Det blev lite väl många timmars jobb vid datorn denna dag, men eftersom jag har förmånen att vara sollentunamoderaternas valledare gäller det att vara uppdaterad om vad som händer. Inte minst när det gäller oppositionens olika förslag på politik.
Läsare av denna blogg har vid ett upprepat antal tillfällen kunnat ta del av min frutstration över att gammelmedia inte haft något intresse av att granska miljöpartiets politik.
När det, denna helg, så var dags för MP att ha kongress så betyder det att granskningen ökat en aning i styrka. Men bara en aning.
(S)ahlin tog sig till Uppsala för att vara med på Miljöpartiets avslutning och likaså gjorde herr Ohly. Vänsterpartiets partiledare.
Det blev väl inte direkt någon ”klang och jubel-föreställning” eftersom kongressen beslutat att köra över partistyrelsen och besluta att vi ska jobba mindre, om MP hamnar i Rosenbad i höst. Det låter ju behjärtansvärt med att jobba mindre, men problemet är att det fullständigt saknar verklighetsförankring.
Den bistra sanningen är att om vi svenskar ska fortsatt kunna leva i någon form av välstånd så måste vi jobba mer. Och vi måste bli fler som jobbar mer.
Detta inser alla sunt tänkande människor. Dock inte miljöpartiet.
Verklighetens vårsol lyser obarmhärtigt starkt över tillvaron, vilket för Miljöpartiet innebär att man stänger ögonen och hoppas att solen slutar lysa. Dessvärre (för miljöpartiet) har solen bara precis börjat att lysa. Den fortsätter att lysa med allt intensivare styrka ända fram till den 19 september 2010 när vallokalerna stänger.
Problemet med att verklighetens vårsol lyser starkt, är att den obarmhärtigt visar på hur det ser ut i tillvaron. Oavsett om det är en sol som lyser in genom vårsmutsiga fönsterrutor i köket eller om det är en sol som belyser ett partiprogram.
Andra solstrålar som drabbar Sverige denna dag gäller nyheten om att Hans Majestät, kung Carl XVI Gustaf betalar halva sin dotters bröllop. Jag vet att denna sanning hamnar som ett kycklingben i halsen på de republikaner som ojat sig över att denna statsangelägenhet skulle kosta pengar.
Samma ojande republikaner har inget som helst intresse av att berätta hur många hundratals miljoner samma bröllop drar in till statskassan. För att inte tala om att alla hundratals miljoner det drar in till företagare runtom i landet, inte minst i Stockholm.
Nej, det är jobbigt när verklighetens sol lyser upp sakfrågor. Dunkla motiv och dolda agendor framstår då lika vårbleka som en nordbos hud på en balkong, i en park eller på en altan i maj.
En sak som verklighetens vårsol inte verkar kunna avslöja är hur det ska gå för Tre Kronor i hockey-vm. Oavsett hur laguppställning ser ut från år till år, tycker jag det är en omöjlighet att sia om utgången.
Om vi har med en drös NHL-stjärnor skrivs laget upp och, inte sällan, går det åt skogen. När vi matchar en trupp med ”världs-medelmått-hockeyspelare” innebär det, inte sällan, att det blir succé och sång på Sergels torg.
Hur det gå i år känns helt ovisst. Lika ovisst som det känns ”surrealistiskt” att Danmark och Norge avverkar den ena succématchen efter den andra.
Och imorgon verkar våren ta en paus. Prognoserna talar om ”midsommarväder” + 12 grader mitt på dagen. Men, men – lagom till vi når mitten av veckan är vårsolen tillbaka igen.
Och min förhoppning är att solstrålarna fortsätter att lysa på vänsterexperimentets förslag på hur dom vill styra Sverige. Det leder, garanterat, till att deras opinionssiffror fortsätter att dyka. Brant nedåt.
Trots högsommarvärme i Sollentuna hamnade jag ändå framför Svt24 för att följa delar av Miljöpartiets kongress. Ett möte som hålls i Uppsala.
När man ”scannar”bloggosfären” är det inte svårt att hitta bloggare som undrat varför den gamla trötta gammelmedian inte brytt sig om att granska detta parti som drömmer om ett samhälle som inte finns (och som nästan ingen vill ska finnas).
Till viss del kan det bero på att journalister till stor del har sympatier för miljöpartiet. Detta styr sannolikt deras bevakning – och definitivt styr det avsaknaden av kritiska frågor till språkrören och andra företrädare.
