Det blev några minuters av Japan-Paraguay (straffläggningen) samt några minuter från andra halvlek mellan Spanien och Portugal idag. Det var en dos av VM som räckte för min del. Ännu en gång satt jag och blev trött på hur bildproducenter väljer att växla mellan så många kameramän som möjligt under sändningens gång.
Fotboll har av någon kallats ”det gröna fältets schack”. Rätt förståeligt, men tänk dig då att en bildproducent skulle fokusera på närbilder av hur en bonde flyttas, istället för att visa en helhetsbild av vad flytten av bonden betyder för helheten.
Det vore naturligtvis galenskap med en bildsättning av en schackmatch på det sättet, men det är precis så det går till när man visar fotboll. Närbild på hur någon driver upp bollen på vänsterkanten, in i straffområdet, och någon sekund efter det att bollen spelats in bemödar sig bildproducenten att visa en helhetsbild. Hur de andra spelarna rör sig – och vem som hamnar i läge att möta bollen, ja se det är inget vi tv-tittar får en chans att följa.
Istället får vi se bollen spelas ut ur bild…och sedan gissa oss till fortsättningen.
Det är hysteri och inget annat. Och det förstår möjligheten att följa ”det gröna fältets schack”. Och för min del innebär att det att hyfsat intressanta matcher blir en gäspning och inget annat.
För egen del har dagen istället lysts upp av en rad möten. Inte minst med en av företagarna som bidrar till att Sollentuna år efter år hamnar långt upp i rankingen av småföretagarmiljö. Mannen jag träffade i dag leder ett företag med cirka 7o år på nacken, och hela tiden Sollentuna troget.
Nu hade han bestämt sig för att ta ytterligare ett steg och involvera sig i partipolitik. Att det blev moderaterna var väl ingen högoddsare, men likväl alltid lika trevligt. Vårt samtal spände över rätt vida fält och resultatet blir intressant.
Dessutom hade jag under dagen ett produktionsmöte om de olika interaktiva satsningar vi sollentunamoderater gör under valrörelsen. Även det resultatet blir, milt sagt, intressant. Vi ska vara ledande också när det gäller att visa upp oss i sociala medier. Grunden är lagd. Planerna fastställda. Jag ser framemot att sjösätta helheten inom kort.
Det blir sannolikt inget som avgör valet – men definitivt ännu ett sätt att nå ytterligare och nya väljare. Målet är klart; Vi ska öka antalet moderata väljare också i Sollentuna.
Om det finns något jag är bra på, så är det att minnas. På något sätt fastnar både datum och händelser i hjärnan för, vad som verkar vara, tid och evighet. När kvällen blev natt och den knappt mörklagda altanen fyllts med levande ljus, satt midsommargästerna och min familj under gårdagen och recenserade midsommar 2010. Enligt mitt förmenande måste detta ha varit en av de varmaste någonsin. Åtminstone vad jag kan minnas.
Att det dessutom mycket väl kan vara den i särklass roligaste, gör ju knappast saken sämre.
Bäst av allt är att min alvedonvita hyn nu börjar anta mer sydländska färger. Första stegen är lätt tomatröd, men redan under morgondagen kan den börja skifta i något brunare. I olika nyanser. Helt plötsligt ser man inte så där värst sliten ut längre och då har sommaren bara börjat…
Under gårdagskvällen/natten spann även samtalet kring fotbolls-VM. Jag är en mästerskapsnörd, likväl tvingades jag erkänna att jag inte ens sett en hel halvlek av VM hitintills. Idag blev det ändring på det. Midsommargästerna lämnade under tidig eftermiddag och jag slog mig ned i en väl nedsuttna tv-soffan för att följa England-Tyskland.
Matchen avgjordes när domarna från Uruguay missade det som till och med halvblind människa såg. Lampards boll var inne. Helt inne. Långt inne.
