Imorgon har min son sitt sista prov under sina grundskoleår. På onsdag sätts betygen och sedan blir det någon form av transportsträcka till nästa vecka när det blir bal och examen. Mycket talar för att jag, för första gången, ska få se min son i kostym, eftersom det är det som gäller på balen. Själv hade jag slips, mer eller mindre regelbundet, från lågstadiet. Sonen har inte ärvt den snobbismen. Det är nog bra.
När jag, min vana trogen, lyssnade på morgonnyheterna klockan 06 i morse, förstod jag ganska direkt vartåt media skulle luta sin nyhetsvärdering denna dag. Jag har visserligen också mina frågor kring Israels aktiviteter på internationellt vatten i morse, men jag tror inte att det är så enkelt som en, snudd på, samfällig media rapporterar.
Även här gör bloggosfären en insats. Rapporteringen blir lite mer bred, för att uttrycka sig milt.
Men arbetsdagen, för min del, handlar ju som bekant inte så värst mycket om utrikespolitik. Istället har även denna dag gång på gång påmint mig om att vi nu närmar oss den stora finalen under mandatperiod. Och nu verkar vi vara på väg mot mål när det gäller hur de moderata valaffischerna ska se ut i Sollentuna i slutet av sommaren. En spännande process där min bestämda uppfattning är att vi hittat rätt. Riktigt rätt.
Men nu lägger jag arbetspappren åt sidan och njuter av en kväll med fågelkvitter, syrendoft och kvällssol. Det blir liksom inte sådär värst mycket vackrare än såhär. Svensk försommar när det är som bäst. Vackrare än det mesta världen har att erbjuda.
Idag har det varit lysning för Kronprinsessan och blivande prins Daniel. Riksdag och regering uppvaktade med 1000 glas, som ska användas vid representation, dvs i jobbet som blivande regentpar.
Kvällstidningarna basunerar ut det hela, ackompanjerat med vackra bilder. Dock blir jag något förundrad över vilken vinkel journalisterna använder. I både Aftonbladet och Expressen talas det i termer av att ”din gåva = 1000 glas”. Men vänta nu, är inte det en liten nätt överdrift?
Vi är cirka 9 miljoner invånare i Sverige. Om dessa miljoner ger en gåva som innefattar tusen glas, vad innebär då det? Enligt mina små novis-uträkningar blir det drygt 0.00o1 glas per person. En skärva i kristallen med andra ord. Tänkte bara att det skulle vara bra och påminna om detta eftersom en del lättstötta invånare i Svea rike säkerligen kommer att trumpeta ut att ”det var det minsann ingen som gav mig det när jag gifte mig och därför är det inte rättvist…”
Alltså, vi talar om ett pyttelitet fragment per glas. Och vi talar om en present som, sannolikt, inte kommer att användas när Kronprinsessan och Prinsen dricker sin morgonjouice. Tänkte bara påminna om att det är bra med lite perspektiv.
Jag noterar också att herr Daniel Westling nu får kunglig titel, vilket naturligtvis är helt rätt. Ett kungahus i tiden fortsätter på den inslagna – och i mina ögon helt rätta – banan.
Och sedan var det visst några hästar som sprang ett lopp idag. I could care less. I mina ögon har detta inget som helst med sport att göra. Men det är nog bäst att jag inte skriver mer om detta, annars får jag ”onda ögat” av svärfar. Och det är det inte värt. Det jag dock tycker är extra märkligt, är att detta lopp förläggs till ”mors-dag-helgen” varje år. Kan ingen med inflytande vara så vänlig och ta Elitloppets planeringskommitté i örat? Lägg loppet en annan helg och låt mor få sin helg i fred.
Jag sympatiserar inte med fotbollens förbundskapten när det gäller att ”suga segerns sötma” likväl gillar jag honom stenskarpt. Borta är träningsoverallerna och buttra förbundskaptener som är livrädda att pröva något nytt. Hamrén står för förnyelse och mod. Det är precis vad fotbollen, dess utövare – och inte minst publiken behöver.
Dagen efter Eurovisionsfinalen konstaterar jag att mina vän Antonsson och jag inte delar passionen för schlager. Men båda tycker att Timotej skulle varit med i Oslo. Så sant, så sant.
