Rekordsatsningar på infrastruktur, det är en hyfsad sammanfattning av Alliansen besked idag. Bänkade mig framför Rapport för att ta del av hur de valde att hantera denna nyhet. Svaret blev…jaha.
Efter en plikskyldig redovisning klippte man in en intervju med regionrådet för Skåne (S) som inte tyckte Alliansbeslutet var något att hänga i julgranen. Thomas Östro(s) mantra: ”För lite, för sent” saknades även om regionrådet gjorde vad hon kunde för att bortförklara den omfattande satsningen.
Inslag nummer två i kvällens sändning blev miljöpartiets valplattform. Den fick i stort sett lika mycket utrymme. Skillnaden? Ja, var ska man börja?
Dagens snackis borde väl vara att detta parti fått se ett ras i en opinionsmätning. Nämnde Rapportfolket något om detta? Nej.
Inte heller ville man lägga någon större vikt vid att Miljöpartiets förslag betyder….nada, inget, nothing. Anledningen är att det är ett enskilt partiutspel som inte är processat bland de rödgröna. Ohly ska med andra ord lägga sin blöta filt över detta innan det är ett vänsterexperimentsförslag.
Trots detta valde Rapport att ge det lika mycket tid som ett färdigprocessat Alliansförslag.
Anledningen? Ja, inte ska jag låta bitter, men smekmånaden för de samhällsutvecklingsfientliga miljöpartisterna forsätter i statstelevisionen. Men inte i opinionen.
Rapport tyckte inte heller det var värt att lyfta fram det faktum att stackars Carin Jämtin (sossarnas oppositionsråd i Stockholm) nu desperat berättar att hon ska ”köra över” miljöpartiet och vänsterpartiet när det gäller Förbifart Stockholm.
Jojo, det låter lite som Annika Billström och trängselavgifterna anno 2006. Och vi stockholmare vet ju hur det gick…
Så kom då ännu ett bevis på att vi för första gången på många, många år har en regering som inser att man ska se till att säkerställa möjligheten för Stockholm att växa.
Vi talar många miljarder kronor som innebär att regionen steg för steg får möjlighet att lämna bakom sig en alldeles för liten kostym och istället känna att man kan röra sig rejält.
Jag är väl medveten om att oppositionen har helt andra vägar att gå. Problemet är att den sammantagna politik som den socialistiska oppositionen har att erbjuda också i denna fråga, är den politik som hindrar tillväxt och ökat välstånd.
Under gårdagen besökte jag en av våra gymnasieskolor här i kommunen. Utöver att träffa mängder av elever och lärare så fick jag tillfälle att lyssna på statsministern som var på besök. Om gensvaret var en mätare på hur det går i valet, så kommer moderaterna att göra ett rekordval hos förstagångsväljarna.
Under dagen har vi sollentunamoderater genomfört kampanjer på flera olika ställen i kommunen. Själv fick jag möjligheten att tillbringa ett par timmar i Sollentunas mer centrala delar, vid vårt nyrenoverade köpcentrum.
Samtalen blev många och flera gånger rätt långa, men jag hade verkligen kul nästan hela tiden. Det är klart att när regnet blev lite väl ihållande var det rätt kallt, men då är man glad för att vårt köpcentrum har tak som sticker ut en bit över allmän plats.
En av de lokala krögarna såg att vi stod och delade ut lappar från moderaterna och kom självmant ut med kaffelatte i stora pappersmuggar till. Han ville på det sättet vara med och hjälpa till. Om vi blev glada? Är påven katolik?
När jag lite senare delade ut lappar om jobbskatteavdraget till en farfar, pappa och tre barn var det som att se in i en musikvideo. Barnen med coola kläder och färgat hår, pappan med den där hårdrocklooken som nog inte direkt hade passat mig – och en urcool farfar i skinnkläder, silverhår och en rejäl hästsvans.
När farfar fått flygbladet och läst några rader vände han sig till mig med ett leende. ”Hörrudu, hälsa finansministern att jag skaffade hästsvans för att han hade det…”. Mannen i fråga var 73 år och en gammal jazzmusiker.
