Utöver mitt arbete har jag några uppdrag som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Ett av dessa är att vara en stödperson till en medmänniska som hamnat på kant med samhället. Jag klev in på kontoret strax före halv åtta i morse och hann med både en kopp kaffe och att svara på ett antal mail innan det bar iväg till ett möte med den medmänniska som jag blir stödperson åt från och med idag.
Detta är uppdrag som jag haft sedan 1993 och som betyder enormt mycket för mig. Förhoppningsvis betyder det också en del för de personer jag är stödperson åt.
Och sedan rullade timmarna på. Det blev lunch, middag, kvällssamling och sen tid vid datorn innan kvällen tar slut. Sista jobbsamtalet avslutades ganska precis klockan 22.30.
Det blev visst lite mer än åtta timmar den här dagen. Vilket inte är ovanligt.
Men nu riktar jag fokus mot morgondagen, när jag flyger ner till Skåne för att uppvakta min guddotter som tar studenten. Det blir verkligen en tur och retur. En snabb sådan.
Jag förstår inte varför jag inte promenerar hem från kontoret oftare. Snälla nån, jag har fyra minuters gångväg från mitt hus till pendeltåget, åker en station och har sedan ett par minuters gångväg till kontoret. Det är ju direkt pinsamt när man tänker efter och inser att det – trots denna närhet till arbetsplatsen – bara blir, högst, en promenad hem…i halvåret.
Än mindre förstår jag varför jag inte promenerar hem oftare efter en promenad som ikväll. Visst, jag var väl inte direkt ”fältmässigt klädd” med kostym och lätt skavande blankskor. Låt mig tillstå, trots att det kanske blir lite väl privat, att jag nog inte skulle kalla mig själv fräsch som en nyponros när jag väl stängt ytterdörren bakom mig.
Men, vaddå, det finns ju både tvättmaskin, kemtvätt och dusch. Och så illa var det inte.
Promenaden tar ganska precis 30 minuter. De flesta människor skulle nog avverka den på max 20 minuter, men när jag går så går jag inte ”stockholmskt” utan istället ungefär lika fort som Kristina Lugn pratar. Nja, något snabbare kanske.
När jag går så känns det som att jag får tillfälle att öppna en ventil i huvudet. Ut kommer alla de där tankarna som jag inte tyckt mig haft tid att tänka under dagen. Oftast ackompanjeras dessa tankar av att någon av mobiltelefoner åker upp ur fickan och det där samtalen man borde ringa, också rings.
Jag tycker att jag tänker bättre när jag går. Hustrun vet att detta är en tes jag lever efter också på hemmaplan. När jag pratar i telefon går jag nämligen omkring, sådär en 9 gånger av 10. När jag ska förbereda ett tal eller en artikel så är det samma procedur.
När jag kämpar på med mina gångstavar har jag ibland kunnat vandra i en halvtimma utan att komma ihåg exakt hur det sett ut där jag gått. Tankarna har nämligen rullat för fullt.
Därför avger jag ett löfte här och nu. Jag ska gå mer. Och tänka bättre. Det blir nog bra på flera plan.
På hemvägen tänkte jag en stund på min guddotter som tar studenten på tisdag. Jag är så stolt över henne. Det känns som igår när jag såg henne första gången, hon var knappt en månad gammal när hennes stolta far la henne i min famn när jag satt i den där gröna skinnsoffan i hennes föräldrahem i Limhamn.
Det känns som igår sedan hon log ett tandlöst leende när hon klev in i vårt hus när hennes familj, som traditionen föreskriver, besökte oss någon helg före jul i slutet av 90-talet. Då var det jag som fick lägga min första dotter, då bara någon månad, i hennes famn när hon satt där i soffan i mitt vardagsrum.
Nu är hon en fantastiskt vacker och brilliant intelligent ung dam som är i början av, vad som säkerligen blir, en mycket framgångsrik fortsättning på livet.
På tisdag ska jag, med en och annan tår på kinden, hålla ett tal till henne. Och markera att ännu ett steg i livet är avklarat. Även om hon nu står stabilt på egna ben så kommer den gamle gudfadern alltid att ha ett vakande öga på henne.
Och när studentfesten går mot sitt slut där nere i Skåneland, då tar hennes far och jag en promenad för att vandra bort en del kalorier som man sannolikt fallit offer för. Och då får vi tid att prata en hel del. Vi har mycket att prata om - och då är det skönt att gå. Jag tänker så mycket bättre då…
Mitt första förtroendeuppdrag inom politiken var att sitta i socialnämnden. Det var en upplevelse jag sent kommer att glömma, inte minst mitt första sammanträde som blev något av det ”röjigare” jag varit med om.
Det var dags för fotbolls-vm och en av kommunens föreningar sökte tillstånd att, till vuxna, få servera en öl eller något hglas vin i samband med att man visade matchen på storbildsskärm. Deras ansökan var exemplarisk och det fanns enligt mitt förmenande inte tillstymelse till risk att evenemanget skulle spåra ur.