Nu har dock verkligheten börjat hinna ikapp situationen – och trots att gammelmedia stretar emot när det gäller kritisk granskning så tvingas tillväxthatarna Miljöpartiet nu redovisa vad de vill.
Det är åsikter som, när de nu börjar saluföras, får enorma mängder sympatisörer att fly partiet. Inte direkt oväntat, snarare helt naturligt.
Via en av mina mer pålitliga leverantörer av information (Svenska Dagbladets ledarblogg) får jag följande pressinformation mig till dels (som gäller Miljöpartiets krav på att föräldrar inte ska lägga sig i hur staten vill att föräldradagarna fördelas):
”Om inte fler dagar på frivillig väg tas ut av papporna måste politikerna agera, enligt Peter Eriksson.
Det kan tyckas vara ett häpnadsväckande resonemang där vi vanliga samhälleinvånare idiotförklaras, men sanningen är den att det inte är något häpnadsväckande alls, när man tar del av Vänsterexperimentets syn på människor.
Lägg då till alla de åsikter som är tillväxtfientliga för storstadsregioner, exempelvis att Miljöpartiet vill se fortsatta enorma, sanslösa köer på Essingleden istället för att kunna åka förbi Stockholms centrala delar tack vare förbifarten.
Lägg även till alla de åsikter som är en ”landsbygdsskatt”, vi talar chockhöjning av bensinskatt och dessutom skatt på transporter, typ kilometerskatt. För att inte tala lom deras dröm om några kronor extra i bensinskatt.
Och en del av den ”lull-lull” rödvinsvänstern tänkt ut, börjar man nu få ta tillbaka, med tanke på att verkligheten inte är så självklar som man tror. Finanskrisen är inte över ännu – och svenska folket lutar sig med enorm och förkrossande majoritet mot Reinfeldt och Borg, istället för att ”luta sig” mot (S)ahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson.
Denna vackra försommarkväll ”drabbas jag” av en känsla som jag tror ”drabbar” ännu fler. Samhället ska ledas av alliansregeringen. Vänsterexperimentet får fortsätta att leva i en drömvärld som för de flesta är synonymt med en svettig mardröm.
En stillsam torsdagskväll innebär i mitt fall att vila en sliten kropp efter hårt arbete ute i friska luften. En av mina grannar – en hyvens karl – och jag har under dagen satt upp ett nytt staket. Trådstaket från Gunnebo kräver hårt arbete och en stor portion av tålamod. Men resultatet blev riktigt bra.
När staketet var uppspänt bar det av till biografen för att, tillsammans med min 7-åriga dotter, bese filmen Prinsessan och grodan. Ett sömnpiller enligt mitt förmenande. Dottern tyckte också den var seg.
Väl hemma var listan av ”måsten” lång. Imorgon kommer städfirman på besök och då gäller det att plocka undan så proffsen kan få huset att skina. Dessutom inväntas en av mina systrar med familj. Det blir släktfest modell mini under morgondagen. Mycket att se framemot. Många glada skratt blir det.
När jag sträckt ut kroppen i soffan blev det dags för Tv4:s ”Familjen Bernadotte”. En vackert disponerad dokumentärserie om vårt kungahus. För en rojalist som mig var det naturligtvis en höjdpunkt.
Med risk för att låta partisk (vilket jag i denna fråga är) måste jag ändå skriva några rader om kungahuset.
Jag tycker republikaner och deras högljudda rop om republik, står för en beröringsångest när det gäller kungahuset som snuddar till vad som måste betecknas som nästan patetisk.
Kungahuset har ingen direkt makt, men betyder bevisligen enormt mycket för väldigt många. Dessutom torde den mest inbitne republikan ändå hålla med om att kungahuset möter en respekt i utlandet som är imponerande.
För mig innebär ifrågasättandet av kungahuset att man ifrågasätter viktiga historiska institutioner i vårt land. Varför gör man det? Vad har man att vinna på det? I mina ögon finns det inget att vinna.
Tänk dig, för ett ögonblick, att vi då var fjärde, femte år skulle välja någon form av president. En person utan någon som helst makt, utan förmåga att samla folket och försöka vara helt opolitisk. Dessutom en vardag som skulle vara fylld av cermoniella plikter.
Skillnanden skulle vara att en svensk president inte skulle något som helst historiskt arv att luta sig mot. Det skulle vara ett ämbete, en nickedocka som få, om ens någon, skulle bry sig om.