Vi pratade vidare och han berätta lite om sitt liv. Under första åren av detta årtusende ökade taxeringsvärdet på hans hus med enorma summor. Det är ett gammalt, gammalt släkthus som är placerat vid vatten. Den gamla trötta sosseregeringen var ju, som bekant, väldigt glada för att mjölka småhusägare på pengar. Och gärna genom att framställa husägare som multimiljonärer. Ännu ett av deras uttryck som är väsensskilt från verkligheten.
Mannen berättade att han av vänner fått låna 50 000 kronor för att klara av fastighets- och förmögenhetsskatt.
När Alliansen tillträtt fick han tillbaka 35 000 kronor och kan nu bo kvar i sitt hus. Detta firade han genom att bjuda in vänner och grannar till en helkväll på en jazzklubb inne i stan.
När han gick iväg från vårt långa och enormt trevliga samtal vände han sig om igen och sa: ”Glöm nu inte att hälsa han med hästsvansen. Det är tack vare honom och alliansregeringen som jag kan bo kvar i mitt gamla hus…!”
Jag lovde att berätta detta för finansministern när jag träffar honom.
Väl hemma kunde jag ta del av nyheten att alliansregeringen fortsätter att sänka skatten för pensionärer. Utöver att de fått två skattesänkningar redan samt dubbla jobbskatteavdrag så måste man komma ihåg att det är många pensionärer, precis om som den 73-åring jag träffade idag, som dessutom är husägare. Då har de också fått enormt sänkt fastighetsskatt och borttagen förmögenhetsskatt (en skatt som sällan eller aldrig hade med faktisk förmögenhet att göra).
Dagens besked är bra för landets pensionärer. Men det bästa för pensionärerna är att ännu fler jobbar ännu mer. Då blir det mer pengar till våra äldre och till andra som är en del av vårt trygghetssystem.
Socialisterna pratar om att ”sänka pensionärsskatten”. Det dom menar med detta är att dom INTE kommer att sänka skatten för pensionärerna, utan istället chockhöja den för alla andra. Det är avundsjuka – och inget annat – som de försöker vinna poäng på. Verkligheten känner de flesta vill – socialisterna sänker aldrig skatten för pensionärer.
Idag var en bra dag för landets pensionärer. Idag var en dag bra för alliansregeringen. Idag var en särdeles dålig dag för den Ohly-ledda socialistoppositionen. Mer av den varan, tack.
En av de bloggar jag gärna läser, har ett inlägg som du bör läsa. Jag publicerar detsamma i sin helhet:
”Den rikaste tiondelen får 35 321 kronor per person och år med Alliansens skattesänkningar – allt enligt en utredning av Riksdagens utredningstjänst (RUT) beställd av socialdemokraterna. Detta är den enda siffra som redovisas i artikeln och således det enda argumentet för att inte rösta på Alliansen.
Detta är lite symptomatiskt. Att någon oförtjänt får det bättre blir socialdemokraternas bästa argument. De bryr sig inte ens om att redovisa hur mycket de tror att en låginkomsttagare får i skattesänkning. Det är den rena avundsjukan som ska mobilisera människor för att rösta socialdemokratiskt.
Tillåt mig teoretisera om varför det bara är skattesänkningen för den rikaste tiondelen som redovisas. Skälet är rimligen att miljöpartiet går till val på att höja skatten med två kronor per liter bensin och att vänsterpartiet kommer att driva på för skattehöjningar på det mesta annat.
Det finns med andra ord bara ett alternativ för den väljare som vill ha oförändrad eller sänkt skatt. Det vet väljarna och därför tvingas socialdemokraterna mobilisera den starkaste mänskliga motivationsfaktorn vid sidan av hunger och könsdrift. Det handlar förstås om avundsjukan.”
Sollentunamoderaterna genomför under våren en mycket omfattande serie av kampanjer. Allt från hundratals dörrknackningar till traditionella flygbladsutdelningar. Summan av dessa är möten med mängder av sollentunabor.
Strax före halv sju i morse var det dags för första omgången och när folk var på väg hem under seneftermiddagen idag var det dags för omgång nummer två.
Det är verkligen genuint kul med all respons.
Husavdragen är en fortsatt snackis som rivit ned en hel del skratt under dagen. Inte minst från sollentunabor som klappar oss på axeln och gratulerar till en valvinnarfråga.
