Thomas Ardenfors blogg

Sedan 1990 har jag haft ett och samma almanackssystem, Time System. I en del ögon framstår detta sannolikt som väldigt gammaldags, men för mig är det en väl inarbetad trygghet. Jag vill inte ha min vardagsplanering i telefonen eller på nätet. Jag vill ha den på papper.

En gång varje månad är det dags att uppdatera dagsplaneringen och idag fyllde jag på med datumblad som sträckte sig ända till den 19 september. DEN 19 september. Dagen med stort D.

Under åtskilliga minuter satt jag och fyllde i aktivivtet efter aktivitet. Det var inte svårt och konstatera att vår valrörelse känns välplanerad redan nu. Och då har vi ju inte nått klimax av kreativiteten på långa vägar…

Den valledning som gör planeringen för moderaterna i Sollentuna – och som jag har förmånen att leda – är en sammansättning av både äldre och yngre, entreprenörer och förvaltare. En härligt och kraftfull mix, helt enkelt.

Jag måste medge att det inte blev direkt svårare att hitta inspiration den här dagen, när jag tog del av ännu en opinionsundersökning som visar att det blir knallhårt i valrörelsen, ända in mot målsnöret. Dessutom noterar jag, tacksamt, att socialdemokraterna famlar när det gäller att beskriva hur de vill forma framtiden.

Socialdemokraternas kärntrupper har, enligt min mening, stora problem med att stå med det faktum att man inte längre ska hantera framtiden själv, utan nu tvingas försöka formulera den tillsammans med två andra – och vildvuxna –  partier.

Ett tillväxtfientligt parti som Miljöpartiet har haft en del solskensmånader bakom sig. Jag är dock helt övertygad om att när deras parti blir granskad av den trötta gammelmedian så kommer siffrorna att bli lägre än vad opinionsinstitut visar sedan något år tillbaka.

Men socialdemokraternas största problem är inte att man har miljöpartiet med i båten, det största problemet är att man tvingats ta med även Vänsterpartiet. Häromdagen fick vi ännu ett bevis på hur verklighetsfrånvänt det tvångsäktenskapet kommer att utkristallisera sig, när Vänsterpartiets förvirrade USA-hat fick fullt genomslag.

Men var så säker, detta är bara början. Tvångsäktenskap slutar sällan eller aldrig speciellt lyckligt. När det blir skarpt läge kommer det ännu fler stolliga utspel från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och dessa förväntade stolligheter måste då kommenteras av en partiledare i form av Mona (S)ahlin, en kvinna som inte ens har förtroende bland sina egna.

Men det mest uppseendeväckande är att dagens opinionsundersökning upprepat visar på ett avstånd mellan Moderaterna och Socialdemokraterna som ligger inom felmarginalen. Det innebär att väldigt små variationer kan skapa en mindre revolution i svenska valmanskåren. Det är inte inte orimlighet och påstå att det inte bara handlar om en jämnt val mellan de två blocken, det kan även innebära ett mycket jämt val om vilket parti som blir Sveriges största parti.

Detta är nu ett faktum som under decennier kännts som en utopi. När klenoden Lars Tobisson var moderat partisekreterare hade han som mål att moderaterna skulle bli borgerlighetens största parti. Det var, på den tiden, en utopi som visade sig bli en verklighet.

När den nuvarande partisekreteraren, den gode Schlingmann, om något decennium ser tillbaka på våren 2010 så tror jag han har all anledning att le en smula. Visionen om att moderaterna ska bli ”Sveriges statsbärande parti” )något som första gången uttaldes på partistämman i Västerås i höstas) ses nog fortfarande som något av en utopi för dem som har betalat för att kommentera den politiska utvecklingen, men något säger mig att Schlingmann går en framtid till mötes på ett liknande sätt som Tobisson. Även han har förutsättningar att se drömmen bli verklighet.

Då blir det inte bara ytterligare fyra år av Alliansregering i Rosenbad. Då talar vi paradigmskifte. Något som Sverige är i stort behov utav.

Slutligen ett par kommentarer om något helt annat.

För det första har vi några gammelmediajournalister som lyckats få in artiklar som lyser av uppumpad skadeglädje i sina tidningar. Liberala GP har hittat några bussbolag som inte lyckats fylla sina förväntade bussresor med folk som vill se kronprinsessans bröllop. Låt mig då sia om framtiden; Det blir fullsmockat med människor som fyller kortegevägen ändå. Svenska folket har bil och dessutom flyttar det ett helt Göteborg till Stockholm varje decennium så det finns rätt mycket folk här redan, folk som till majoriteten vill se folkfesten den 19 juni. Dessutom är jag övertygad om att tv-bevakningen kommer att visa rekordsiffror i antal tittande.

Det är lite som med ABBA på 70 och 80-talet. Den förkrossande majoriteten nynnar med i låtarna, även om man inte erkänner det på direkt fråga från frustande journalister i gammelmedia.

För det andra har semifinal två till Eurovisionsschlagerfinalen precis genomförts i Oslo. Sverige missar finalen, vilket i min värld var allt annat än oväntat. Salem al Fakir hade gjort det bättre. Mycket bättre. Men jag har fått en ny favorit – jag hoppas på Danmark på lördag, men jag tror att östländerna skickar nästa års tävling betydligt mer österut…

Jag utvecklar en del av detta schalgernördresonemang i Access TV om någon dag. Ett, enligt uppgift, smörigt inslag där jag bland annat avslöjar vem som är tidernas bästa svenska eurovisionsschlagerartist. Jag förstår om du inte kan bärga till tills detta heta stalltips avslöjas…