Idag kunde jag äntligen ta med familjen till ett evenemang som jag under mängder av år önskat göra. Det var dags att ta sig till Stockholms slott och kungens födelsedagsfirande.
Som rojalist kunde jag avnjuta en härlig tillställning där familjen och jag trängdes med mängder av människor.
Evenemanget som sådant höll mycket hög klass. De olika musikinslagen var riktiga ”ögonbrynshöjare”, väl värt att beskådas av ännu fler. Varför detta evenemang inte direktsänds i TV är ännu ett tecken på gammelmedias trötthet och osannolika förmåga att, oftast, prioritera rätt galet.
Det var show. På högsta nivå. Men någon borde tipsa de ansvariga om att ljudanläggningen tyvärr lever kvar på 1950-talet. Och naturligtvis behövs storbildsskärmar som både visar texten på kungssången, programmet samt närbilder på de inbladade. Det ryms i budget, om man bara vill.
När väl kungen och prinsen klev in på borggården blev det snudd på episkt. Och samtidigt placerade sig drottningen, kronprinsessan och herr Daniel Westling på bästa plats – vid det traditionella ”vinkutrymmet” på våning två i slottet. Det var lite som att vara på ”ståplats i ett derby” – och det säger en del om vilken popularitet vårt kungahus åtnjuter.
Tre av mina barn hade med sig blommor och strax innan evenemanget började blev vi intervjuade av en finsk tidning. Det var kul att få berätta för tidningen om hur vi ser på vikten av ett kungahus i Sverige.
Efter 90 minuters underhållning kunde så vår sjuåring, tillsammans med sina storasystrar, stövla fram till hans majestät. Sjuåringens äldre systrar lämnade över sina blommor, men sjuåringen nöjde sig inte med det. När hennes blommor var överlämnade dröjde hon sig kvar och sa: ”Grattis Kungen!” Kungen log och frågade henne vad hon hette och vart hon kom ifrån. Hon sa sitt namn och sedan förklarade hon för kungen att ”jag är ju Sussi och Thomas barn” …underförstått att ”då borde väl ändå kungen veta vem hon var”….
Efter en solig eftermiddag på altanen var det så dags att packa upp dagens inköp. 9-åringen fick en ny cykel och när den inhandlades så berättade personalen att ”den till 90 % redan var färdigmonterad..”. Yeah, right.
Jag, som fick ”nöjet” att montera cykeln, kunde direkt konstatera att personalen som sålde cykeln överdrev. Rejält. Min uppskattning är att knappt 50 % av cykeln var monterad.
Detta föranledde mig att läsa bruksanvisningen rätt grundligt. Min slutsats är att dessa bruksanvisningar måste vara skriva av personer som inte vill annat är att hämnas på oss vanliga människor.
Bruksanvisningsskrivare är enligt mitt förmenande sannolikt sadister, eller möjligtvis människor som tar varje tillfälle att spela oss med tummen i handen ett spratt. Bruksanvisningar har nästan alltid något av ett ”practical joke” över sig.
Så också den bruksanvisning som följde med cykeln. Jag svettades. Jag tänkte mörka tankar om dem som skrivit anvisningen. Jag tänkte ännu mörkare tankar om de som sålde cykeln och lovade att ”ungefär 90 % är färdigmonterat”. Jag tänkte, om möjligt, ännu mer mörka tankar om min egen oförmåga att tyda osannolikt ”sjukt” skrivna bruksanvisningar.
Men till slut kunde 9-årigen cykla iväg. Nöjd. Och jag kunde få äta en god middag. Och sedan konstatera att det här blir nog en ganska bra helg.
Och som rojalist kan jag njuta av att den lilla skaran republikaner haft ångest ännu en dag. Bra så. Republikaner är en sorglig skara människor vars åsikter känns väldigt mycket plakatpolitik á la 70-talet.