När jag läste dagens Aftonbladet fick jag ännu en bekräftelse på att valet som avslutas den 19 september inte bara handlar om vem som ska leda Sverige de kommande fyra åren. Det handlar också om vad som ska ske med socialdemokraterna.
Artiklarna i Aftonbladet är inte krystade, snarare en bredsida som ackumulerat under en lång tid. Det är sannolikt fler än jag som inser att när vänsterns egna skriver som de gör, då talar vi inte om något internt tjafs, då talar vi om att verkligheten hunnit ikapp.
Låt mig, for the record, ännu en gång påminna bloggens läsare om att jag inte primärt belastar Mona Sahlin för det moras hennes parti upplever. Hon är inte syndabocken, hon är endast symbolen för ett parti som fullständigt och totalt tappat orienteringen mot framtiden.
När hon tog över var det med visst buller och brak. Jag satt, mer eller mindre, andäktigt och lyssnade på hennes två tal under den där kongressen i City conference center under våren 2007. Det första talet var ett ”acceptance-speech” och inte mycket att orda om, även om det var lite väl utslätat. Hennes linjetal, dagen efter, var desto mer innehållsrikt. Framförallt var det en bredsida mot Göran Persson och nu utlovades räfs och rättarting.
Av detta blev det…nada. Det bidde inte ens en tumme, för att travestera den gamla barnramsan.
Om den nuvarande utförsbacken för (S) leder till att dom gör ännu ett katastrofval så är hennes dagar räknade. Men problemet är, som skrivet, inte Sahlin. När hon förpassats till historieböckerna börjar det verkliga problemet. Då kommer socialdemokraternas kärntrupper att inse att man inte kan skylla på någon enskild person, det primära problemet är och förblir avsaknaden av en politik som en anpassad till att svara på vardagens problem.
Socialdemokraternas politik och struktur är anpassad efter ett samhälle som inte finns kvar. Ställ dig själv frågan; Hur många svenskar tycker det är relevant att vifta med röda fanor och sjunga Internationalen? Eller ställ dig frågan; Hur många stockholmare tycker det är relevant att skrika ”trängselskatt på Essingeleden” och i samma mening kompromissa bort den helt nödvändiga Förbifart Stockholm?
Den 19 september på kvällen får vi inte bara fortsatt Alliansregering, jag tror som Kent att det också blir sorti Sahlin.
Men vägen dit är lång. Och från Sollentuna kommer vi att göra vår del av jobbet för att det ska bli en verklighet.
Till sist några ord om den schlagerfinal som pågår. Jag hoppas på Danmark, men tror att sannolikheten är stor att festivalens final nästa år placeras långt, långt österut. Dock kan jag inte låta bli att fundera på hur det skulle bli om Grekland eller Spanien vinner.
Dessa två, ekonomisk sett, fullständigt misskötta länder. Om någon av dem vinner, vem betalar finalkalaset?
Och allra sist undrar jag om inte svenska landslaget i fotboll är bättre utan Zlatan. Mona Sahlin är inte min idol i något avseende, men som den duktiga retoriker hon är, myntade hon ett uttryck på den där sossekongressen 2007 som jag skrev om tidigare. Ett uttryck som var en tomhylsa i politiken, men som funkar i min övertygelse om vad som ska driva ett landslag i idrott. Hon sa att ”laget är större än jaget”. Så sant, när det gäller lagidrott, så sant.
Ja, jag vet att jag borde vara överlycklig idag, med tanke på att ett stort opinionsinstitut visar att Alliansen är störst och dessutom kommer ännu en bekräftelse på att Moderaterna är i stort sett lika stora som Socialdemokraterna. Men dessvärre har jag drabbats av en känsla av deltagande.
Flera av mina socialdemokratiska vänner är bra människor. Deras ideologiska kompass må vara snurrig i vissa avseenden, men jag respekterar dem mycket som medmänniskor och även som politiker. De drivs av en övertygelse som jag många gånger tycker är föredömlig. Och bland många socialdemokrater finns det, grundläggande, ett ansvarstagande.
