturskyddsföreningen är överens om att ett planerat bygge vid en våtmark inte kommer att skada våtmarken. Den ”arga Sollentunabon” vet minsann att det finns experter (varav en – och här är han noga – minsann är professor!) som anser att bygget hotar känsliga naturvärden.
Sedan har vi ytterligare en insändare, denna gång underskriven av ”Martha K”. Hon är upprörd över ”Förbifart Stockholm” och i insändaren finns en passage som är ganska vanlig. Hon hävdar att kommunen i sista stund kallat till ett samverkansmöte som inte många visste om.
Min undran är: Hur vet Martha K att det inte var många som visste om detta möte?
Min undar (nr 2) är: Varför bemödar sig inte Martha K om att ta reda på hur det fungerar när det gäller samverkansmöten?
Jag hinner nog med ytterligare en insändare. Denna gång är det ytterligare en hemlig avsändare som kallar sig ”grundlurad”. Personen i fråga är arg för att det nya Sollentuna centrum inte är unikt. Och anledningen till detta är att en viss bokhandel inte är där.
Den sortens insändare är nästan alltid en ”partsinlaga”, dvs skriven av någon som har en dubbel agenda. Sällan eller aldrig en helt vanlig invånare.
Och jag tror att flera av dem som, ofta bakom pseudonymer eller signaturer, skriver arga insändare är samma sorts människor som har en hemlig blogg och/eller gärna skriver kommentarer (ofta extremt elaka) med fejkat namn på olika hemsidor.
Såhär ser det oftast ut. Vecka efter vecka. Men går då inte kommunpolitiker och andra i svaromål? Jodå, problemet är att tidningen ofta tar några månader på sig att ta in svaromålen. Och då har det hunnit publiceras några hundra nya liknande insändare. Svaromålet blir då något som kommer så sent att de flesta glömt vilken fråga man svarar på.
Jag tycker det är patetiskt att människor inte kan skriva vad dom heter. Och jag tycker det är sorgligt att människor med så starka åsikter gör så lite åt den situation de är upprörda över.
Men det är ändå lite charmigt med insändarsidor. Det är lite som gamla tiders kontaktannonser. Förutsägbart. Ibland lite generande. Ibland mer eller mindre förvirrat.
…varandra i krigsrubriker om den renovering av försäkringssystemet.
Men tackochlov finns det möjlighet att fördjupa sig i frågor i en friare mediavärld. Läste en blogg som ställde den retoriska frågan:
”År 1980 var 3,8 procent av den arbetsföra befolkningen förtidspensionerad. År 2005 var det 5,7 procenter. Är detta ett problem eller inte?
Frågan är, milt sagt, intressant eftersom den sätter fokus på det mest grundläggande med de förändringar som nu kommer att genomföras. Förändringarna syftar till ett mer rättssäkert system – men framförallt ett system som hjälper sjukskrivna tillbaka till arbetslivet. Och ett system som ger trygghet åt dem som är så sjuka att de inte kan arbeta.
Såg ett ledarstick i en tidning häromdagen som – precis som ovan nämnda bloggpost – ställde en retorisk fråga som också haft svårt att få fäste när drevet nu går. Frågan löd ungefär: ”Långt över en halv miljon människor anses alltså för sjuka för att arbeta – i ett av världens rikaste och mest hälsosamma länder. Är det inte ett tecken på att systemet är fel?”
Jag tror att det grundläggande problemet är om man vågar se ett problem som ett problem – eller om man väljer att förneka problemet överhuvudtaget. Den socialistiska oppositionen har, även i denna fråga, valt förnekelselinjen.
Ett, milt sagt, tydligt exempel på detta är när socialdemokrater nu går ut och hävdar att man inte vill ha någon tidsbegränsning på förtidspensionen (du vet, den där stationen man dumpade tiotusentals människor på under sitt senaste regeringsinnehav). Problemet för socialdemokraterna i denna fråga är dock att när man tar del av deras budgetförslag så finns det ingen som helst finansiering av hur man ska betala ett borttagande av tidsbegränsningen.
Under socialdemokratiskt regeringsinnehav sjukskrev man människor på livstid för att man inte visste hur man skulle kunna hjälpa dem. Med renoveringen av försäkringssystemet förstärker Alliansregeringen bilden av att man vill hjälpa människor tillbaka till arbete.
Vi ska inte använda sjukförsäkringar som en förtäckt arbetslöshetsförsäkring!
De som är så sjuka att de inte kan arbete överhuvudtaget – de ska få den hjälp de behöver.
De som har någon form av arbetsförmåga – ska få stöd att hitta ett arbete där de får en chans att komma tillbaka.
Sverige mår bättre av att fler arbetar. Speciellt gäller detta människor som blivit sjuka av att de låsts in i ett bidragfängelse designat av samma socialister som på fullt allvar vill ta över regeringsmakten nästa val.
Se där, ännu ett skäl till att rösta på fortsatt regeringsinnehav för alliansen. Det mår Sverige bättre av.
…om människors rätt att bära heltäckande religiösa kläder i förskolans värld, fortsätter på flera plan. Miljöpartiets Ruwaida gör några riktiga kullerbyttor på Newsmill i ämnet idag.
Utmärkte bloggaren Johan Ingerö sätter dock frågan i ett, hälsosamt, förklarande ljus. Jag bjuder här på ett direktcitat, men rekommenderar dig som läser detta, att läsa hela hans inlägg.
”Det hela är i själva verket ytterst okomplicerat. Khalifa har lika stor rätt som alla andra att klä sig efter egen vilja, och hon har precis lika liten rätt som alla andra att tvinga ett helt samhälle att rätta sig efter denna vilja.”
Rubriken på inlägget är: ”Den mänskliga rättigheten att ta hand om mina barn utan att hälsa på eller ens visa sig för mig…”
