Självklart var det uppmuntrande att läsa ännu en ( i den långa raden av) opinionsundersökning som visar att Alliansen har skaffat sig en hyfsad medvind inför höstens val. Som moderaternas valledare i Sollentuna betyder det att jag inser att medvinden skapar oss en fördel också i den kommunala myllan.
Socialdemokraternas kräftgång är inte bara något som skymtar fram emellanåt, den är en verklighet. Dock något som socialdemokraternas egen ”Bagdad-Bob” (partisekreterare Baylan) har svårt att ta på allvar. Det säger en hel del om socialdemokraternas problem med att hantera verkligheten.
Sommar och semester har många spännande och annorlunda inslag. Denna dag bjöd på ytterligare ett. En stund efter lunch ringde det på dörren och utanför stod en god vän som jag inte mött på över 10 år. Hon och hennes familj bodde i det gula huset nästgårds innan förra ägarna köpte det. De förra ägarna sålde det senare vidare till nuvarande ägare. Man hinner uppleva en del under nästan 15 år på samma gata…
Vår gam-gamla grannar hade med sig farmor i familjen, en kvinna som bott i Häggvik sedan ibörjan av 50-talet. Hennes farfar var född på Edsbergs slott. Inte som medlem i familjen Rudbeck, men väl som smed på gården. Att höra de äldre damen berätta om Häggviks utveckling från 50-talet till nutid var en intressant resa. Lite av historiens vingslag.
Och definitivt något jag tar med mig i det politiska arbetet under kommande år.
En av många fördelarna med att skaffa sig information och upplysningar via sociala medier, är att variationen blir betydligt större och tempot betydligt högre. Jag har en hel hög med bloggar som jag gärna följer, ofta varje dag. Av ”gammelmedia” är det SvD:s ledarblogg som är outstanding. Då menar jag inte bara innehållsmässigt, utan även läsvärtsmässigt.
När jag för en stund sedan läste ett av de senaste inläggen, fick jag ännu ett bevis (i den allt längre raden) på att Miljöpartiet är ett parti som genom att presentera sin politik och sina ”förslag” på lösningar, hjälper alltfler stockholmare (och säkerligen mängder av människor som inte bor i 08-land) att hålla sig på armlängds avstånd från deras valsedlar.
Häromdagen kom det ”intressanta” utspelet att man , vid en valvinst, skulle förbjuda köpcentrum utanför stadskärnorna. Idag fick jag reda på en av Yvonne Ruwaidas senaste kullerbyttor. Damen i fråga är Miljöpartiets tunga namn i Stockholms stad.
Såhär står det att läsa i SvD:s ledarblogg:
Just nu pågår Stockholm Green Festival (vad säger Språkförsvaret om det namnet?) i Kungsträdgården. Arrangör är elbolaget Kraft & Kultur, som förutom att satsa på förnybar energi bland annat ger ut kulturtidskriften Voltaire.
I dag debatterade Miljöpartiets oppositionsråd Yvonne Ruwaida förbifartens vara eller icke vara mot socialdemokraten Lars Dahlberg.
Ruwaida och Dahlberg var – för att uttrycka det milt – oense om Förbifart Stockholm. Dahlberg anser att alla transportbehov inte kan lösas med utbyggd kollektivtrafik, medan Ruwaida tyckte att butiker i Stockholms innerstad kan lösa sina transportbehov genom att frakta gods på tunnelbanan nattetid…
Familjen gjorde under dagen en av sommarens många utflykter. När kvicksilvret, för första gången på länge, visade något mer modesta nivåer – vågade vi oss iväg bort från svalkande bad. Resan gick till Gröna Lund. En tradition sedan många år. En dag i juli och en dag i slutet av sommaren, söker vi oss till bergochdalbanor, sockervadd och märkliga spel där man får möjlighet att ta med sig en årsförbrukning av choklad hem.
Det var oväntat få besökare, vilket innebar att det blev oväntat fler åkturer. När nioåringen för vad som upplevdes som ”femtielftegången”, baxat upp mig i Jetline, insåg jag att långa köer kan ha sina fördelar.
Min vana trogen njöt jag naturligtvis av den långa strandpromenaden längst med havsvattnet i höjd med ”Bläckfisken” och ”Slänggungan”. Det är verkligen en sida av Djurgården som jag uppskattar. När solen sken som mest tänkte jag tillbaka på den 19 juni, när jag såg ut över den del av Kronprinsessparets resa per båt som gick via kungliga Djurgården.