Hade det blivit 2-2 i det ögonblicket hade vi säkerligen fått en helt annat utveckling av matchen. Domarna är att beklaga, man får helt enkelt inte missa sådana saker på den här nivån av idrott. Men boven i dramat är inte domarteamet. Boven stavas S-E-P-P B-L-A-T-T-E-R. Ordföranden för den internationella fotbollsorganisationen, FIFA.
Det är hans sjukliga motstånd mot målkameror som skickade England ur VM. Om det är någon som ska förpassas till historieböckerna efter VM så är det herr Blatter. Men så blir det inte. FIFA verkar vara alldeles för vänskapskorrumperat för det.
När jag idag återigen satt på altanen gjorde jag det i sällskap med dagens ”Aftonbladet”. Lena Mellins intervju med Mona Sahlin (finns inte på nätet) var anledningen till att jag investerade tungt i den statsunderstödda tidningsbranchen. Av intervjun framgår intet nytt. Och det var inte en artikel som drar nya väljare, om man uttrycker sig milt.
Inte heller dagens utspel från oppositionen om att man nu har en (urvattnad) överenskommelse om EU att samsas kring lär bli något direkt publikdragande. Det är ett utspel som jag tror leder till att graden av soffligare ökar bland dem som fortfarande sympatiserar med att Lars Ohly ska ha en tung ministerpost.
Och när man nu (för att travestera näringsminister Maud Olofsson) skrapar på den sk. ”gröna ytan” i Miljöpartiet, så framträder det alltmer nyanser av rött. Det är lite tomatröd färg även där. Men det är, i det sammanhanget, inte en färg som visar på något hälsosamt. Tvärtom.
För egen del ser jag framemot en lugn vecka. Om någon dag kan jag även, här på bloggen, länka till den senaste upplagan av Studio Sollentuna. Programmet har nu rullat i Sollentunas lokaltvnät sedan midsommarafton. Och redan nu får jag respons från kända och okända. Det är trevligt, det.
En del av kommentarerna är av sådan art att det sprids en lätt och glad rodnad över den redan lätt röda kinden.
Har tillbringat några timmar på svenska motorvägar idag och krönte det hela med en äkta inlandsväg. Inser hur väl förspänt jag bor som kan ta del av större vägar under merparten av mina resor.
Vi närmar oss en av de i särklass mest trafikintensiva helgerna vilket bland annat leder till att ordningsmakten höjer beredskapen och skapar fler kontroller. Det är naturligtvis bra och viktigt. Att landet, genom alliansregeringen, äntligen fått mängder av nya poliser leder till ett tryggare samhälle, inte minst när det gäller att ta fatt trafikfarliga element.
Jag menar då naturligtvis de som kör som galningar och de som kör alkohol/narkotikapåverkade. Inte sällan är detta samma människor.
Vad jag däremot inte förstår är när polisen väljer att lägga tid, kraft och skattepengaresurser på att jaga bilister som ligger ett andetag ovanför gällande hastighetsgränser. Då menar jag självklart inte när man kör för fort på exempelvis 30-sträckor – men när polisen på fullt allvar bötfäller människor som kör några kilometer för fort på torra sommarmotorvägar, då undrar jag om man verkligen använder resurserna rätt.
Höjden är när civilpoliser åker E4:an fram och tillbaka. Min stilla undran är om man då är ute efter att uppfylla någon form av centralt beslutad kvot. Har ett par exempel på vanliga samhällsinvånare som kört i 120 på 110-väg och fått rätt saftiga böter.
Även när nu polisens resurser blir fler måste likväl resurserna användas på rätt sätt. Det måste vara rätt bevakning som gäller. Jaga rattfyllon. Jaga dem som kör som dårar. Lägg resurserna på detta. Eventuella centralt beslutade kvoter är i detta sammanhang en styggelse som får polisen att missa rätt bevakning.