Och det där med opinionsundersökningar tar jag lätt på också idag. Det är på valdagen det avgörs. Och då är jag övertygad om att det ser annorlunda ut. Ett Sverige med rödgrön röra i Rosenbad är en katastrof som får vansinniga bruksanvisningar att framstå som ett under av klarhet.
En av dagens uppgifter innebar att vara med och ha åsikter om fotografering av de fyra gruppledare som förkroppsligar Alliansen i Sollentuna. Fyra duktiga och hårt arbetande människor. Representanter för fyra partier som visat prov på hur ett samarbete på politiska nivå fungerar väl. Mycket väl.
Jag har självklart smygtittat på bilderna (eftersom jag känner fotografen rätt väl…) och kan konstatera att bilderna blir användbara. Mycket användbara.
Det är alltid kul att ta bilder som visar på fart och fläkt – men också på vikten av att politiken finns mitt i vardagen och mitt ibland vardagens alla människor.
Men det ska även vara måtta på politik och vardag. När vi hade kultur- och fritidsnämnd ikväll var jag ivrig motståndare till att politiska partier skulle få plats att bedriva information under nationaldagsfirandet.
Så var det nämligen under förra årets nationaldag - men det berodde på att vi stod inför ett val (val till Europaparlamentet, som hölls dagen efter nationaldagen) som dessvärre mötts med rätt stort ointresse.
Då tyckte jag det var ok att ha politiska partier på plats med sina små bokbord. Men i år – 3,5 månader innan valet – NO WAY!
Under nationaldagen ska vi fira vårt stolta svenska arv och vår stolta svenska nutid. Partipolitik får stå åt sidan den 6 juni i Sollentuna.
Under kvällens nämnd fick jag även möjligheten att presentera en idé jag fått om att fler sollentunabor måste få upp ögonen för den härliga mängd av kultur som finns i kommunen.
Min idé är att arrangera en kulturdag i Sollentuna där allt från kyrkor till gallerier till hembygdsföreningar får visa upp sig. Och kommunen ska dra sitt strå till stacken när det gäller att göra evenemanget känt för så många som överhuvudtaget är möjligt.
Det blir ännu ett bra tillfälle att visa på samarbete mellan kommunen och föreningslivet.
Det är viktigt att vi har sociala trygghetssystem som fungerar. Men samtidigt måste samhället vara tydligt med att ställa rätt sorts krav.
Arbetsmarknadsminister Littorin blev häromdagen intervjuad om detta med ungdomar och arbetslöshet. Han pekar i intervjun på att cirka 100 000 ungdomar i åldrarna 16-24 varken pluggar eller arbetar. När han ombeds förklara hur gruppen ser ut säger han:
”Det är en salig blandning. Några är sjuka, några sitter hemma och spelar dataspel förmodligen, några reser. Det är svårt att få grepp om dem”.
När man inte kan arbeta, ska man få hjälp. Men jag tycker det är helt uppåt väggarna att unga friska människor ska försörjas av dina och mina skattepengar för att göra lite som de vill. Om man inte ens tar sig till arbetsförmedlingen, utan kalkylerar med att man får ”sina” pengar ändå – då är det något som är monumentalt fel.
Det stora frågan nu är hur vi som kommuner kan göra för att ställa tydligare krav på de unga friska människor som inte tar sig till arbetsförmedlingen eller inte tar sig till utbildningar?
En sak är säker: Jag har inte det minsta intresse av att medverka till att dessa unga friska människor ska få skattesubventionerade ersättningar för att göra…vad dom vill. Om dom vill spela dataspel istället så är det upp till dom att göra det, men det ska naturligtvis inte utgå någon ersättning för detta.
Detta är ännu en – av väldigt många – områden där det finns så väldans mycket mer som behöver göras. Det gör att detta är ännu en anledning – av väldigt många – till att Alliansregeringen behöver ytterligare fyra år i Rosenbad.
Det är få saker som påverkar mig mer än när familj och vänner lider. Därför har de senaste veckorna haft en dos av sordin över sig. Bäste vännen genomgick en operation i mitten av mars och vägen från operationsbordet blev snårig.