Att, som republikanerna kräver, göra sig av med kungahuset, vore att schackra med historien och det innebär att kortsiktiga förändringar skulle kosta enorma summor av prestige och inflytande under resten av historien.
Skulle det vara värt det? Absolut inte.
Därför är min tes att de flesta republikaner kan sorteras in i två grupper. Den första (och största) är de aningslösa som inte bryr sig om speciellt mycket av vårt historiska arv.
Den andra gruppen är de som vill bli av med kungahuset därför att kungahuset symboliserar något de vill bekämpa.
Och då talar vi inte om demokrati eller arv av titel. Då talar vi om svenska traditioner och annat som jag menar ligger till grund för vårt historiska arv.
Därför tänker jag fortsatt bekämpa republikanska tendenser. Oavsett om de består av aningslöshet eller motvilja mot svenska traditioner.
För egen del vill jag se ännu fler svenska traditioner kopplade till kungahuset. Jag tycker bland annat att riksdagen ska öppnas av kungen i rikssalen på kungliga slottet. Att vår statschef ska ta rulltrappen upp till riksdagen är snudd på patetiskt. Istället skulle vi kunna ha mer pompa och ståt. Det skulle gynna Sverige och svenskarna. Vi mår bra av lite glamour mitt i den gråa vardagen.
Avslutningsvis undrar jag varför det alltid är McDonald´s som utsätts för kritik när den svenska pressen ska beskriva matkultur och dylikt. Naturligtvis är det bra när missförhållanden avslöjas – men varför så sällan Burger King, eller Max för den delen. Kan man ana något dolt motiv. Skulle inte vara direkt oväntat i så fall.
Även denna dag har jag tillbringat mycket tid med att fundera på och resonera kring detta med demokrati.
Som valledare för kommunens största parti, faller det på min lott att ha ett ansvar för samverkan mellan samtliga valledare för de partier som finns representerade i kommunfullmäktige.
Det rör sig om människor vars ideologi jag, i vissa fall, har en hel del åsikter om – men jag delar deras grundläggande strävan efter att hitta vägar till ett ännu bättre samhälle. Våra vägar till detta ”bättre samhälle” skiljer sig rätt mycket åt, men inriktningen och den ömsesidiga respekten för varandras olikheter, är gemensam.
Grunden för denna strävan är en gemensam syn på vad som är ”demokrati”. Du som läser detta har sannolikt hört uttryck i stil med att ”jag föraktar din åsikt – men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka den”.
Jag tycker det är ett uttryck som låter väldigt bombastiskt och jag tvivlar på att de flesta av oss är beredda att ta den ultimata praktiska konsekvensen av det. Likväl ligger den sortens ideologi till grund för att vi tillsammans kan stöta och blöta våra olika åsikter på en gemensam plattform. Utan att fördenskull riskera livet.
Jag har en tät dialog med, primärt, socialdemokraterna i Sollentuna om hur vi kan hitta nya och bättre vägar under valrörelsen för att visa på hur vi, på olika sätt, vill utveckla kommunen. Denna dialog har sin grund i att vi – trots våra olikheter – ändå delar en övertygelse om att det behövs plattformar där vi kan granska och utmana varandra.
Om denna gemensamma övertygelse ifrågasätts, då tror jag vi står inför en demokratisk kris. Öppenheten kring våra olikheter måste få plats, utan att någon av oss försöker begränsa densamma.
Den som inte delar dessa grundläggande demokratiska spelgregler – blir således en del av försöken att begränsa demokratin. Om det skulle drabba Sollentuna, skulle jag reagera kraftfullt. Även om det gällde angrepp på mina ideologiska motståndare.
Demokrati är mer än ord. Demokrati är praktisk handling. Demokrati är bland mycket annat, att kunna stå ut med att höra åsikter som får det att vända sig i magen och koka i venerna, men ändå hedra möjligheten att dessa åsikter framförs. Och ta tillfället i akt att bemöta dem. På ett sätt där argumenten tar plats. Inte hoten, skriken och flosklerna.
För övrigt kan jag inte låta denna dag avslutas utan att kommentera att det idag kommit ännu en opinionsundersökning som visar att vi går en jämt val till mötes. Ett mycket jämt val.
De ”lärde” som räknat ut Alliansregeringen, har nog anledning att ta sig en kall dusch. Precis som de som tror att regeringen nu, per automatik, går en ny seger till mötes. Så enkelt är det inte. Det blir kamp ”ända in i kaklet”.