Därför finns det inte ett uns av skadeglädje när du det beryktade ”gapet” verkar vara tilltäppt. Nu talar jag inte om oljeläckan i Mexikanska gulfen, utan om den enorma skillnad mellan Alliansen och oppositionen som visat sig i mätning, efter mätning, efter mätning, år, efter år efter år. Sören ”regeringen är rökt” Holmberg har nu en trovärdighet som ligger i vissa ögon i nivå med tvivelaktiga små politiska rättshaveristliknande hemsidor i Sollentuna.
Jag kan fortfarande minnas hur favoriten Maria Abrahamsson ”klädde av honom” i P1 för något år sedan, mitt under finanskrisen, när regeringens siffror började peka uppåt. Hans närvaro under valvakan i SvT den 19 september vore, milt sagt, tveksam. Det finns andra som inte är belastade av väldigt färdiga uttalanden.
Likväl känner jag ett deltagande idag. Jag vet att det kan låta blödigt, men det är likväl sant. De hårt arbetande socialdemokrater jag känner och respekterar fick idag en kalldusch som känns lika skön som att vakna i ett tält när det läcker in från taket klockan 05 på morgonen.
Varför detta deltagande? För det första därför att jag tror att flera av mina socialdemokratiska vänner innerst inne inte litar på att deras partiledare, (S)ahlin, kan lyfta siffrorna. Denna tes bekräftas när man ser undersökningar som visar att Sahlin inte ens har ett grundmurat förtroende hos sina egna.
För det andra handlar mitt deltagande om att socialdemokraterna inte bara kan lägga egna förslag längre, istället har man blivit beroende av ett enormt tillväxtfientligt parti som heter ”Miljöpartiet”. Detta är ett parti som vid en ytlig bedömning kan få sympatier efter några glas rödvin på en fest på söder i Stockholm. Men den som i mer nyktert tillstånd granskar deras politik – och gör det utifrån den livsviktiga storstadskontexten – ser ganska direkt att det vore en katastrof om de hade något att säga till om.
Miljöpartiet har tvingat socialdemokraterna till kompromisser som de flesta storstadsocialdemokrater mår direkt illa av. Förbifart Stockholm är ett av exemplen på detta. Socialdemokraterna har en historia av att ta ett visst ansvar när det gäller en fungerande infrastruktur. Miljöpartiets tillväxthat sätter effektivt stopp för detta.
Det är ännu en anledning till mitt deltagande.
Sahlin och Miljöpartiet i all ära, dessa enorma problem är ändå ingenting jämfört med att Socialdemokraterna tvingats att ta med Vänsterpartiet till förhandlingsbordet när det gäller gemensam budget och valplattform. Jag är övertygad om (och har även fått det bekräftat) att storstadssocialdemokrater har väldigt, väldigt svårt med det faktum att Lars Ohly håller i taktpinnen bland annat i frågor som utrikes- och försvarspolitik. Och han kommer inte att nöja sig med det. Trust me, you ain’t seen nothing yet…
Detta är sannolikt den främsta anledningen till att storstadssocialdemokratiska sympatisörer flyr socialdemokraterna i stor mängd. Bland ansvarstagande socialdemokrater är det, innerst inne, en omöjlighet att tänka sig Lars Ohly i regeringskansliet.
Dock är det ett faktum. Mona Sahlin och socialdemokraterna är bakbundna. Socialdemokraternas statsbärande profil är inte bara naggad i kanten, den är omintetgjord.
Jag tror att vi under valrörelsen kommer att få se en stor del av ansvarstänkande socialdemokrater som vänder sig till moderaterna i stället. Man vill ha ordning och reda i finanserna. Man vill ha ordning och reda i Rosenbad. En rödgrön regering (Gud förbjude) vore allt annat än detta. För att uttrycka sig milt.
Den senaste opinionsundersökningen kommer att följas av enormt många fler. Sannolikt kommer det att pendla fram och tillbaka vid ett antal tillfällen. Men många storstadssocialdemokrater förstår, innerst inne, att verkligheten nu stirrar dem rakt i ögonen. En verklighet som stavas V-Ä-N-S-T-E-R-P-A-R-T-I-E-T och M-I-L-J-Ö-P-A-R-T-I-E-T.