Men det gäller även flygbladen om trygghet. Under dagen har jag fått fler bevis än någon gång tidigare på att vi moderater har en politik i denna fråga som folk har stort förtroende för.
Men mest av allt kommer jag minnas samtalet med en invånare på Aniaraplatsen under seneftermiddagen. Hans frågor var av det mer konkreta svaret och när vi skiljdes åt så var han nu en moderat sympatisör. Det är en ganska hygglig start på helgen.
Folkpartiets politiske sekreterare avtackades idag i vår kommun. Hon har varit en fantastisk arbetskamrat som jag lärt mig mycket av. Nu bär det av in till riksdagen för henne – med fokus på försvar- och utrikesfrågor. Det kommer hon att göra bra. Mycket bra.
En betydligt trevligare händelse var dock den lunch jag bjöds på idag. Den officiella invigningen av Sollentuna centrum blev en riktigt trevlig tillställning med mat som var en njutning för en GI-människa som jag.
Men kvällen är vikt åt kultur- och fritidsnämnden. Det blir tredje kvällen denna vecka som går i det tecknet. I början av veckan hade vi två kvällar när nämnden mötte kulturföreningar och idrottsföreningar. Men ikväll är det förhandlingar med nämnden som gäller.
Oavsett om jag får förmånen att vara kvar i den nämnden efter valet eller inte, så kan jag konstatera att det varit intressanta år som ledamot. Vi har kunnat satsa rekordmycket på anläggningar av olika slag och nu är det mesta i fas vad gäller nödvändiga sådana. Fortfarande saknas en del, men å andra sidan är det ju ett halvår kvar till valet så mycket kan väl hända ännu?
Dock måste jag konstatera att fyra arbetskvällar under en vanlig vecka är i mesta laget, men är något så givande och kul som det jag får sysselsätta mig med nu så klarar man det också.
När jag höll mitt lilla tal till folkpartisten så utgick jag från den kända diktstrofen: ”Att skiljas är att dö en smula…”. Och så är ju faktiskt livet med alla dess inslag. Det är en del av utvecklingen att människor och sammanhang passerar revy. För kortare eller längre perioder.
Ibland går man olika vägar av helt naturliga skäl, ibland inte. Oavsett omständigheterna så tror jag det är viktigt att försöka lära sig något av det som sker. Och att lära sig så mycket man kan från människor man möter. Då blir livet liksom lite bättre.
Bittra och blassémänniskor finns det nog av. En sådan tänker jag aldrig bli. Det är livet alldeles för värdefullt för.
En onsdagskväll kan tillbringas på flera olika sätt. För min del tillbringas den på plan 13 i kommunhuset i Sollentuna. Det är politikens ”högmässa”, kommunfullmäktige.
Det torde vara någon form av rekord i antalet besökare. I och för sig säger det inte så mycket, med tanke på att de besökande är ganska få – men jämfört med när det, som oftast, inte är någon besökare, känns det ändå trevligt att ett flertal kommuninvånare valt att avsätta någon timma eller så i denna sammanslutning.
Det är 61 ledamöter samt en handfull tjänstemän som är plats. Det är helt i sin ordning.
Oppositionen har även till detta möte skrivit interpellationer och frågor. Även detta helt i sin ordning.
Enligt föredragningslistan kan det bli ett ganska koncentrerat möte – åtminstone vad gäller längden på mötet. Men å andra sidan vet man väldigt lite om detta.
Oppositionsrådet har precis hållt sitt tal med anledning av att de olika partierna presenterat sin budgetdirektiv. Han hade en passus i sitt till där han sa att ”majoriteten vill vara så lika socialdemokraterna som möjligt”.
Det var en rätt hårresande tes. Men framförallt är den helt fel. Det vi vill göra skiljer sig väsenskilt från det socialisterna vill göra. Och det vet sollentunaborna. Det tror jag är en av de viktigaste anledningarna till att sollentunaborna fortsätter att ge alliansen förtroende att leda Sollentuna kommun.
Läste under dagen en information om att polisen i Sollentuna skulle ha ett informationsbord på Sollentuna centrum under eftermiddagen. Självklart gick jag dit.
