Folkpartiets politiske sekreterare avtackades idag i vår kommun. Hon har varit en fantastisk arbetskamrat som jag lärt mig mycket av. Nu bär det av in till riksdagen för henne – med fokus på försvar- och utrikesfrågor. Det kommer hon att göra bra. Mycket bra.
En betydligt trevligare händelse var dock den lunch jag bjöds på idag. Den officiella invigningen av Sollentuna centrum blev en riktigt trevlig tillställning med mat som var en njutning för en GI-människa som jag.
Men kvällen är vikt åt kultur- och fritidsnämnden. Det blir tredje kvällen denna vecka som går i det tecknet. I början av veckan hade vi två kvällar när nämnden mötte kulturföreningar och idrottsföreningar. Men ikväll är det förhandlingar med nämnden som gäller.
Oavsett om jag får förmånen att vara kvar i den nämnden efter valet eller inte, så kan jag konstatera att det varit intressanta år som ledamot. Vi har kunnat satsa rekordmycket på anläggningar av olika slag och nu är det mesta i fas vad gäller nödvändiga sådana. Fortfarande saknas en del, men å andra sidan är det ju ett halvår kvar till valet så mycket kan väl hända ännu?
Dock måste jag konstatera att fyra arbetskvällar under en vanlig vecka är i mesta laget, men är något så givande och kul som det jag får sysselsätta mig med nu så klarar man det också.
När jag höll mitt lilla tal till folkpartisten så utgick jag från den kända diktstrofen: ”Att skiljas är att dö en smula…”. Och så är ju faktiskt livet med alla dess inslag. Det är en del av utvecklingen att människor och sammanhang passerar revy. För kortare eller längre perioder.
Ibland går man olika vägar av helt naturliga skäl, ibland inte. Oavsett omständigheterna så tror jag det är viktigt att försöka lära sig något av det som sker. Och att lära sig så mycket man kan från människor man möter. Då blir livet liksom lite bättre.
Bittra och blassémänniskor finns det nog av. En sådan tänker jag aldrig bli. Det är livet alldeles för värdefullt för.