Idag gick jag med i en Facebookgrupp. Jag är försiktig med att gå med i grupper på Facebook överhuvudtaget, men den här var klockren. Den heter: ”Tystnaden som uppstår när polaren säger att han är sosse”. Jag tycker den rubriken är en bra beskrivning av verkligheten. Det är nog inte många som får ryggdunkningar för den som säger att man är sosse.
Mona Sahlin sa vid något tillfälle att hon inte bara gick med i socialdemokraterna, hon gick med i Olof Palme. Frågan infinner sig då; Hur många går med i Mona Sahlin? Jag tror att den gruppen är lätträknad.
Till sist några ord om domen i Landskrona. Den är ett hån mot svaga grupper i samhället, inte minst mot pensionärer. En ung, aggressiv galning kan misshandla en äldre man. Han kan också misshandla en äldre kvinna så att hon avlider i sviterna av misshandeln. Straffet blir…drygt ett år i fängelse. Det är sjukt, vansinnigt och galet.
Här har regeringen en grannlaga uppgift. Det måste väl ändå, för hela friden, kosta mer att ta en människas liv. Skadeståndet som mördaren dessutom måste betala, överstiger inte ens de advokatkostnader som du och jag måste betala via våra skattsedlar. Sjukt? Ja, det är bara förnamnet.
Alliansregeringen måste skicka tydliga signaler om att den sortens gräsliga handlingar som utfördes i Landskrona måste bestraffas enormt mycket hårdare. Och jag är övertygad om att så kommer att bli fallet. Men du, tror du att en rödgrön regering skulle ändra något i straffskalan? Yeah, right… Lars Ohly vill återinföra 50 % rabatt på fängelsevistelser. Vilka signaler sänder det till landets pensionärer och andra som riskerar att drabbas av våld?
Fick följande berättelse mailad till mig. Den säger ett och annat om tillvaron.
10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 krDe 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– ”Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen”.En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat…
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.
– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.
– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.
Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr…
Sedan 1990 har jag haft ett och samma almanackssystem, Time System. I en del ögon framstår detta sannolikt som väldigt gammaldags, men för mig är det en väl inarbetad trygghet. Jag vill inte ha min vardagsplanering i telefonen eller på nätet. Jag vill ha den på papper.
En gång varje månad är det dags att uppdatera dagsplaneringen och idag fyllde jag på med datumblad som sträckte sig ända till den 19 september. DEN 19 september. Dagen med stort D.
Under åtskilliga minuter satt jag och fyllde i aktivivtet efter aktivitet. Det var inte svårt och konstatera att vår valrörelse känns välplanerad redan nu. Och då har vi ju inte nått klimax av kreativiteten på långa vägar…
Den valledning som gör planeringen för moderaterna i Sollentuna – och som jag har förmånen att leda – är en sammansättning av både äldre och yngre, entreprenörer och förvaltare. En härligt och kraftfull mix, helt enkelt.
Jag måste medge att det inte blev direkt svårare att hitta inspiration den här dagen, när jag tog del av ännu en opinionsundersökning som visar att det blir knallhårt i valrörelsen, ända in mot målsnöret. Dessutom noterar jag, tacksamt, att socialdemokraterna famlar när det gäller att beskriva hur de vill forma framtiden.
Socialdemokraternas kärntrupper har, enligt min mening, stora problem med att stå med det faktum att man inte längre ska hantera framtiden själv, utan nu tvingas försöka formulera den tillsammans med två andra – och vildvuxna – partier.
Ett tillväxtfientligt parti som Miljöpartiet har haft en del solskensmånader bakom sig. Jag är dock helt övertygad om att när deras parti blir granskad av den trötta gammelmedian så kommer siffrorna att bli lägre än vad opinionsinstitut visar sedan något år tillbaka.
Men socialdemokraternas största problem är inte att man har miljöpartiet med i båten, det största problemet är att man tvingats ta med även Vänsterpartiet. Häromdagen fick vi ännu ett bevis på hur verklighetsfrånvänt det tvångsäktenskapet kommer att utkristallisera sig, när Vänsterpartiets förvirrade USA-hat fick fullt genomslag.