Det är makalöst vackert året runt, men naturligtvis något alldeles extra en varm julitisdag.
Tankarna idag har kretsat en del kring den förre arbetsmarknadsministern. Pendeln har ju, onekligen, svängt den del de senaste dagarna. Från det att media, någon dag, visat respekt för hans avgång, slog sedan pendeln över i ett drev som man väl sällan sett maken till. Men det tog inte slut där. Idag vände pendeln igen. Det verkar vara enormt många fler än jag som känner att den där kvällstidningen som startade drevet, nu har en del frågor att själva svara på.
En sak har livet lärt mig. Man ska sällan (eller aldrig) bestämma sig för någon åsikt om vad som hänt, när drevet går som värst. Det är när de värsta vågorna lagt sig som saker får lite mer sansade proportioner.
Kvällstidningen i fråga gör vad man kan för att sätta syrgasmask på sitt ”scoop”. Idag verkar det dock som att syretillförseln är rejält avsnörpt. Det är först då man ser om det finns något eget liv i frågan. Det tror inte jag.
Däremot är jag rätt övertygad om att frågan lever vidare, dock på ett annat sätt än kvällstidningen och dess mörkröda sympatisörer hade planerat och tänkt. Fortsättning följer.
Det är rätt mycket bergochdalbana över valrörelsen redan. Och värre blir det. Då blir det, i sammanhanget, rätt skönt att vi har grundläggande institutioner som inte har någon politisk agenda. En av de viktigaste av dessa är vårt kungahus. Därför har jag ikväll blivit medlem i Rojalistiska föreningen. Kungahuset är den sortens stadga som vårt land mår bra av.
Och, förövrigt, noterar jag att Miljöpartiet både är motståndare till att det byggs köpcentrum och till att vita heterosexuella män får vara med i opinionsbildningen. Det låter ju väldigt intelligent… När Miljöpartiets tillväxtfientliga politik nu tvingas ut i ljuset, kommer det garanterat att påverka deras opinionssiffror negativt.
De svenska väljarna har nämligen den säregna egenskapen att man gärna vill veta vad politikernas idéer betyder för deras vardag. Det är en mardröm för den rödgröna oppositionen. Det är en av huvudanledningarna till att de rödgröna vill prata om andra saker än sin egen politik.
Socialdemokrater har ett rejält upptaggat röstläge när det gäller att försvara sin partiledare. Inte så att partiet som helhet står bakom henne, men en del ledande företrädare höjer nu tonen samtidigt som dom sänker nivån på debatten. Bland dem som följer svensk inrikespolitik på nära håll kan nog en avsevärt stor grupp instämma i min åsikt om att det känns som att socialdemokrater slänger rejäla stenar i ett glashus.
Socialdemokraternas sätt att utöva maktspråk på Maud Olofsson torde vara ett av de tydligaste exemplen på ”dirty” som finns i modern svensk partipolitisk historia. Lägg då också till hur socialdemokraterna konsekvent och hela tiden använt häpnadsväckande ord på alliansens politik.
Kommer du ihåg hur socialdemokraterna talat i termer av ”satanisk” och ”stupstock”, för att nämna två exempel i en rad lika lång som raden av miljoner som fackföreningar pumpar in i det socialdemokratiska partiet? Detta är dock småpotatis jämfört med hur strategerna på Sveavägen 68 verkar har mejslat fram en strategi att förminska Maud Olofsson och Centerpartiet så mycket det bara går.
Min åsikt och övertygelse är att det kommer (och redan gör) att slå tillbaka på dem själva.
Låt mig vara tydlig; Jag känner ett förakt mot människor som inte kan hålla isär sak och person. Lika mycket förakt känner jag för människor som, med darr på rösten, talar om ”mosa-kampanjer” och sedan i samma ögonblick gör samma sak själva.
Här har naturligtvis även media en stor skuld. Bland seriösa journalister finns det en grupp gamar och ”wannabees” som gör vad som helst, skriver hur som helst och fabulerar hur mycket som helst – för att få sitt namn i en ”by-line”.
Därför ankommer det på oss som prenumererar/köper tidningen att använda det enda språk som ledande tidningsföreträdare förstår. Genom att vi slutar köpa/prenumerara på tidningar som premierar slaskjournalistik av värsta sorten.