Att göra sommarprogram är en utmaning, men något säger mig att vi lyckades väl idag. Producent och fem medarbetare gjorde inspelningen till en riktig fest. Trots att 45 minuters program tog drygt två timmar att spela in.
Under flera år har jag närt en dröm om att få göra ett matlagningsinslag i programmet. Idag var stunden kommen och mästerkock Lager gjorde att imponerande jobb.
Dessutom hann jag med att prata äventyrsbok och omdaning av centrumtorg innan det var dags att kröna dagen med tips från kultur- och fritidsnämnd samt kontor. Tips på en del av allt man har att uppleva i Sollentuna under sommaren.
Naturligtvis blev det fler inslag än så – men vilka dessa är ber jag att få återkomma till om några dagar, när programmet ligger färdigt att sändas. Något inslag retar nog en och annan oppositionspolitiker, men det är ju själva tanken med att sticka ut hakan.
Från idag flyttar mycket av verksamheten kring politiskt arbete ut från kommunhuset för att istället landa i den vanliga sollentunamyllan. Om det blir bättre? Helt klart. Nu börjar valrörelsen på riktigt.
Dessutom ser väderleksprognosen ganska gynnsam ut för oss som vill vara kvar i kommunen under midsommar. Sannolikheten är rätt hyfsad att vi får en rejäl portion sol och dessutom ljumma vindar.
Det blir också en helg som inleder mycket av ledighet och avkoppling. Det behövs. Semestern blir rejält uppstyckad med tanke på att det är valår. Och min intention är att jobba med valet ända ”in i kaklet”. Dvs när vallokalerna stänger den 19 september klockan 20.00.
Dagens studioinslag är ett av många. Åtskilliga timmar lär tillbringas bakom stängda dörrar under mängder av inspelningar och förberedelser. Precis som det ska vara.
Det är intressant att ta del av rapporteringen i media efter gårdagens fantastiska fest när Kronprinsessan och Prinsen vigdes i Storkyrkan. Enligt mina källor räknar man med cirka 500 miljoner tittare utöver världen. För egen del kunde jag inte låta bli att le när jag, min vana trogen, lyssnade på BBC:s sändingar i radion klockan 01 i natt. Även i denna sändning beskrev man vad som hänt i Stockholm under dagen.
Under gårdagen drev jag två teser i mitt blogginlägg. Bägge dessa teser anser jag fått bekräftelser under dagen. Dels att kungahuset skapar intresse utanför Sveriges gränser på ett enastående sätt. Dels att kungahuset enar nationen.
Trots panikartade inlägg från sk. ”republikaner” är ändå den svenska folksjälen rörd i djupet. Monarkin visade, ännu en gång, under gårdagen att man står stark och att man är ett kungahus i tiden.
19 juni 2010 går till historien som en kväll där det visat sig med all önskvärd tydlighet vad monarkin betyder för Sverige.
För det första är bröllopet (och monarkin) en möjlighet för Sverige att visa upp sig på den internationella arenan som vi inte har någon motsvarighet överhuvudtaget. 2300 journalister och dessutom direktsändning i flera andra länder visar på att kungahuset visar upp Sverige på ett helt enastående sätt.
För det andra är bröllopet (och monarkin) en enande faktor som inte heller har sin motsvarighet i något annat hänseende. Hundratusentals människor har samlats inne i Stockholm och miljoner andra (över hela världen) har följt evenemanget via tv, radio och internet. Utöver att hela landet var representerat med hundratusentals besökare, bildades det via kortegevägen, häck av representanter från regementen och frivilligorganisationer från hela landet.
Försvaret var på plats med det finaste vi hade att erbjuda, stämning var snudd på elektrisk när matroser ropade hurra från slagskepp och JAS-plan bildade formation över huvudstaden samtidigt som kungaskeppet kryssade från Junibacken fram till slottet. När sedan fyra SÄPO-vakter sprang med hela kortegen blev det snudd på episkt.