Men var så säker, detta är bara början. Tvångsäktenskap slutar sällan eller aldrig speciellt lyckligt. När det blir skarpt läge kommer det ännu fler stolliga utspel från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och dessa förväntade stolligheter måste då kommenteras av en partiledare i form av Mona (S)ahlin, en kvinna som inte ens har förtroende bland sina egna.
Men det mest uppseendeväckande är att dagens opinionsundersökning upprepat visar på ett avstånd mellan Moderaterna och Socialdemokraterna som ligger inom felmarginalen. Det innebär att väldigt små variationer kan skapa en mindre revolution i svenska valmanskåren. Det är inte inte orimlighet och påstå att det inte bara handlar om en jämnt val mellan de två blocken, det kan även innebära ett mycket jämt val om vilket parti som blir Sveriges största parti.
Detta är nu ett faktum som under decennier kännts som en utopi. När klenoden Lars Tobisson var moderat partisekreterare hade han som mål att moderaterna skulle bli borgerlighetens största parti. Det var, på den tiden, en utopi som visade sig bli en verklighet.
När den nuvarande partisekreteraren, den gode Schlingmann, om något decennium ser tillbaka på våren 2010 så tror jag han har all anledning att le en smula. Visionen om att moderaterna ska bli ”Sveriges statsbärande parti” )något som första gången uttaldes på partistämman i Västerås i höstas) ses nog fortfarande som något av en utopi för dem som har betalat för att kommentera den politiska utvecklingen, men något säger mig att Schlingmann går en framtid till mötes på ett liknande sätt som Tobisson. Även han har förutsättningar att se drömmen bli verklighet.
Då blir det inte bara ytterligare fyra år av Alliansregering i Rosenbad. Då talar vi paradigmskifte. Något som Sverige är i stort behov utav.
Slutligen ett par kommentarer om något helt annat.
För det första har vi några gammelmediajournalister som lyckats få in artiklar som lyser av uppumpad skadeglädje i sina tidningar. Liberala GP har hittat några bussbolag som inte lyckats fylla sina förväntade bussresor med folk som vill se kronprinsessans bröllop. Låt mig då sia om framtiden; Det blir fullsmockat med människor som fyller kortegevägen ändå. Svenska folket har bil och dessutom flyttar det ett helt Göteborg till Stockholm varje decennium så det finns rätt mycket folk här redan, folk som till majoriteten vill se folkfesten den 19 juni. Dessutom är jag övertygad om att tv-bevakningen kommer att visa rekordsiffror i antal tittande.
Det är lite som med ABBA på 70 och 80-talet. Den förkrossande majoriteten nynnar med i låtarna, även om man inte erkänner det på direkt fråga från frustande journalister i gammelmedia.
För det andra har semifinal två till Eurovisionsschlagerfinalen precis genomförts i Oslo. Sverige missar finalen, vilket i min värld var allt annat än oväntat. Salem al Fakir hade gjort det bättre. Mycket bättre. Men jag har fått en ny favorit – jag hoppas på Danmark på lördag, men jag tror att östländerna skickar nästa års tävling betydligt mer österut…
Jag utvecklar en del av detta schalgernördresonemang i Access TV om någon dag. Ett, enligt uppgift, smörigt inslag där jag bland annat avslöjar vem som är tidernas bästa svenska eurovisionsschlagerartist. Jag förstår om du inte kan bärga till tills detta heta stalltips avslöjas…
Tillsammans med bloggkollegorna Kent Persson och Fredrik Antonsson slog jag mig ner i en vacker lokal på Söders höjder strax före 09 i morse. Vi var, tillsammans med ytterligare ett gäng, inbjudna till en ”bloggarträff” med en rad rätt hyfsat kända talare. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Gunilla Carlsson och Beatrice Ask var de som inledde dagen.
Jag har hört ovanstående vid ett antal tillfällen, men rankar dagens samling till en av de bättre. Jag tycker det känns som att hela regeringen fått mer självförtroende i takt med att siffrorna pekat uppåt. Inte så att de gett intryck av att vara nedslagna under tidigare år, men nu är det likväl en ny nivå. En betydligt högre nivå.
