Om lite mer än ett dygn skriver vi september i almanackan. För oss politiknördar innebär det att ett redan intensivt liv, växlar upp till en – om möjligt – ännu mer intensiv tillvaro.
Rent politiskt innebär det att stämningen blir än mer förtätad. Utspelen än mer frekventerade. Tonen, ibland, än mer vass.
Det är inte alltid vackert, likväl en del av valrörelsens slutskede.
När jag började med politik var det därför att jag ville vara med och påverka samhällets utveckling. För min del innebär det ett hyfsat stort antal timmar i veckan som varvar diverse skrivande med – det bästa av allt – mötet med de människor som lever i konsekvenserna av politiskt fattade val och beslut.
Ibland går diskussionens vågor väldigt höga. Dels inom ett parti, men inte minst i debatter med meningsmotståndare. Det är en debatt som jag ser som viktig. Debatten är en del av utvecklingen av demokratin och därigenom ett fundamenta i det svenska samhället.
För mig var det naturligt att välja moderaterna som min politiska hemvist. Jag känner mig hemma i ett parti som så tydligt tar sin utgångspunkt i den enskilda människan och som tror på hennes förmåga att – med rätt förutsättningar – staka ut sitt liv.
De människor som behöver samhällets stöd ska få det. Och få det med hög kvalitet. Men alla människor ska få förutsättningar att själva kunna forma sin tillvaro. Det är något som driver mig varje dag, en drivkraft som får en extra turboeffekt under en valrörelse.
När moderaterna under 2006 års valrörelse började benämnas ”nya moderaterna” fick jag till största delen ännu fler områden som ”klickade” när jag jämförde min livsfilosofi med vad ett politiskt parti står för. Naturligtvis finns det delar i mitt eget parti där jag har en annan uppfattning, men till huvudsak är nya moderaterna det jag med viss stolthet står bakom.
När nu ”mitt” parti tagit klivet från pärlhalsband och clublazers till att vara ett parti som gör anspråk på att vara samhällsbärande, är det en utveckling som jag känner mig bekväm med. Till allra största del.
I utvecklingen ligger ett viktigt mått av överlevnadsinstinkt. För ett par år sedan satt jag på en rikskonferens för moderater från hela landet. Statsminister Reinfeldt höll ett avslutningsanförande och uttalade orden: ”Förändra er - eller dö”.
Jag tror att han hade (och även i den frågan har) helt rätt. Ett parti som tror att förnyelsen bara sitter i orden, är ett parti som är dömt till undergång. Det är en undergång som kan ta kort tid eller – för större partier – lite längre tid. Vi moderater har tagit kliv i rätt riktning mot den förnyelsen. Socialdemokraterna har, såvitt jag kan bedöma, inte lyckats med sin ”förnyelse” överhuvudtaget.
Kopplingen till Vänsterpartiet och Lars Ohly tror jag är Mona Sahlins och socialdemokraternas strategiskt största misstag. Deras enorma ras i opinionen har inte och göra med ett och annat utspel, jag tror det sitter djupare än så. Man tog inte förnyelsen på allvar – och det är något som får väljarstocken att fly från partiet.
Nåja, valrörelsens slutskede är intensivt och spetsigt. Likväl har jag lärt mig (inte minst från min egen chef) att man i politiken ska vara ytterst noga med att skilja mellan sak och person. Med detta har vi lyckats väl i Sollentuna.
Man kan ha åsikter om en människas politiska ideologi, men aldrig glömma att det bakom varje utspel finns en människa av kött och blod. Därför har jag vinnlagt mig om att ha en tydligt skiljelinje mellan vad ”mina” politiska motståndare tycker och vad det är för människor. Låt mig ge ett exempel:
Jag tycker om kommunens oppositionsråd som människa, även om jag långt ifrån delar flera av hans politiska ståndpunkter.
Under eftermiddagen idag, var på en avtackningsfest för en av våra duktiga medarbetare på kommunledningskontoret så bjöds det på tårta. Jag äter inte tårta. Någonsin. Men när det låg kvar en bit tårta och en marsipanros, var det hur självklart som helst att – försiktigt – balansera upp rosen på en papptallrik och ta med den till oppositionsrådets rum.
Människan oppositionsrådet behövde en klapp på axeln. Vad kan då vara mer självklart än att ge honom en sötsmakande ros.
Imorgon bitti fortsätter den hårda kampen om väljarna. Men det är inte personen oppositionsrådet jag då gör vad jag kan för att utmana. Det är politiken han förmedlar.
Och detta tillvägagångssätt är något jag tycker – också det – är synonymt för de nya moderaterna. Precis som det passar som hand i handske med min egen syn på livet.
Jag njöt av en riktigt sval morgon. Borta är den kladdiga sensommarluften och nu kan man på allvar gå en promenad utan att komma hem blöt som en dränkt katt.
Promenaden ut till brevlådan är några meter av förväntan, inte minst på söndagsmorgnarna. Det var ju dags för ännu en SIFO-undersökning att presenteras.