Detta är dagen när vi sett en minister kasta in handduken för att ”drevet” gick överstyr. Igen. Minnet i delar av journalistkåren gränsar till guldfiskens, för i morgon är det ”body-hunt” igen. Nya drev att starta. Nya människor att jaga.
Men ansvaret vilar också tungt på de politiker som finner en glädje i att gotta sig i andras olycka eller sprida rykten och vandringssägner som har väldigt lite – eller inget alls – med sanningen att göra. Det är en bottenskrap av politiska företrädare som inte har i en folkvald församling att göra. Lika lite som dom har på skattefinansierade partikanslier att göra.
Ikväll stod dock Maud Olofsson med rak rygg i talarstolen. Hon gjorde det med den äran. Och nu hoppas jag att kristdemokratern Göran Hägglund förpassar resterna av matförgifningen till toalettstolen – och levererar ännu ett ”snackis-tal” i Almedalen.
Då kan alliansledarna göra en ”high-five” i slutet av veckan. Även mörkröda kulturskribenter har nämligen insett det många med mig haft på känn sedan i våras. Det luktar Alliansseger i höst. Det luktar gott. Och den huvudrätten ska vi avnjuta utan mos.
Ikväll hoppas jag på Tyskland. En final på söndag mellan Holland och Tyskland vore något att minnas. Det för tankarna tillbaka till den första VM-final jag minns, 1974. Och när jag ser det årtalet skrivet, inser jag att ungdomåren ligger bakom och medelåldern är mer än en faktum.
Men det där med ålder är väl också något som ligger i betraktarens öga…?
Och de var visst någon gammal såpaskådis som byter partisida idag. Hennes rampljus släcktes dock tämligen omgående efter det att det tänts. Och lika bra är det.
Jodå, även jag tog del av Vänsterpartiets partiledares tal i Visby. Han är en duktig talare, men när man lyssnar på vad han säger förvandlas en ljum sommarvind till en isande vinterstorm. En Ohly i Rosenbad vore lika hälsosamt för Sverige som en snöstorm för min trädgård mitt i juli.
Och därför var det nästan för mycket när hans företrädare idag, sin vana trogen, skapade rubriker från Visby. Schyman är en enormt skicklig kommunikatör och dessutom, milt sagt, hyfsad på att skapa rubriker.
En av de bloggare jag följer, Thomas Böhlmark, skrev följande tänkvärda rader i sin facebookstatus för en stund sedan: ”Vad är det för likhet mellan Gudrun Schyman och en stureplansbrat? Båda bränner, lätt, 100 000 på direkten…”
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Gudrun och en del av bratsen med bakåtslickat hår sannolikt delar egenskapen ”ansvarslöshet”. Att de har samma syn på pengar är väl, i sammanhanget, snudd på episkt.
Lars Ohly står under måndagskvällen i Almedalen och eldar på med ett batteri av utgifter som skulle få Greklands ekonomi att framstå som ett under av återhållsamhet. Dagen efter eldar hans företrädare upp 100 000 kronor. Det finns mycket likheter även där.
Framförallt är det en alldeles utmärkt beskrivning av hur det skulle gå med Vänsterpartister i Rosenbad. Därför hjälpte både gårdagens vänsterpartiutspel och dagens pengabränning Alliansen att få ännu mer stöd. Och jag undrar vad de socialdemokratiska valstrategerna tycker om tilltagen.
För egen del har jag kunnat njuta av en molnig dag. Det är bra för den röda huden och det är skönt att kunna ha kroppslig kraft att göra lite praktiskt jobb utan att förlora alltför många liter vätska.
Mina tjejer har valt kvällens hyrfilm. Det blir något tecknat av äventyrskaraktär. Helt orealistisk handling, dolt bakom en leende yta. Lite som de rödgrönas politik. Inte minst vänsterpartiets. Det blir skönt när filmen är slut och kan stängas av. Ännu skönare blir det när de rödgröna samarbete stängs ned den 19 september och de stängs av från Rosenbad på obestämd tid.
Jag har tagit del av statsministerns tal Almedalen, ett tal som sätter standard för moderaternas valkampanj. Låt mig travestera SvT:s program; Så ska det låta!
Det var en statsminister i toppform som mötte väljare och tittare ikväll. Det var uppsluppet och tilltalande. Det var rakt på sak och utan löften som statsfinanserna blir plågade utav. Kort och gott, den sortens tal som skapar förtroende. Därigenom långt från de rödgröna.