Jag tänker göra min del (och betydligt mer än så) av valrörelsearbetet. Om mina meningsmotståndare tänker lägga ner ytterligare 10 timmar i veckan på kampanjande – så tänker jag lägga ner ännu fler timmar. Det är nämligen så det avgörs. Det som ger mest – är den som, sannolikt, vinner mest.
Man kan ha sina åsikter om Lars Vilks som konstnär, men när jag nu sett tv-bilderna från Uppsala blir jag snudd på mörkrädd. Den sortens yttringar som man ser i föreläsningslokalen är under all kritik. Och inget som hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
Polisen reagerar resolut mot mobben, vilket är bra. Och jag hoppas nu att man lagför de antidemokrater som tog sig friheten att leva ut sitt raseri. Men jag är tveksam till om det blir så mycket straff. Dessvärre.
Opinionsundersökningar basunerar ut att cirka 80 % av stockholmarna är FÖR en förbifart. Den där vägsträckan som, mestadels genom tunnel, ska ta oss från Häggvik till Kungens kurva. Naturligtvis kommer det att gå bra och åka åt andra hållet också…
Vänsterexperimentet har beröringsångest med frågan och frånsäger sig sitt politiska ansvar. Istället föreslår S V MP att vi ska ”folkomrösta” om saken.
För det första är det ett märkligt sätt att hantera en uppgift som man blivit vald till. För det andra minns nog de flesta av oss hur vänsterfolket vill skapa partipolitik på röstsedlarna när det senast begav sig (Trängselskatten…). Allt för att försöka styra människor.
Ett populärt knep hos vänsterexperimentet i frågan om Förbifarten, handlar om att man tydligen ska tvingas välja mellan Förbifarten och kollektivtrafik. Det är lögn, galenskap och idioti. Alliansen är övertydlig med att det inte handlar om något ”antingen/eller” – utan istället handlar om ”både/och”.
I grund och botten är frågan om Förbifarten en fråga som handlar om två saker.
1. Dåligt (eller snudd på obefintligt) politiska ledarskap. (S) är ursvaga i Stockholm och har fått vika ner sig totalt mot sina stödpartier.
2. En ideologi som bygger på att vi invånare inte vet vad som är bäst. Om vi har en åsikt som vänsterfolket inte tycker om – så gör man allt för att, gärna lagstiftningsvägen, göra det omöjligt för oss att få fortsätta leva ett liv byggt på valmöjligheter.
Ytterst sätt handlar det alltså om att vänsterideologin i frågan om Förbifart Stockholm, visar sitt rätta ansikte. Och det är något som majoriteten av Stockholmarna inte tycker om. Inte tycker om alls.
Detta kommer att visa sig i valet. För mig blir det självklart att sätta på mig ännu en kampanjknapp i kavajen. ”Rör inte min Förbifart!”. Den blir säkert lika populär som min ”Rör inte RUT”-knapp.
Klockan var strax efter åtta i går morse, när jag styrde kosan mot kommunhuset. Framför mig hade jag ett ”halvdagsseminarie” med majoriteten av den grupp moderater som står på listan till valet till kommunfullmäktige i höst.
Det är ett gäng med rätt imponerande bredd. Olika kulturella bakgrunder, bra spännvidd på åldrar och sysselsättning. En rejäl dos av kreativitet. En minst lika stor dos av erfarenhet.
Samtidigt som den här sortens samlingar avlöser varandra inför valet, fokuserar vi nu extra mycket på att möta sollentunabor. Under helgen är det en större mängd kommuninvånare i två av våra kommundelar som fått besök. Samtalen blev många – och i flera fall långa. Responsen var stor och resultatet blev ytterligare ingångsvärden om hur Sollentuna ska bli ännu bättre.
Dessa samtal höll på under både lördagen och söndagen.
Men dessa partievenemang till trots – och dessutom har jag hunnit med en riktigt trevlig släktfest – så är det ett särskilt möte som dröjer sig kvar i mitt medvetande när nu helgen börjar gå mot sitt slut.
Jag träffade några unga män på Edsbergs torg under eftermiddagen och pratade om livet. En grupp män som sannolikt av en del invånare skulle betecknas som ”strulpellar”.
Vi fick ett bra samtal om livet och jag ser framemot att träffa några av dem inom kort för att fortsätta våra samtal. Bakom en tuff attityd så vet jag att det ofta finns ett varmt hjärta. Och livet har lärt mig att om du får en bra kontakt med den här sortens människor så är sannolikheten stor att du inte bara får vänner för livet, dessutom får man ofta se en utveckling i rätt riktning på deras liv.