Att sitta ner med en , i antal, begränsad grupp människor och lyssna och dessutom få tillfälle att samtala med talarna mellan passen är naturligtvis en förmån. Det finns alltid frågor att ställa, resonemang att testa och kunskap att inhämta. Likväl är det en särskild passus bland alla dagens tal, som dröjer sig kvar lite extra.
Statsministern talade bland annat om familjen och familjepolitiken. Eftersom det är ett ämne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, var det inte svårt att ”spetsa öronen” lite extra.
Han uppehöll sig rätt länge kring resonemanget om hur samhället på olika sätt samverkar med familjen. Och hade förde resonemanget med utgångspunkten att hitintills har debatten under alla år kretsat kring barnets första levnadsår.
Både oppositionen (och en del företrädare för alliansen) har en förkärlek till att grotta ner sig i detaljer om hur föräldraledigheten, just detta första levnadsår, ska fördelas. Oppositionen (samt några allianspolitiker) vill lägga sig i hur familjer väljer att fördela ledigheten mellan sig. För mig är det ett vulgärt sätt att låta staten ta befälet över familjens köksbordssamtal. Jag tycker det är direkt genant att lyssna till hur politiker på fullt allvar anser sig veta mer och bättre än vad mamman och pappan i en familj gör.
Statsministern valde idag att ifrågasätta hur vi kan lägga all kraft på en sådan fråga – och sedan inte tänka på fortsättningen. Barn blir ju, som bekant, äldre och äldre. Och här kommer vi in på kärnfrågan. Det är kvinnor som tar ett större ansvar än männen. Och sannolikt har statsministern helt rätt i detta resonemang. När tonåringen kommer hem och säger sig vara skoltrött tänker pappan ”det ordnar sig”, medans mamman känner ”det är mitt fel”.
Naturligtvis stämmer detta inte in på alla familjer men det är en viktig beskrivning av hur mycket fungerar.
Det är just den sortens utläggningar som sätter politiken i ett större sammanhang. Lika lite som politiken ska vara en amöba som breder ut sig över alla frågor i samhället, lika lite ska politiken vara för grund eller för ytlig och därigenom bli plakatpolitik istället för samhällelig utveckling.
Jag menar att dagens seminarie var en fingervisning om hur vi moderater ska bedriva politik framöver och framförallt en fingervisning om hur debatten ska föras i valrörelsen.
Mot en politik som syftar till människans frihet och samhällets utveckling med människan som utgångspunkt, står en socialistisk politik som passar främst på plakat, men väldigt, väldigt lite i verkligheten.
Finansministern klargjorde även detta på ett mycket avslöjande sätt, när han pulvriserade oppositionens skuggbudget och visade på hur densamma skulle vrida arbetsviljan ur kroppen på dem som varje dag går till jobbet.
Alliansen har helt enkelt mycket bättre perspektiv på tillvaron, vilket jag tror kommer att tilltala en majoritet av svenska folket när det är dags för val den 1-19 september i år.
Idag fick vi höra berättelsen om Sverige. Om föregångslandet Sverige, som tar sin utgångspunkt i verkligheten och bland oss alla som befinner oss där. Därför tror jag att jag, när jag ser tillbaka på detta år, kommer att hålla samlingen på Söder onsdagen den 26 maj som grunden till en lyckad valrörelse.
Och visst var jag stolt över att få vara på plats bland både kända och okända vänner. Jag hade nog ett lite fånigt smil på läpparna när jag trampade ner till Slussens tunnelbanestation. Och när jag skriver dessa rader märker jag att det där lite fåniga smilet sitter kvar fortfarande.
På vägen ut från lokalen blev jag intervjuad av moderaternas eget tv-program på Access tv. Jag fick frågor om lördagens eurovisionsschlagerfinal och dessutom sjöng jag några strofer från den låt jag tycker varit bäst av alla eurovisionsschlagerfinalsbidrag genom åren. Det blev smörigt. Mycket smörigt.
Två nyheter i dagens upplaga av Svenska Dagbladet får mig att fundera lite extra.
