När jag läste dagens Aftonbladet fick jag ännu en bekräftelse på att valet som avslutas den 19 september inte bara handlar om vem som ska leda Sverige de kommande fyra åren. Det handlar också om vad som ska ske med socialdemokraterna.
Artiklarna i Aftonbladet är inte krystade, snarare en bredsida som ackumulerat under en lång tid. Det är sannolikt fler än jag som inser att när vänsterns egna skriver som de gör, då talar vi inte om något internt tjafs, då talar vi om att verkligheten hunnit ikapp.
Låt mig, for the record, ännu en gång påminna bloggens läsare om att jag inte primärt belastar Mona Sahlin för det moras hennes parti upplever. Hon är inte syndabocken, hon är endast symbolen för ett parti som fullständigt och totalt tappat orienteringen mot framtiden.
När hon tog över var det med visst buller och brak. Jag satt, mer eller mindre, andäktigt och lyssnade på hennes två tal under den där kongressen i City conference center under våren 2007. Det första talet var ett ”acceptance-speech” och inte mycket att orda om, även om det var lite väl utslätat. Hennes linjetal, dagen efter, var desto mer innehållsrikt. Framförallt var det en bredsida mot Göran Persson och nu utlovades räfs och rättarting.
Av detta blev det…nada. Det bidde inte ens en tumme, för att travestera den gamla barnramsan.
Om den nuvarande utförsbacken för (S) leder till att dom gör ännu ett katastrofval så är hennes dagar räknade. Men problemet är, som skrivet, inte Sahlin. När hon förpassats till historieböckerna börjar det verkliga problemet. Då kommer socialdemokraternas kärntrupper att inse att man inte kan skylla på någon enskild person, det primära problemet är och förblir avsaknaden av en politik som en anpassad till att svara på vardagens problem.
Socialdemokraternas politik och struktur är anpassad efter ett samhälle som inte finns kvar. Ställ dig själv frågan; Hur många svenskar tycker det är relevant att vifta med röda fanor och sjunga Internationalen? Eller ställ dig frågan; Hur många stockholmare tycker det är relevant att skrika ”trängselskatt på Essingeleden” och i samma mening kompromissa bort den helt nödvändiga Förbifart Stockholm?
Den 19 september på kvällen får vi inte bara fortsatt Alliansregering, jag tror som Kent att det också blir sorti Sahlin.
Men vägen dit är lång. Och från Sollentuna kommer vi att göra vår del av jobbet för att det ska bli en verklighet.
Till sist några ord om den schlagerfinal som pågår. Jag hoppas på Danmark, men tror att sannolikheten är stor att festivalens final nästa år placeras långt, långt österut. Dock kan jag inte låta bli att fundera på hur det skulle bli om Grekland eller Spanien vinner.
Dessa två, ekonomisk sett, fullständigt misskötta länder. Om någon av dem vinner, vem betalar finalkalaset?
Och allra sist undrar jag om inte svenska landslaget i fotboll är bättre utan Zlatan. Mona Sahlin är inte min idol i något avseende, men som den duktiga retoriker hon är, myntade hon ett uttryck på den där sossekongressen 2007 som jag skrev om tidigare. Ett uttryck som var en tomhylsa i politiken, men som funkar i min övertygelse om vad som ska driva ett landslag i idrott. Hon sa att ”laget är större än jaget”. Så sant, när det gäller lagidrott, så sant.
Välskrivet! Jag är inte sosse men har alltid tycka att er ideologi är överlägsen på att skapa ekonomisk jämlikhet, och därför perfekt för länder som Filippinerna, Bolivia, Kazakstan och liknande ställen. Men saker och ting når alltid vägs ände. I Sverige är traditionell socialdemokrati överflödig, här är redan alla välfärdsinstitutioner på plats. Det handlar inte längre om kvantitet i välfärden (mer resurser) det handlar numera om kvalitet (att förvalta sitt pund). Att tro att det här redan fantastiskt rika samhället behöver högre skatter… man tar sig för pannan.
P.S. Om allt är lika välskrivet som detta inlägg borde du utveckla din blogg, t.ex. genom att sortera in det du skrivit i kategorier och addera en presentation av dig själv under Om-länken.
Tack för tipsen. Det är nog något att ta tag i.