Finns det, på allvar, någon som tror att något annat skulle kunna ena landet? Detta är republikanernas största problem. Deras alternativ är varken trovärdigt eller gångbart. Det är istället historiefrånvänt och Sverigeovänligt.
Det blev, liksom, snudd på övertydligt när SvT valde att visa sekvenser av ”samtidigt hos Lars Ohly”. Det började med att han löste Sudoko. Detta samtidigt som lejonparten av Sverige stod stilla för att följa med vigseln. Lite senare på kvällen smäller den gamle kommunisten flugor i sitt tv-rum samtidigt som ledande representanter för världen äter mat i rikssalen på Slotten. Det visar, för mig, att republikanerna är den lilla grupp i landet som befinner sig ur tiden. Och personer som genom sitt agerande skulle förminska lilla Sverige till något helt ointressant.
Precis som den rödgröna rönan skulle förpassa Sverige in i en tillvaro som skulle förstöra vackra traditioner och låta landet glida tillbaka in i ett bidragsanpassat och verklighetsfrånvänt land.
När istället hundratusentals av svenskar stämde upp i nationalsången i samband med kronprinsessparets stund på Lejonbacken, såg vi kraften i traditionen och vikten av ett kungahus som har en central plats i svenska samhället.
Jag har fått rekordmånga kommentarer på mitt blogginlägg under gårdagen, majoriteten av dessa kommentarer är från personer som får panik över dagens evenemang. Det är sorgligt att läsa.
Det republikanerna vill är att ta ifrån oss svenskar möjligheten till fest, till internationell uppmärksamhet och till samling för nationen. Därför är inte republikanerna något att bara konstatera. Det är något att bekämpa. Den lilla gruppen av republikaner är personer som vill skapa ett fattigare, tråkigare och gråare Sverige.
Vi som svenskar har all anledning att vara stolta över vårt kungahus. Och stolta över en monarki som lever i tiden. De bästa dagarna för kungahuset i Sverige – det är dagar som fortfarande ligger framför.
Den senaste opinionsundersökningen visar att statsministern Fredrik Reinfeldt klev in på vigseln som ledare för Sveriges största parti. De oppositionspartiledare som var på pass i kyrkan förpassades till kulisserna. Där hör dom hemma.
Nu befinner vi oss mitt firandet av Kronprinsessparets bröllopsfirande. Under kvällen har jag följt SvT:s bevakning av, primärt, den fantastiska konserten i Konserthuset i Stockholm.
På plats finns hela den svenska politiska eliten, utöver kungahuset. Dessutom är det en lång, lång, rad av representanter från kungahus och regeringar utöver Europa och världen.
Konserten var fantastisk. Och när den avslutades med nationalsången var det inte svårt att hitta inspiration för att skriva detta inlägg. Hela konserten – men inte minst avslutningen – visar på den samlande kraft som kungahuset (och inget annat) är i Sverige.
Landets snusförnuftiga republikaner har förtvivlat försökt att ifrågasätta högt som lågt kring bröllopet. En del journalister har, naturligtvis, hängt på det hela och försökt få lite utrymme i mediabruset genom att vara ”utmanade och ifrågasättande”, I mina ögon har de flesta av dessa infallsvinklar bäst kunnat rubriceras som ”patetiska”.
Kungahuset visar denna kväll att vårt lilla land får ett enormt genomslag genom att vi håller fast vid tusenåriga traditioner. Utan kungahuset hade Sverige blivit en gäspning. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att Sverige också fortsatt ska vara en monarki. Talet om republik är ett giganiskt svek mot vår historia.
Offentliga personer som försöker skapa rubriker genom små ”putslustiga” uttalanden blir därför något svårare att ta på allvar eftersom dom inte orkar se betydelsen av långvariga traditioner. Och när man läser hur en och annan fastnar i ytterligheter stärks denna min tes.