För det första läser jag historien om en inbrottstjyv/våldtäktsman (ett begrepp som väl i den politiska korrekthetens namn väl borde omdöpas till ”våldtäktsperson”, så ingen känner sig kränkt och ger DO mer jobb). Västerbottens Folkblad har hela storyn.
- En man i 20 års åldern klättrade in från balkongen och började förgripa sig på en kvinna i lägenheten. Då slogs dörren upp och in stormade kvinnans man som kastade sig över angriparen. Det hela utspelade sig i en ort utanför Skellefteå i helgen. Våldtäktsmannen misshandlades grovt av kvinnans make och nu riskerar båda åtal. Brottsrubriceringen är ”försök till våldtäkt” för 20-åringen och ”grov misshandel” för maken, skriver lokala medier.
Det är inte utan att man dånar. Folkbladet berättar att våldtäktsmannen kunde åka hem och ”slicka såren”, men den äkta maken som försvarade sin fru, fick åka till polishuset. Detta är väl ändå ett bevis på att det finns en ”sjukheter” i systemet.
Jag skulle agera exakt likadant som den äkta maken i Skellefteå. Och jag skulle inte skämmas en sekund för det, tvärtom.
Frågan man måste ställa sig är om den här sortens galenskap i lagstiftningen kan rättas till av en Alliansregering, som vill se hårdare tag för våldsbrott, eller en rödgrön regering, som vill ha ett flummigare system med kortare straff. Vad tror du själv?
Apropå rödgröna så har de nu kommit fram till vad som kan kallas en samsyn i vissa utrikespolitiska frågor. Det råder väl ingen direkt tvekan om att det även i dessa frågor är Vänsterpartiet som håller i taktpinnen. Den samsyn man redovisar gäller att en rödgrön regering kommer att….(håll i dig nu)…kräva att USA stänger alla sina baser utanför sitt land.
Det är Vänsterpartiet som redovisar vad detta handlar om. Såhär säger deras utrikespolitiske talesperson, Hans Linde:
- Det är en svensk position gentemot USA. De ska avveckla alla baser utanför landets gränser.
Förslaget sågas av i stort sett alla personer som har någon som helst kunskap om stabilitet i världen. Det räcker inte heller med att socialdemokraternas talesperson, Urban Ahlin, desperat försöker tona ned det hela. Skadan är, liksom, redan skedd. Svenska folket har fått ännu ett exempel på vad det skulle innebär med Vänsterpartiet i Rosenbad.
Det tvångsäktenskap som de rödgrönas samarbete egentligen är, visar nu gång på gång vilka katastrofala konsekvenser ett rödgrönt regeringsinnehav skulle föra med sig.
Frågan man måste ställa sig är om Sverige också fortsättningsvis ska vara en röst i världen som man lyssnar till med respekt, på det sätt man lyssnar till Alliansregeringens företrädare. Eller om vi ska bli till åtlöje, med Lars Ohly som utrikesminister. Vad tror du själv?
Ramlade över ett inlägg på Sydsvenska Dagbladets ledarblogg. En klockren analys av hur det låter när (S)ahlin drabbas av, vad som måste vara, valfeber. Läs och begrunda:
Alliansen har lyckats desarmera kärnkraftsfrågan.
Kompromissen går ut på att dagens förbud mot nya reaktorbyggen hävs den 1 januari 2011 och inte i augusti i år som det först var tänkt.
Sven Bergström, en av de centerpartister som hotat med uppror, är nöjd:
”Det är jätteviktigt att vi låter väljarna få chansen att säga sitt i denna fråga.”
Uppgörelsen innebär också att regeringen tydligt måste göra klart att nya kärnkraftverk inte kommer att få några statliga subventioner, vare sig direkta eller indirekta.
Att det nuvarande förbudet får fyra månaders respit är knappast något att hetsa upp sig över: huvudsaken är att det försvinner.
Och att staten inte skall subventionera nya reaktorer är självklart – skall kärnkraftverk byggas skall det självfallet vara lönsamt.
Regeringen tycks ha hittat en utmärkt utväg.
Fast det håller oppositionsledaren Mona Sahlin (S) förstås inte med om:
”Jag tycker att det här är en katastrof för långsiktigheten i svensk energipolitik och för svensk industris behov av långsiktiga besked”, säger hon till TT.