Det var inte bara en partiordförande vi såg i Almedalen ikväll, det var – sannolikt – den svenska statsministerna också för de kommande fyra åren.
Ett antal av mina vänner befinner sig redan på den vackra ö som många svenskar väljer att återvända till år efter år. Gotland står redan i en klass för sig, inte minst när det gäller vacker natur, mänger av stränder och säkrare sol än på många andra ställen.
Men första veckan i juli förvandlas området kring ringmuren till ett koncentrat av politik och åsikter. Almedalsveckan är för många inledningen på semstern, för andra är det själva uppstarten på en extremt intensiv politikperiod. En period som varar – med emfas – ända fram tills dess att vallokalerna stänger den 19 september.
DN publicerar i dag en debattartikel från en rad socialdemokratiska ledande politiker, där dom – i vad som måste betecknas som desperation - gör allt dom kan för att förklara att deras partiledare inte alls är så dålig som alla opinionsundersökningar visar. Istället använder dom den retorik som svenska folket redan tröttnat på. Dom skyller på alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet.
Är detta då enda tecknet på desperation? Oh nej, det är bara en aktivitetet i raden från de rödgröna. Sahlin tar idag med sig miljöpartist Eriksson samt vänsterpartist Ohly och berättar på en presskonferens att man – oavsett vad alliansen lovar – toppar detta med 12 miljarder. Ja, förutom att sänka skatten för vanligt folk då.
I vanlig ordningen struntar man i att berätta hur detta ska betalas. Se där – ännu ett inlägg som även den krympande skaran av rödgröna sympatisörer ser igenom som desperat.
Huvudanledningen till att Alliansen ryckt åt sig en ledning i alla opinionsmätningar är att alltfler svenskar inte litar på de rödgröna. Detta är anledningen till att partiledare störtdyker i opinionen och partiernas siffror därefter. Det handlar inte om att mosa någon enskild partiledare, det handlar om att väljarna inte tror på det rödgröna laget. Varken mer eller mindre.
Jag hann bänka mig i soffan för att se Chavezkramaren Maradonas lag förnedras av Tyskland. Det var skönt att beskåda. Har aldrig gillat Argentina som lag, än mindre med Maradona i ledningen för laget.
Men att Spanien gick till semi är ett nedköp. Tråkigare fotboll har sällan skådats.
Men imorgon är en annan dag. Då är tv:n inte inställd på VM-fotboll och jag kan ägna mig åt viktigare saker. Utöver att bronsa huden, blir det att ta del av statsministerns tal i Almedalen. Då får vi höra sakpolitik som är finansierad.
Och något säger mig att Alliansen siffror pekar ännu mer uppåt efter veckan i Visby. De koncentrerade dagarna av politik kommer nämligen att ställa floskeltoppen från de rödgröna mot seriös sakpolitik från Alliansen.
Jag är inte en orolig själ. Men likväl måste jag erkänna att jag bävat en del inför leveransen av ett brev. Från gymnasieintagningen. Äldsta barnet, min ende son, ska börja gymnasiet i höst.
Högstadiet har väl inte varit en eufori av studieframgångar, för att uttrycka sig milt. Men i höstas, i elfte timman, händen något. Helt plötsligt ändrades de nedåtpekande kurvorna och istället satt klassföreståndaren med ett leende på läpparna under utvecklingssamtalen.
Det såg bra ut på den preliminär intagningen, men ändå så gick jag runt med en mindre fjärilskoloni i magen inför det där brevet.
Postlådan öppnades strax efter lunch idag och jag sprättade upp kuvertet inom sisådär 10 sekunder från det ögonblick när luckan öppnats. Sedan blev det lite episkt. Lite rörande. Rejält uppskruvat. Istället för att stilmässigt skrida in mot huset, blev det lite ”hoppjerka” över det hela. Varken grannar eller knän har väl riktigt hämtat sig efter denna gymnastiska övning som den – med ett andetag överviktige 42-åringen – genomförde de 20 metrarna mot ytterdörren.
Nu kan sonens farmor börja förbereda tårtan. Farmor har nämligen lovat att fullfölja den tradition hon började när jag – som äldst av sju syskon – tog studenten en varm junidag 1986. Att baka en tårta lika lång som studentobjektet. I mitt fall blev det en bit över 190 centimeter. Sonen står fortfarande på tillväxt, så vi får se var längden landar.