När det blev dags för upprop på sammanträdet (mitt första) saknades en moderat ledamot och man ska då, enligt reglementet, kalla in en ersättare. Nämndsekreteraren gjorde dock fel och kallade in mig, istället för den person som skulle kallats in. Mitt första möte med socialnämnden, som enligt plan skulle vara en stunds iaktagande, blev istället ”skarpt läge”. Jag blev ordinarie ledamot, som ersättare, i mitt första sammanträde.
Det hade, normalt sett, inte varit några problem alls – om det nu inte vore för den där föreningens ansökan om tillfälligt utskänkningstillstånd. Kristdemokraten och en av folkpartisterna gjorde nämligen gemensam sak med oppositionen och krävde avslag. Trots ajournering lyckades inte alliansen stå enig och det blev avslag.
Någon dag efter beslutet blev jag dessutom uppringd av tidningen ”Kristdemokraten” som ställde frågor om hur jag, som dokumenterad filantrop, kunde rösta för tillstånd att servera alkohol. Snacka om att hamna direkt i hetluften som totalt nyvald och grön nybörjarpolitiker.
Varför de gjorde detta förstår jag ännu inte. Trots att det gått över fyra år sedan det hände. Hursomhelst lyckades oppositionen på detta sätt ge majoriteten ett nederlag och föreningen som ansökt förlorade möjligheten till ett trevligt evenemang som dessutom inbringat nödvändiga slantar i kassan.
Nå, varför denna vandring längst ”memory lane”? Jo, i samband med att jag blev invald i socialnämnden så fick jag en inbjudan att vara med och dela ut flygblad utanför Systembolaget. Flygblad vars syfte var att motverka langning. I dag var det dags igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det har blivit många, många timmar utanför bolaget.
När jag var på väg in i Sollentuna centrum under eftermiddagen idag, mötte jag två bastanta företrädare för ordningsmakten, tillika goda vänner till mig. Det visade sig att jag inte skulle behöva stå ensam idag, jag fick två uniformerade herrar vid min sida.
Det blev en hel del lapputdelande, men dessutom mängder av tid att prata om både det ena och andra. Läsare av min blogg vet att jag hyser stor uppskattning för poliskåren och inte blev den mindre idag. De två gentlemännens sätt att resonera och dessutom möta invånare var föredömligt. På alla sätt.
Till min glädje dök det även upp ytterligare politisk representant under flygbladsutdelningen, när kommunens socialdemokratiska oppositionsråd drog på sig kroppsbanderollen och greppade en rejäl bunt med flygblad.
Statlig och kommunal verksamhet i samverkan. För en kommun med mindre langning. Och dessutom ett arrangemang där blockgränserna suddas ut. Det är bra, det. När ordningsmakten skyndat iväg till andra uppgifter kunde oppositionsrådet och jag fortsätta att dela ut lappar och prata om livet.
Många skratt blev det – och dessutom många intressanta frågor att ventilera. Om jag får Sollentunabornas förtroende att väljas in i fullmäktige i höst, så ser jag framemot att få ta en rejäl runda av argumentation och debatt i talarstolen med oppositionsrådet.
Men jag förstår fortfarande inte varför alliansvännerna i kristdemokraterna och folkpartiet röstade mot ett tillfälligt utskänkningstillstånd 2006. För egen del tycker jag det är bättre att hålla ordning på tillvaron – istället för att försöka låtsas om som att den verkligheten inte existerar.
Häromdagen insåg jag att det finns två gånger om året när jag bryr mig om tennis. Dels Franska öppna, på grus. Dels Wimbledon, på gräs. Men låt mig vara helt öppen med att redovisa att jag inte för en sekund trodde att Robin Söderling skulle skicka Roger Federer ur turneringen i Paris. Jag är inte bara imponerad av Robins vinst, jag är grymt imponerad.
Trots regnuppehåll och skrikande osportslig fransk publik lyckades Söderling med det mesta. Och maskinen Federer mäktade inte med att bemästra västgöten. Vilken härligt känsla att skriva det. Federer mäktade inte med att bemästra västgöten. Härligt.
Och konsekvenserna av Israels agerande på internationellt vatten går vidare. Svårt att försvara, men samtidigt kanske frågan bör ställas. Av de länder som har högst tonläge; Vem vill utplåna vem? Vilken stat var det nu som ville förinta den andra? I svaret på den frågan finns sannolikt en viss nyansering i, primärt, den svenska nyhetsrapporteringen.
Avslutningsvis konsterar jag att samtliga partier i landstingen nu är överens om att vi moderater, tillsammans med en trygg allians, skapat förutsättningar för, inte bara ett nytt sjukhus, utan en helt ny stadsdel av innovation, vetenskap och vård.
Det är bra att vi är överens. Men denna satsning hade aldrig kunnat bli verklighet på rätt sätt, utan ett moderat finanslandstingsråd med kollegor i allianspartierna.