En katastrof? Fyra månaders fördröjning med att ta bort en lag med 30 år nacken? Sahlin har drabbats av valfeber.
Om Sverige får en vettigare energipolitik kan det vara värt några månaders väntan.
Ett viktigt inslag i en klok, långsiktig energipolitik är att dörren för ny kärnkraft hålls öppen. Det största hotet mot en sådan politik är rött och grönt: vinner oppositionen valet kommer lagen som river upp stopplagen att rivas upp.
”Ja, eftersom vi inte vill bygga ny kärnkraft eftersom det är dyrt, det är osäkert och det är farligt, så kommer det självklart inte att finnas någon lag som möjliggör detta om det blir en rödgrön regering”, säger Sahlin.
Däremot har Mona Sahlin inga invändningar mot investeringar i befintliga reaktorer för att höja effekten och förbättra driften.
Av detta lär vi oss att med en rödgrön regering är gammal kärnkraft en billig, säker och ofarlig energikälla medan ny kärnkraft förutsätts vara inte bara dyr utan också osäker och farlig.
Den analysen övertygar inte.
Och här är länken.
Med fyra barn som går i skolan är det ett pusslande utan dess like när man närmar sig terminsavslutningar. Uppträdanden, utflykter, redovisningar, läxor, prov och utvecklingssamtal trängs i en almanacka som har fler blyertsdelar än vita pappersdelar.
Jag minns när jag fick mitt första betyg i tredje klass. Och jag minns ännu mer väl hur jag fick mitt betyg i sjätte klass. Och då ska vi inte tala om hur väl man minns de betyg man fick på vårterminen i sjuan och sedan varje termin ända fram till studenten.
Det var checklistor som hette duga. Tydligt och enkelt stod det en siffra som visade hur jag hade klarat mig. Ibland blev siffran ett effektivt uppvaknande över vad jag hade svårt att klara av. Ibland blev siffran en bekräftelse på att det fanns ämnen där jag hade nått så högt man kunde. Men allra oftast blev det siffran 3. Man var godkänd, varken mer eller mindre.
Frågan om betyg var en av anledningarna till att jag engagerade mig politiskt. För mig var det en viktig del av att få på pränt hur det fungerade i skolan. Visst fanns det svagheter. På högstadiet minns jag ett antal tillfällen när läraren ojade sig över att ”nu var maxantalet femmor satta och nu fick man inte sätt fler i just våran klass”. Jag tyckte det var vansinne. Varför fanns det pålagor som hindrade läraren att sätta betyg i relation till hur bra man var?
Och på raster och under samhällskunskapen var jag en av dem som ivrigt och bombastiskt uttryckte min åsikter om rätten till betyg. För mig var det just en rättighet, att få veta hur jag lyckats, eller inte lyckats. Den socialistiska flumskolan hade satt rätt djupa klor i systemet på det glada 70 och 80-talet. Och flumskolans främsta poäng var och är att avskaffa betygen.
Alliansregeringens förslag om fler steg i betygsskalan och dessutom tidigare avstämningar med hjälp av betyg kan jag inte för ett ögonblick se skulle vara något negativt. Tvärtom.
Det är viktiga avstämningar, som tillsammans med utvecklingssamtalen, hjälper både barnet och föräldrarna att se hur det ligger till. På riktigt.
När väl betygen är hemtagna och skolavslutningarna avklarade kommer en sällsam känsla av ”pust” att infinna sig. Det är en känsla som jag tror jag har gemensamt med de människor som frivilligt springer ett maratonlopp. Man är i mål. Resan var spännande och påfrestande, men man lyckades ta sig i mål.
Då är man värd en längre tid av återhämtning. Och sedan är det dags att fylla almanackorna igen. Men under några avkopplande veckor är det mer vitt papper än blyerts i almanackan. Det är en behaglig syn. Och en riktigt skön känsla. Och under ledigheten kan jag fundera vidare på hur man ska kunna stötta barnen ännu mer effektivt under nästa läsår. Och då är kvittot på föregående läsår en väldigt bra utgångspunkt. En rättighet som jag unnar alla barn och föräldrar.