Dessutom har Sollentuna kommun – i sin oomtvistade vishet – sedan ett tag satt igång en omdaning av centrumdelarna, vilket innebär att sonens studentekipage slipper att åka på en fyrfilig motortrafikled genom kommunens centrala delar. 2013 är lejonparten av centrum färdigt, vilket kommer att lämpa sig alldeles utmärkt för – inte minst – studentekipage.
Under dagen har jag så fullgjort det som ska göras innan semestern infaller. Nu har den inletts. Första kvällen av en fem veckor långa avkoppling blev precis så drömsk som man önskar. Temperaturen i Häggvik ligger för tillfället en hel del över 20 grader och solen värmer fortfarande.
Maten var ljuvlig, barnen på strålande humör och hustrun i toppform.
Nu kan jag, som den moderate valledaren i kommunen – ägna mig ohämmat åt valplanering resten av sommaren. Det blir bra det.
Och inte blev dagen sämre av att ännu en undersökning visar att Alliansen fått upp farten i opinionsundersökningarna. Och att moderaterna i ännu en undersökning är Sveriges största parti.
Jag förstår att en del socialdemokratiska företrädare förbereder reträtter.
För egen del tänker jag jobba hårdare än alla de andra valledarna i kommunen. Det är nämligen inte avgjort förrän den 19 september klockan 20.00. Och jag har en valledning som är precis lika taggade som jag. I början av nästa vecka skickar vi ännu ett brev till våra många medlemmar i Sollentuna och berättar mer om vad som planeras. Ett brev betyder ju, som bekant, så mycket.
Och det är härligt att Carola är tillbaka i rutan. Hon är något av det bästa vi har i artist-Sverige. Om du får chansen att lyssna på henne när hon sjunger; Ta den chansen!
Vad jag dock inte förstår är varför man ”blurrar” bilden på en bankrånare. När nu media fått för sig att det är ”allmänintresse” att visa upp utvalda brottslingar i bild, vore det väl på sin plats att visa ansikten på den person som höll bankpersonal och besökare som gisslan på Östermalm i eftermiddags. Men den sortens öppenhet verkar inte vara så viktig för gammelmedia.
Ibland undrar jag varför gammelmedia silar mygg och sväljer kameler…
Klockan hade inte ens slagit 08.20 när det ringde på dörren denna morgon. Det var inte sista gången för dagen, snarare handlar det om den första av vääääldigt många signaler.
En god vän och framförallt en härligt människa, gör under sommaren en rad olika barnprogram för den stora televisionsapparaten. Förra året fick jag frågan om jag ville vara med på ett hörn – och inte var jag nödbedd. Detta år togs produktionen till ytterligare en nivå och när frågan kom om jag ville låta mitt hus vara skådeplatsen för inspelning av barnprogram så var ju inte svaret varesig långt borta eller negativt.
Själv fick jag den stora förmånen att vara med och ”leka” skådespelare – i väldigt försiktigt format. Det var precis så kul som jag trodde att det skulle vara. Men bäst av allt var att se fullblodsproffs i tv-branchen i full aktion. Imponerande, lärorikt och sannolikt också en produktion som bli sevärd. Oavsett om kvalitetén på mina små inhopp.
Redan 08.20 kom alltså den första i produktionsgänget och sedan fortsatte det ringa på dörren under hela dagen, ända fram tills strax före 18 när den sista av härligheten stängde dörren bakom sig. Nja, det fortsatte en stund även efter det klockslaget.
Jag hann att sjunka ner i favoritfåtöljen i cirka 15 minuter innan det ringde på dörren igen – och dagens sista sammanträde tog sin början. Det var inte helt lätt att hinna jobba med 20 personer i huset under dagen, desto enklare att jobba med tre från redaktionen i Vårt Sollentuna under kvällen.
Sannolikt blir det inte svårt att vaggas till sömns ikväll. Men det är en nöjd människa som låter huvudet falla den på kudden om en stund. Det blev lite mer än åtta timmars jobb i dag också – precis som det ska vara. Nästa vecka börjar semestern. Från en del av jobbet. Nu kan jag ohämmat ägna mig åt valarbetsförberedelse under fem veckor.
Förhoppningsvis ger det resultat när rösterna räknas den 19 september. Om det går åt skogen, kanske jag kan tillbringa framtiden med att hoppa in i små tv-roller. Eller kanske inte.