Undersökningen är ännu en i raden som visar att de är behagliga vindar som blåser över Sverige. Alliansregeringen har nu ett övertag i den nuvarande opinionen, ett övertag som även av motståndarsidan är att betrakta som stadfäst.
För mig betyder inte en opinionsundersökning något annat än en beskrivning av hur läget är just nu. Med tanke på att det, i skrivande stund, är två veckor, sex dagar och sju timmar tills vallokalerna stänger så blir summan av ännu en opinionsundersökning att väldans mycket arbete kvarstår.
Undersökningen ger energi, men den får inte för ett ögonblick någon påverkan på arbetets intensitet.
Den här söndagen fortsätter vi arbetet i Sollentuna. Valstugan har öppet hela dagen, kampanjer pågår på ett flertal olika platser och dessutom sitter ett betydande antal människor och förbereder de kommande veckornas aktiviteter.
Men, visst, vi njuter av behagliga vindar och klarare luft. Det gör inte arbetet svårmotiverbart, om man säger så.
Med tanke på att gårdagens började redan 05 och att gårdagskvällens sista telefonsamtal var över strax efter midnatt, borde jag väl egentligen haft en rätt stillsam dag idag. Men så blev inte fallet. Strax före 08 var det dags för en rejäl motionsrunda och därefter mängder av mail att besvara, samtal att ringa och – inte minst – förberedelser inför ännu en eftermiddag med dörrknackning.
Jag vet inte hur många dörrar jag knackat/ringt på den senaste tiden och jag vet inte heller hur många samtliga sollentunamoderater som engagerat sig i denna syssla ringt på, men det är många. Väldigt många.
Det fortsätter ungefär som alltid, med våra hembesök. I stort sett alla dörrar jag ringer på (och där folk är hemma) leder till positiv respons. Idag hade jag inte en enda som frånsa sig möjligheten att få tycka till om moderat politik. Responsen från andra moderater är i stort sett likadan.
När jag började med hembesök ( för 13 månader sedan) trodde jag den goda responsen var högst tillfällig. Men faktum är att den hållt i sig ända sedan dess.
Nu är det mindre än en månad kvar till valet. Visst var dagens SIFO-undersökning uppmuntrande, men har man läst ett antal undersökningar genom år blir man rätt snabbt luttrad. Det är sannerligen ingenting som är klart. Nu är det metodiskt och hårt arbete som gäller. Hela vägen ända fram tills vallokalerna stänger den 19 september klockan 20.oo.
Under resans lopp ska vi dessutom ha kul under tiden. Dels i vårt eget parti – men inte minst tillsammans med allians för Sollentuna.
Under veckan som ligger framför har vi en hel rad med kampanjer att se framemot. Och dessutom har vi en valstuga som står öppen under de flesta av dygnets vakna timmar.
Nu hoppas jag innerligt att valrörelsen ska handla om sakpolitik och inte marginalföreteelser. Låt oss hoppas att det blir så. Från oss moderater och från alliansen ska det i alla fall vara sakpolitik som vi utgår ifrån.
En viktig del av vårt samhälle är att granska de som har makt. Det är något jag hyllar samtidigt som jag är mycket noga med att inte oreserverat ”köpa” allt som skrivs eller talas. Att granska granskarna är minst lika viktigt. Om än inte lika uppmärksammat.
Att ha åsikter om ”det andra politiska lägret” tillhör självklarheten inom politik oavsett om det är kommun, landsting eller riksdag/regering som är utgångspunkten. Men det finns en linje man ska vara extra försiktig med och det är att låta granskningen övergå i att sprida dynga.
Jag möter detta lite nu och då i min vardag. Dyngspridare är sammanhang jag håller mig borta ifrån. Det gäller både personer och organisationer.
Under dagen har jag varit med och satt upp affischer inför valet i september. Enligt uppgift var vi rekordmånga moderater som möttes vid vårt kansli under förmiddagen för att dela upp den mängd affischer vi beställt. Även mängden affischer var rekordstor.
Nu sitter affischerna uppe. Enligt mitt förmenande skapar de ännu bättre miljö i kommunen under de knappt fyra veckor de hänger uppe, men det ligger så klart i betraktarens öga att bedöma det.
Jag har redan hunnit få en hel del kommentarer. Mest ros – men även något åt ris-hållet.
Efter flera timmar av affischuppsättningar begav jag mig ner till vår vackra valstuga för att möta ännu fler sollentunabor. Vägen från den parkerade bilen till Turebergs torg fick mig dock att stanna upp. Jag såg en affisch från den organisation som pumpar in miljoners, miljoners, miljoner i socialdemokraterna för att de ska vinna valet. Organisationen i fråga är LO.