Den gamle kommunisten Ohly försökte vinna lite poäng på att inte ens dyka upp på kvällens konsert eller morgondagens bröllop. Mona Sahlin och diverse miljöpartister satt och tryckte i mörkret på läktaren och den sk. ”oppositionen” framstod som allt annat än folklig. Snacka om politiker som är ”ur tiden”.
Den här bröllopshelgen visar på kraften i kungahuset. Föreställ dig för ett ögonblick att vi istället haft en trött fd. politiker som president. Hade media brytt sig? Absolut inte.
Hade världspressen brytt sig. Inte ett dugg.
Därför är det något väldigt patetiskt över republikaner. Dom vill med ett penndrag, förstöra det som tagit många generationer att åstadkomma.
Därför tillhör, enligt mitt förmenande, republikaner något som tillhör det förgågna. På text-tv berättas det om att hela sex (6) personer anmält SvT för att genom sina program om kungahuset varit alltför rojalistiska. Sex personer. Det är väl allt annat än folkstorm.
Sverige, det lilla landet långt norrut i Europa, behöver traditioner som visar på vår historia. Därför landets lilla skara av republikaner; Dra något gammalt över er. Det är ni som tillhör det förgågna. Vårt landet behöver ett kungahus – i tiden. Kronprinsessan och blivande prins Daniel visar att kungahuset lever med i den tiden.
Den som inte ser detta är att beklaga. Men också att begränsa. De kommande fyra åren behöver Sverige ett kungahuset med mer flärd och fläkt. Och med kliniskt rent från kommunister och socialister i Rosenbad. Dessa socialistiska oppositionspartier gör sig bäst genom att klä sig i neddragna gardiner och gömma sig i dunklet för tv-kameror.
Efter några dagar på resande fot känns det mer än skönt att veckla ut fötterna över den svenska myllan. Inte minst på min baksida. Idag rullades det nämligen ut några kvadratmeter nytt gräs. Det ser ut som Wimbeldon. Fast mindre. Mycket mindre. Förhoppningsvis är gräset grönt också nästa vecka. Men för närvarande är gräset grönare hos mig än hos grannen.
När man har en aning jetlag krävs det, i mitt fall trippelkoncentration för att uträtta de mer basala uppgifterna. Saker tar således betydligt mer tid. Föregående mening fick, exempelvis, skrivas om tre gånger beroende på att fingrarna inte lydde hjärnans sega kommandon.
Att jag dessutom närmara mig semester gör dessutom sitt till.
För några timmar sedan pratade jag med en känd tv-profil som under sommaren kommer att göra diverse inslag från Sollentuna. Jag gillar upplägget och gillar ännu mer att man, ännu en gång, väljer att ha vår vackra kommun som utgångspunkt.
För egen del lägger jag sista handen vid inspelningen av min sommarupplaga av ”Studio Sollentuna”. Denna gång tar vi programmet till ännu en ny nivå. Förhoppningsvis en högre sådan. Vi har nu haft modevisning under våren och tar nu klivet in i matprogrammens värld.
Det blir nog lite kombination av det mesta i tv-matprogram-världen. Kanske det rent av blir så att du känner doften av nygrillat när programmet är klart. Inte så att gästerna ska plågas, istället blir det ett redan dött djur som lär hamna på gallret.
Mer om detaljerna redovisas när programmet ligger färdigt på www.studiosollentuna.se.
En ny tradition startades dessutom idag, när jag – på kommunledningens uppdrag – fick förmånen att vara värd för de politiska sekreterarnas sommarlunch. Åtta matglada människor möttes på Edsbacka Wärdshus för att avnjuta en måltid som var av det slaget man skriver hem till mamma om. Så gott. Så gott. Så gott.
Dessutom har jag fortsatt att njuta av kommentarerna från gårdagens partiledardebatt i riksdagen. Det var tung stund för oppositionen. Och en bra stund för alliansen. Lite som hur opinionsvindarna verkar blåsa för tillfället.