Problemen efter operationen duggade tätt och istället för ett relativt snabbt tillfrisknande, blev det vecka efter vecka efter vecka av värk och problem.
Pratade med honom för en stund sedan och fick glädjande besked – imorgon är han tillbaka på jobbet och känner sig stark och glad.
Hälsa är inget man kan ta för givet, utan något man får vara tacksam för att ha.
Pratade med en annan vän idag som haft en dramtisk arbetsdag eftersom vännen hamnade i en situation där en besökare på arbetsplatsen mådde väldigt dåligt. Det visade sig att hela livet rasat samman och det verkade inte finnas någon som helst utväg.
Min vän summerade det hela ungefär såhär: ”När man möter sådana människoöden, blir ens egna problem rätt små”. Så sant. Det handlar även i detta fall om att inte ta någonting för givet utan vara tacksam för att man har ett liv som fungerar.
Ibland går saker sönder i tillvaron, ibland beroende på att man själv misslyckas. Men bara för att man misslyckas så är man inget misslyckande. Det är i misslyckandet som man visar om man lär sig något av det som hänt.
För mig är det ett glädjande besked varje gång en människa reser sig upp efter sjukdom eller livskriser. Och minst lika glädjade när någon tar sig stärkt ur ett misslyckande.
För mig är det en av livets stora utmaningar.
Imorgon ser jag framemot utmaningar av ett helt annat slag. Arbetsuppgifterna är många och i vissa fall lite väl krävande. Men eftersom jag älskar livet ser jag det som en utmaning. Och när arbetsuppgifterna är avklarade, kan jag unna mig en kopp stärkande kaffe, luta mig tillbaka och inse att man tagit ännu ett steg i rätt riktning.
Eftersom huvudet tyckte det var dags att gå upp redan strax för 05 i morse, har det blivit en hel del gjort denna måndag. Med risk för att överdriva en aning kan jag ändå konstatera att jag går med ett leende till jobbet varje måndag. Inget undantag denna dag.
Att svara på interpellationer och motioner tillhör vardagen, men är – hör och häpna – något riktigt intressant. Dels får man tillfälle att ”grotta ner sig” i detaljfrågor, dels får man ”slipa pennan” när det gäller att hitta en språkdräkt som passar de olika svaren. Förhoppningvis kommer de skrivna svaren att vara en grund till bra debatt i fullmäktige, men hur det blir med den saken får framtiden utvisa.
Under dagen har jag även kunnat förbereda pressmeddelanden och dessutom fått del av ett sådant. Det förkunnade att kommunen imorgon tar första spadtaget för att göra en fullständig ”make-over” av Turebergs torg.
Jag har sett ritningarna och kan konstatera att det blir fint när det blir klart. Riktigt fint. Under lunchen stod jag på torget en stund och försökte få en uppfattning om hur det blir och min uppfattning är att torget får förutsättningar att bli en bra mötesplats. Dessutom ska det vara tillräckligt färdigt för att kunna härbärgera valstugor i slutet av augusti.
Vardagen – i dessa tider – fylls med en hel del valplanering. Så också denna dag. Det finns mycket som vi vill säga och nu gäller det att hitta rätt sätt och rätt plattformar att föra fram det som måste fram till sollentunaborna.
Apropå plattformar så älgar jag strax till ett möte för att förbereda lanseringen av vår uppdaterade hemsida. Det blir en plattform väl värd namnet.
Har även knäckt några idéer under dagen, varav ett par av dem lär landa under året. Även dessa idéer är kopplade till hur vi ska bli ännu bättre på att berätta för sollentunabor och besökare från kranskommuner på hur mycket som finns att se, uppleva och göra i vår kommun.
Och ikväll blir det till att ”käka asfalt” igen. Sakta men säkert uppvisar vågen alltmer gynnsamma siffror när jag ställer mig på den. Inte så att jag skulle kunnat vinna i tv-programmet ”Biggest looser”, men ändå. Det vore trevligt att slippa gömma sig i vassen under sommarens bad.