Jag tycker det är föredömligt att den lokala polisen på detta sätt möter invånare och besökare från kranskommunerna. Ett av inslagen vid informationsbordet var en enkät man kunde fylla i. Enkäten syftade till att få tips på miljöer i Sollentuna som invånarna tycker borde åtgärdas för att göras tryggare.
Lådan med svar var redan ganska välfylld och jag tror att ordningsmakten fick en hel del matnyttigt att fundera över.
Sedan några månader har vi ett helt nyöppnat poliskontor i Tureberg (Sollentunas centrum) och med lokalen som utgångspunkt möter poliser boende varje dag. Detta är helt rätt väg att gå. Ju fler och synligare poliser vi får – desto mer brottsförebyggande kommer vi att kunna se.
Dessutom blev det celebert besök när gamla centerpartiledare Karin Söder kom förbi. Det var väldigt kul att få en pratstund med henne och dessutom föreviga mötet på bild.
Under förra veckan genomförde moderaterna i Stockholms län en kampanj om trygghet. Metoden var enkel. Affischer sattes upp på strategiska ställen (ofta där pendlare passerade) och frågan ställdes om hur tryggheten skulle kunna bli bättre i vår region. Alla invånare (och besökare) inbjöds att vara med och tycka till om hur vårt samhälle skulle bli tryggare. Mötesplatsen för fortsatta diskussioner är nu www.stockholmsmotorn.se.
Kampanjen är viktig eftersom trygghet är en av grundfundamenten i ett rättssamhälle.
Jag har full förståelse för att oppositionen tar varje tillfälle att kritisera våra åsikter. Men när jag läser om hur vänsterexperimentet hanterat den här kampanjen, då kan jag inte låta bli att skaka på huvudet.
Ett antal bloggare på vänstersidan väljer att tala om kampanjen i termer av att ”moderaterna försöker skrämma stockholmarna”. Det är ett pinsamt sätt att bemöta motståndarpolitik.
För egen del är jag helt övertygad om att den pågående trygghetskampanjen får många instämmanden från vanliga stockholmare. Vi vill ha en tryggare region. Och de flesta väljare vet att moderat politik är grunden för den tryggheten. Socialdemokraternas sätt att agera mot kampanjen tycker jag avslöjar att de delar min analys.
Om vänsterexperimentet skulle få mer att säga till om skulle tryggheten bli sämre i samhället. Så enkelt är det. Och det visar opinionssiffror att de flesta stockholmsbor håller med mig om.
Både måndagkväll och tisdagkväll, denna vecka, är vikt åt att möta representanter från ett större antal föreningar verksamma i Sollentuna. Det är ett utmärkt initiativ att vi politiker möter föreningar vid ett par tillfällen varje år.
Eftersom jag själv varit en föreningsmänniska sedan barnsben har jag många gånger sett hur ett aktivt föreningsliv kan betyda oskattbart mycket för väldigt många.
Jag är imponerad över engagemanget från enskilda individer. Kvinnor och män som lägger ner enormt mycket tid på sysslor som sällan eller aldrig ger någon ekonomisk kick-back men istället genererar så mycket annat. Så mycket annat som är mer värt en ett lönebesked.
För mig som moderat politiker är det även viktigt att skapa förutsättningar för ett ännu större och bredare samarbete mellan föreningsliv och kommunverksamhet. Jag tror dels att vi som kommun har mycket att lära av föreningar, men framförallt tror jag att föreningslivet kan vara till stor hjälp inom områden där vi behöver gör mer för fler.
Därför är min intention att hitta många nya vägar för samverkan under de kommande åren. Jag tror nämligen att kommunens verksamhet blir bättre när det civila samhället är en naturligt samarbetspartner.
För mig är det också en viktig ideologisk poäng i det hela. Mycket av det vi kallar ”livskvalitet” är inget skattepengar helt ska finansiera. Istället kan vi som kommun säkert hitta många och fler områden där ett visst stöd från kommunen kan innebära mycket större livskvalitet för kommuninvånarna om själva utförandet av servicen görs av en frivilligorganisation.
Ikväll och imorgon kväll möter jag, som skrivet, flera av dessa organisationer och deras företrädare. I mina ögon är det hjältar och hjältinnor. Kort sagt människor som gör livet bättre för många fler.