När man är flerbarnsförälder ställs man ibland inför situationer som inte är helt enkla. Ett exempel på detta kan vara skolavslutningar, om inte alla barnen går på samma skola. Eller i samma klass.
Idag tog sonen (15 år) ”grudenten” och lämnar grundskolan efter nio innnehållsrika år. Han gör det med en slutspurt som imponerat på oss föräldrar. Nu väntar en spännande tid, inte minst med sikte på mitten av juli när vi ska få besked om han kommer in på den skola han sökt till.
I höstas fattade hustrun och jag beslutet att det efter nionde klass är en bra anledning till att få lite extra tid med ett av barnen. Jag får nu förmånen att åka iväg med honom under några dagar, bara han och jag. Det blir en upplevelse vi sett framemot.
Vi får tillfälle att prata om mycket – men framförallt ta sikte mot framtiden. Man vet väl aldrig hur länge ens barn vill tillbringa några dagar med sina föräldrar, så det är bara att njuta av tillfället.
Sonen har lagt upp schemat för vad vi ska se. Jag har dessutom ett par ”ess i rockärmen” som han sent kommer att glömma.
Under dessa dagar tar bloggen lite paus. Men i slutet av nästa vecka är jag tillbaka igen för att lägga mig i både smått och stort.
Det finns några väldigt tydliga trender i den svenska valmanskåren. En sådan trend är att moderaterna växer sig allt starkare. En annan trend är att socialdemokraterna fortsätter sin resa mot att bli ett 20%-igt parti. Och det är trenden som i min värld säger betydligt mycket mer än en enskild opinionsmätning.
Dagens politiska ”snackis” är självklart halvårsundersökningen från Statistiska Centralbyrån. Det är ett namn som känns mycket 70-tal, men trots detta rör det sig om en institution som röner respekt. Åtminstone till stor del.
Den mätning som presenterades klockan 09.30 idag är en rätt hyfsad bekräftelse på ovan skrivna tes. Tendensen är rätt klar. Vi bevittnar vad som verkar vara ett gigantiskt paradigmskifte i svensk politisk historia.
Om vi då för ett ögonblick skulle lämna rikspolitiken och titta på Stockholms län och Stockholms stad, blir denna trendspaning än mer omtumlande. Två bloggar som visar detta är väldigt tydligt är Dick Erixon och – en av mina nya favvobloggare – Cherine Khalil.
Klicka på länken via deras namn och kolla siffrorna. Luta dig tillbaka. Fundera. Och titta igen. Och kom sedan tillbaka till min lilla enkla betraktelse.
Sådärja. Vad säger du? Är det inte rätt omtumlande? Att moderaterna går urstarkt är en sak – och inte direkt oväntat. Men att socialdemokraterna skulle befinna sig i en så omfattande utförsbacke, det är ”sanslöst”. Men samtidigt, kanske inte ändå.
SCB-mätningen som kom idag är dock en mätning som beskriver hur verkligheten (nåja, den uppskattade verkligheten) såg ut för ett tag sedan. Vi talar slutet av april och en bit in i maj. Det var den tidsperiod när det fortfarande hängde en hel drös med frågetecken i luften. Frågetecken som rörde rätt grundläggande saker som, typ, vilken skattepolitik de rödgröna skulle ha.
Ett antal andra stora opinionsundersökningar har snappat upp det som SCB sannolikt, tidsmässigt, inte fick med speciellt mycket av, nämligen folkets ”dom” över de rödgrönas uttunnade och motsägelsefulla budgetförslag. Dessa andra stora opinionsinstitut talar om att socialdemokraternas utförsbacke under slutet av maj och in i juni – fortsatt. Och fortsatt rejält.
Jag är ingen statistiker, men tror ändå att man kan göra en viss sammanfattning. Speciellt när man tar del av än mer intelligenta människors analyser. Den sammanfattningen är att för ett tag sedan (sisådär en dryg månad) hade sannolik de rödgröna ett visst övertag.