Missförstå mig rätt, jag gillar skarpt att tillbring tid med mina moderata kollegor och lösa kommunens olika utmaningar. Men jag gillar ännu mer att möta människor som av en del anses vara ett problem. För mig blir det istället en utmaning. Och jag har sett många liknande personer ändra riktning på sitt liv. Till något bättre.
Jag har stort hopp om att detta kan ske även för de grabbar jag tillbringade en stund med under eftermiddagen. Det är sådana möten som, lite extra, gör det meningsfullt att fylla ännu en helg med arbetsdagar.
Avslutningsvis konstaterar jag att Vänsterpartiet haft kongress i Gävle. Flera av förslag som beslutats är hårresande. I en orolig tid med stora finansiella utmaningar framstår Vänsterpartiet som mer eller mindre verklighetsfrånvända.
Därför tror jag att Alliansregeringen fått ännu mer stöd denna helg. Färre svenskar än någonsin kan nog tänka sig att det skulle vara Lars Ohly som flög ned till Bryssel ikväll för att, ännu en gång, försöka hitta lösningar på akuta finansiella världsproblem.
Och inte heller ökar Mona (S)ahlins trovärdighet, när det återigen visar sig att hon har en åsikt när hon talar i Sverige – och en helt annat åsikt när hon talar utanför Sveriges gränser.
Vänsterexperimentet vore en katastrof i Rosenbad. Därför blir det inte svårt och motivera sig att fylla ytterligare helger med arbetsdagar.
Här följer en direktinklistring från Svenska Dagbladets ledarblogg. Skribent är Sanna Rayman. Rätt intressant läsning, inte minst för de många hundratusentals storstadsbor som riskerar sin ekonomi om vänsterexperiementet vinner valet i höst.
” Ekot igår intervjuades Miljöpartiets Mikaela Valtersson om den rödgröna fastighetsskatten som ska införas om oppositionen vinner valet. Det var en lustig upplevelse att höra henne lägga ut texten om skattens godtycklighet och möjliga effekter därav.
Ett gäng SSU:are gjorde en rusning mot alliansens partiledare när de klev in på Stockholms central idag. Det känns väl lika seriöst som mycket annat socialistiska demonstranter brukar göra. Dvs. inte seriöst alls. Men det är klart, när ledande socialdemokratiska förträdare jämställer alliansregeringen med kvinnomisshandlare, så finns det uppenbara risker att diverse galenskap sprider sig i organisationen. (S)ahlin har en del öron att ta i.
Knappt hade bläcket hunnit torka på oppositionens skuggbudget förrän alliansledarna gav sig ut på turné för att, bland mycket annat, leverera 9 löften inför valet.
1. Vi lovar att inte höja skatten för vanliga löntagare.
2. Vi lovar att inte riskera statsfinanserna genom ofinansierade utgiftslöften.
3. Vi lovar att inte göra det dyrare att anställa unga.
4. Vi lovar att inte avskaffa RUT och ROT.
5. Vi lovar att inte återinföra fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
6. Vi lovar att inte förtidsavveckla kärnkraften.
7. Vi lovar att inte införa kilometerskatt.
8. Vi lovar att inte kvotera föräldraförsäkringen.
9. Vi lovar att inte skjuta upp förbifart Stockholm.
Se där, nio löften som blir, milt sagt, användbara i det fortsatta valarbetet. Nio löften som jag tycker på ett alldeles utmärkt sätt stakar ut kursen mot en intensiv valrörelse.
Låt mig avslutningsvis presentera en rejäl överdrift. Gårdagens blogginlägg handlade om socialdemokraternas låtsaspengar. Detta kan nu följas upp med att man även verkar ha en, hyfsat, kreativ räknemaskin när man ska rapportera åskådarantal på sina möten.
På Sollentunas socialdemokraters hemsida kan man läsa (från deras förstamajmöte) att ”över 100 personer samlades i Malmparken för att lyssna på talen…”. Undrar var dessa människor befann sig?
Jag var nämligen själv där (vilket skribenten så vänligt påpekar) och roade mig bland annat med att räkna de närvarande. Om vi säger såhär, hade man skrivit att man var drygt 50 personer – då hade man varit mer korrekt. Nu kan det ju vara så att man räknade några av de fönster som var öppna. Vem vet, kanske det var någon bakom gardinerna som lyssnade? Det kan ju också vara så att man hoppades att ljudet från högtalarna nådde dem som stod och väntade på tåget på pendeltågsstationen? Ja inte vet jag, men ”drygt 100 personer” är en rejäl överdrift.