Och för en stund sedan kunde jag tanka in en extra dos energi. SKOP har gjort en mätning om vem svenska folket tror bäst kan leda en regering. Statsminister Reinfeldt fick nästan 75 %. Oppositionsledare Sahlin fick cirka 25 %. Jag tror inte de siffrorna ändras negativt för statsministern när nu oppositionen tvingas berätta hur de ska finansiera sina förslag.
En intensiv dag går mot sitt slut. Bakom mig har jag ännu en erfarenhet i bagaget. Småföretagarmässan blev precis så innehållsrik som man önskat.
Det vackra vädret – och en månad senare i programmet än vanligt – gjorde att det var något lugnare på Stinsen än vi är vana vid. Men responsen från utställarna var uppmuntrande och det gjordes en hel del affärer idag.
De politiker som närvarade agerade med den äran och avslutning blev lite annorlunda. Oppositionsrådet och jag utsattes på en ”kupp” (det är väl så kvällstidningarna ofta kallar mer eller mindre oväntade händelser…) när Monica Törnqvist (dagens sångare) kallade upp oss på scen under sista sången och fick oss att stämma in i ”You’ve go a friend”.
Intet öga torrt..nja det var nog en överdrift – men kul hade vi som agerade i allafall.
Vissa lördagar har en tendens att vara extra intensiva. Detta blev en sådan lördag.
Strax efter halv 10 i förmiddags begav jag mig till gamla ”Kjellmans livs” i Häggvik för att börja förbereda dagens första begivenhet. För tre år sedan tog kommunstyrelsens ordförande, Torbjörn Rosdahl, ett initiativ att vi en gång om året kraftsamlar för att göra kommunen vårvacker.
Denna dag har utvecklats år för år – och redan strax före 10 kunde jag konstatera att Häggvik detta år slog nytt rekord i antalet invånare som anslöt för att vara med. Utöver Häggvik har det genomförts städningsinsatser på rekordmånga ställen i kommunen denna dag.
Under drygt två timmar fyllde vi mängder av sopsäckar med skräp. Enormt mycket skräp.
Det är en tudelad känsla. Å ena sidan känns det härligt att städa upp – å andra sidan kan jag inte låta bli att bli upprörd över hur människor beter sig. Jag la lejonparten av min tid på att städa upp på pendlarparkeringen på västra sidan av Häggviks station.
Det var enorma mängder. Sjukt stora mängder av skräp som samlats där.
Vad tänker folk med egentligen? Varför är man så lat att man slänger saker runt omkring sig på detta sätt?
Nu hoppas jag på uppryckning bland dessa pendlare. Sker det inte en förbättring så undrar jag om det inte är läge att markera mot detta slappa beteende. En avgift för att parkera kanske skulle var på sin plats? Hoppas verkligen vi slipper det, men å andra sidan krävs det uppryckning.
De som använder denna pendlarparkering måste skärpa sig. Rejält.
Jag hann bara avsluta mitt skräpplockande innan det var dags att fräscha till sig och ta bilen till Vaxholm och sedan båttransport till Vaxholms kastell. Ett härlig grupp av valledare från Stockholms län och stad möttes för att ta del av länsförbundets olika tips och förslag på hur vi kan kampanja under tiden fram till valet.
Det blev en riktigt bra konferens – och när jag satte mig i bilen strax före halv fem var det med en skön känsla i kroppen. En känsla av att vi börjat varva upp motorerna rejält inför valet.
Hann precis hem för att krama om barnen innan det bar iväg för att fira vår föreningsordförande. Hon fyllde 60 för en tag sedan och hade kvällen till ära hyrt en underbar festlokal i de västra delarna av kommunen.
Under festen fick jag beskedet om att HV vunnit sm-guld i hockey. Lets face it – dom var helt enkelt bättre i år.
Men 2011 kommer vi tillbaka i finalspelet. Sannolikheten är god att vi möter HV igen. Då är förutsättningarna annorlunda. Då förlorar vi inte. Då vinner vi överlägset. Med sådär 4-0 i matcher.