Men idag är det övertaget mer eller mindre helt säkert utraderat. Det väger väldigt jämt. Sannolikt är dessutom inte socialdemokraterna, idag, det parti som flest svenskar sympatiserar med. Sannolikt är det istället moderaterna som är största parti, inte bara i Sollentuna, Stockholm, Stockholms län, Göteborg, Malmö – utan i hela Sverige.
Men detta med trender har ytterligare en mycket intressant dimension. Trender är nämligen vad man skulle kunna kalla tändvätska. Om trenden är att det blåser motvind och man befinner sig i utförsbacke när det gäller opinionen, då är det något som gör organisationen lika lättantänlig som vedklabbar som legat ute en hel vinter och surnat till rejält.
Men å andra sidan, om trenden talar till din fördel – och dessutom gör det under en längre tid – då är det som snustorra grillbricketter som fått tändvätska över sig och blir antända av en braständsticka i precis rätt ögonblick.
Därför konstaterar jag att dagens mätning är fortsättningen av en trend som betyder enormt mycket för hela alliansen. Vi har vittring på vinst. Vi har vittring på fyra år till. Vi har vittring på att göra det som sk. experter utmålat som omöjligt – att inte bara vinna nästa val utan att göra det med siffror som varit svåra att ens våga tro på.
Men de flesta av oss är luttrade. Vi vet hur det var för ett tag sedan, vi njuter av hur det är idag – men det är om 100 dagar (och några timmar) som det hela avgörs. Skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna – är att alliansen går in i dessa 100 dagar med rejäl medvind. Och jag har rätt hyfsad koll på hur snacket går i mitt parti. Det finns en arbetsvilja och en kämpaglöd som jag nog knappast sett förut. Någonstans.
Nåja, för egen del har jag varit med om tre speciella händelser denna vecka.
Den första var när jag var iväg och hyrde en smoking och lackskor till sonen för hans examensbal (han går ut nian imorgon). Sonen är av den sort som ser kostym och skorta som styggelser och något han ogärna vill ha inom armlängds avstånd. Likväl fick han på sig en smoking, med skorta och lackskor som fick honom att passa in i vilken Bond-film som helst.
Ja, jag vet att jag sannolikt överdriver en smula – men jag var ju bara så enormt stolt när jag såg honom i full utstyrsel. Och han, kanske, började inse att det finns fler sorters kläder än t-shirts och joggingbyxor…
Den andra händelsen som dröjer sig kvar i mitt medvetande är när jag (med en del tårar rinnande ner för kinderna) såg min älskade guddotter ta studenten. Det var en vacker syn när hon sprang nerför trapporna vid anrika Polhemsgymnasiet i vackra Lund. Det blev en del tårar när jag höll mitt tal också, i den vackert dekorerade trädgården i Löddeköpinge. Och vilken fest min bäste vän och hans fru bjöd på. Helt och hållet fantastisk.
Men den händelse som nog var bäst av allt var när jag igår kunde ta min vackra hustru i mina armar, ge henne en varm kyss och tacka för att hon stått ut med mig i 20 år. Igår var det nämligen så länge sedan vi sa JA till varandra i vackra Köpings kyrka.
Det var en varm dag, den 9 juni 1990. Jag hade brutit benet ett par veckor innan, tvingat läkaren att ta av gipset dagen före vigseln och fått hjälp att dekorera kryckorna med slöjor. Dessutom inmundigade jag ett par timmar innan vigseln några värktabletter som gjorde att själva vigselakten upplevdes som något dunkel. Men det var en av mitt livs lyckligaste dagar.
Och igår lovade vi varandra att fortsätta leva tillsammans i minst 50 år till. Då är jag en bit över 90 år. Och då tänker jag vara en aktiv valarbetare. Bland mycket annat.