Och precis som (S)ahlin så har nog oppositionsrådet ett och annat öra att ta tag i också. Några av besökarna på mötet (iförda röda s-jackor) ifrågasatte varför jag var där. Det är en rätt märklig frågeställning. Om man bjuder in till ett offentligt möte – innebär då det att man bara vill ha sympatisörer där? Det kan ju i så fall vara en av anledningarna till att socialdemokraterna i Sollentuna inte direkt lyfter sina siffror i kommunvalen.
Måndagen den 3 maj har varit på tapeten osedvanligt länge. Det handlar om den dag när vänsteroppositionen ska presentera sin budgetmotion. En motion som inte tar sin avstamp i nutid – utan istället är en kommentar till regeringens…höstmotion.
Summan av kardemumman av deras skuggbudget är att ”någon annan ska betala”. Vem denne ”någon annan” är, verkar vara väldigt svårt för vänstergänget att besvara.
Östros har, men högrött ansikte och falsettröst, gjort vad han kunnat för att såga, såga och såga de nödvändiga skattesänkningar som Alliansregeringen genomfört. När väl skuggbudgeten från oppositionen presenteras anammar oppositionen sådär en 97 % av Alliansens skattesänkningar. Trovärdigt? Nej, inte för ett ögonblick.
Det värsta i kråksången är att oppositionen gömmer undan sina omfattande skattechocker som gäller miljarders miljarder, för att istället desperat försöka rikta massmedias ljus på några miljoner hit och dit. Trovärdig? Nej, inte för ett ögonblick.
För egen del har jag lagt åtskilligt med tid på att förbreda kampanjer idag. En av dessa kampanjer går av stapeln ”as we speak”. Den årligt återkommande deklarationskampanjen utanför kommunhuset i Sollentuna är en riktig höjdare. Inte minst i år.
Nytt för detta år är att ett antal socialdemokrater anslutit. Låt mig ge en liten sammanfattning av det hela.
Vi moderater delar ut ett flygblad om vår politik. Sossarna delar ut flygblad om hur fel det är med vår politik.
Vi moderater delar ut hälsosam frukt. Sossarna delar ut…godis.
Det godis de delar ut är en ganska bra sammanfattning av hela deras skuggbudget. Deras godis är nämligen ”fusk-tiokronor”. Vilket innebär guldpläderad staniol med choklad på insidan.
Metaforen? Det sossarna har att erbjuda är inte riktiga pengar, utan något som ser ut som pengar. Innehållet smakar sött – men leder till erosion. Dvs hål i tänderna. Eller hål i finanserna…
Summan av deras åtagande är att påminna om att socialdemokratiska politiker har fuskpengar, dvs de tillverkar egna, fuskpengar, i källaren. För att kunna förverkliga alla sin styrningar av människors liv och kraftfull begränsning av människors frihet, måste man få del av riktiga pengar.
De pengarna är dina och mina. De hårt förvärvade slantar som vi sliter ihop varje månad. Dessa pengar vill kommunister, tillväxthatare och statskramare (vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater) konfiskera. Syftet är att ta från dem som arbetar och dela ut efter eget behag. Nästan alltid som bidrag. Inte sällan till dem som inte arbetar.
När Östro(s) och (S)ahlin talar om att miljonärer ska betala för alla deras idéer så är det lögn. Det dessa sossar menar är att någon annan (dvs de som har normala inkomster) ska förlora enorma mängder varje år i ökade skatter.
Därför är det bra att oppositionen presenterat sin skuggbudget idag. Det gör det enklare att förklara skillanderna mellan en alliansregering och en regering med kommunister, tillväxthatare och statskramare.
Om oppositionen hade några bra förslag? Javisst, nystartsjobben är en bra idé. Så bra idé att alliansregeringen redan infört den. Men att denna idé från oppositionen redan är införd, glömde visst Östro(s) och (S)ahlin att berätta. Eller var det så att dom helt enkelt struntade i det? Naturligtvis. Trovärdigt? Nej, inte för ett ögonblick.
Precis som hela deras retorik kring sin skuggbudget. Men min övertygelse är stor att svenska folket ser igenom detta. Vårt land är inte uppbyggt på nickedockor – utan på tänkande människor. Detta faktum är vänsterexperimentets största problem.