Imorgon klockan 09 står jag på Stinsens shoppingcenter och välkomnar ett 50-tal smårföretagare att vara med som utställare på Småföretagarmässan. Det blir tredje året i rad vi genomför denna mässa. Det är alltid en av årets höjdare. Morgondagen blir inte något undantag.
Kom förbi, vetja. Mässan håller på mellan 11-16. Du lär inte bli besviken.
Och jag tror att jag somnar gott i morgon kväll. Efter en härligt intensiv helg.
Den finalserie som bevittnas i hockeyns elitserie är påfrestande. På alla plan. Det är påfrestande på hjärtat och stämbanden får sig också en rejäl utmaning.
Jag tror att Djurgården vinner hemma på lördag, men en eventuell sjunde match i Jönköping känns som en rejäl utmaning.
Det är bara och konstatera att HV är enormt skickliga – och de har några spjutspetsar som skapar ångest i ett Djurgårdshjärta varje gång de har pucken.
Men vi har Wesslau och ett gäng ytterligare – som en god dag kan avgöra vilken match som helst. Det är precis vad jag tror händer imorgon – och som jag hoppas, hoppas, hoppas händer också på måndag.
Oavsett utgång så tycker jag att årets finalserie är något av det bästa jag upplevt i svensk hockey på många år. Och jag tror att Djurgården blir ännu vassare nästa år.
Efter tre år var det dags att uppgradera den här bloggen. Det har försvunnit några inlägg som skrivits under april månad i den gamla kostymen – men sånt är livet.
Förhoppningsvis kommer nu denna blogg att kunna förgyllas med diverse tillbehör – inte minst gäller detta grafer och bilder, men det blir so oder so.
Det som hänt en 78-årig kvinna i Landskrona är helt oförsvarligt. Hennes man misshandlades efter det att det uppstått någon form av gräl med anledning av en parkeringsplats. Den 78-åriga kvinnan tillskyndade till mannens försvar när han blev slagen av, vad som verkar vara en ung man. Kvinnan avled under gårdagen.
Olika tidningar meddelar nu att man gripit och anhållit en 23-åring som sannolikt misstänkt för detta enorma övergrepp.
En av de så kallade experterna talar om att det sannolikt är en “känd skitstövel”. Så behöver inte vara fallet. Vi ser element av kallhamrade våldsmän lite här och var i samhället, även människor som inte (åtminstone inte ännu) har något längre straffregister. Skjutvapen och knivar används i mängder av sammanhang och att bara avfärda dessa brott som att det bara är kända kända våldspersoner är att göra det lite väl lätt för sig.
Rättsapparaten får nu ta vid, men för egen del vill jag med detta inlägg lägga fokus på vad som hände och vad som kan bli konsekvenserna. Att man skulle attackera två äldre medborgare på det sätt som skett är helt förkastligt. Det är nog en gråzon jag ger mig in i, eftersom jag helt saknar juridisk skolning, men likväl tycker jag det skulle vara skillnad på påföljd för den som ger sig på en mer eller mindre försvarslös eller den som ger sig på en sådan som mig.
Den som attackerar barn eller äldre tycker jag skulle få ett mer omfattande straff. Rejält mer omfattande straff.
Betänkt då om vi haft vänsterexperimentet som regering i Sverige. Då hade man sannolikt inte varit intresserad av strängare straff – och man hade definitivt haft halvtidsfrigivning uppe i diskussion mellan partiledarna.
Synen på våld och straff är en av anledningarna till att socialisterna ska hållas långt borta från regeringsmakten.
För mig handlar det om mer än att bara spärra in en brottsling. För mig handlar det lika mycket om att visa respekt för brottsoffren och dessutom skicka nödvändiga signaler ut i samhället. Signalen ska vara enkel. Våldför dig inte på dina medmänniskor – och vad du än gör, våldför dig inte på barn och äldre.