Hand i hand med socialdemokraterna har LO under flera år basunerat ut för svenska folket att regeringen Reinfeldt kommer att störta Sverige i fördärvet. Ekonomin skulle krossas, välfärden förintas och vid vissa tillfällen lät socialdemokraternas partiledare uttala att regeringen Reinfeldt var ”satanisk”. Nu blev det ju, som bekant, inte alls på det sättet.
Den affisch jag såg från LO utmålar regeringen som en samling idioter – och man gör det på ett sätt som luktar dynga lång väg. For the record (igen): Makten ska granskas men det måste väl ändå finnas någon rim och reson på vilka metoder man tillåter för att göra detsamma?
Jag hoppas innerligt att oppositionen i Sollentuna aldrig hemfaller åt den sortens retorik och metodik.
Men idag tog s-rikspolitikerna valrörelsen till en ny nivå. Inte en hög sådan. Det senaste jag hörde från (S)ahlin var att hon nu utmålar att ”skatterna ska sänkas med 100 miljarder om Alliansen vinner valet”. Det är inte längre bara dyngspridning, damen i fråga har därigenom nått en ny bottennivå. Hon använder lögn som vapen.
Det är sorgligt, men jag kan inte låta bli att tänka tanken att det kanske är mer än sorgligt. Det vi nu beskådar – när oppositionen använder sig av smutskastning – verkar vara desperation.
Visst finns det opinionsundersökningar som påminner om att det blir jämt i höstens val, samtidigt så har gammelmedia glömt bort att påminna om det historiska faktum att det handlar om (oftast) tiondelar i skillnad mellan socialdemokraterna och moderaterna när det gäller väljarsympatier.
Dessutom; Socialdemokraterna gjorde ett historiskt katastrofval 2006 och nuvarande siffror ligger lång under det katastrofala valresultatet.
Dyngspridandet och lögnerna tror jag får ännu fler s-sympatisörer att vända dem ryggen. Ännu ett historiskt lågt valresultat är allt annat än osannolikt.
Det är den här helgen det drar valrörelsen igång på riktigt. Pannan har format djupa veck de senaste 36 timmarna när jag dels haft förmånen att vara koordinator av samtliga fullmäktigepartiers placering av sina valstugor, men inte minst byggandet av vår egen. Det är intressant att se hur, å ena sidan, tiden kan gå så sakta – men, å andra sidan, tiden kan gå så fort.
Tillsammans med en hel rad sollentunamoderater har vi väntat, väntat, väntat och väntat på att ”stugan” ska bli klar. Stugan är en lite väl stigmatiserande beskrivning av de kvadratmeter trä som ska vara basen för moderat budskap i Sollentuna den kommande månaden. Det blir mycket mer än en stuga. Jag tror att vår träkonstruktion visar precis på det vårt parti med praktisk politik och framtidsvisioner vill förmedla.
Men det är klart, det vore skön om den vore klar nu. Men den som väntar på något gott… Och klyschan som bildar rubrik till detta blogginlägg har väl ändå ett visst mått av verklighetsbeskrivning i sig?
En annnan sorts väntan vändes dock i ett stort smajl under dagen. Under eftermiddagen anlände nämligen de affischer som vi under morgondagen kommer att fördela ut över en av Sveriges bäst skötta kommuner.
Det är nog ingen som tror att affischer avgör val, men de säger mer än man kan tro. När jag försiktigt sprättade upp ett av paketen idag, var det – måste jag erkänna – med lite fjärilar i magen. Jag har sett affischerna, säkert, hundra gånger på en bildskärm men nu var det på allvar. På riktigt.
Och jag blev enormt glad när jag såg hur dessa affischer blev i verkligheten. Nu kommer, som skrivet, uppgiften att förmedla dessa och jag ser framemot att höra sollentunabornas kommentar till både layout och val av budskap. Men ögonblicket när jag såg resultatet av ett intensivt arbete med affischerna är något jag bär med mig under lång tid.
Ytterligare en sorts väntan som varit en del av min tillvaro är när den där – i mitt tycke – bubblan om den sk. ”pensionärsskatten” ska brista. Det skedde i dag. För min del, lagom till frukost.
Vänsterpartiledare Ohly förklarade då för Svenska Dagbladets läsare att ”gapet” mellan löntagare och pensionärer, när det gäller skatten, inte primärt handlar om att sänka pensionärernas skatt. Det handlar primärt om att höja löntagarnas skatt.
”Där satt den”, sa jag när jag under tidiga morgontimmar läste tidningen. Nu blev det svart på vitt att Ohly i Rosenbad inte nöjer sig med något annat än att börja höja skatten och sedan fortsätta höja skatten för att sedan fortsätta höja den, fortsätta höja den och fortsätta höja den. Mer eller mindre påhejad av sina rödgröna kamrater.
Det är nämligen den vänstervridna vägen när det gäller synen på att krama skattekronor ur Sveriges invånare. Det är lika samhällsekonomiskt gynnsamt som det är trafiksäkerhetsmässigt säkert att jag tar en vänstersväng i rondellen i Häggviksrondellen på väg mot jobbet under morgontimmarna. I bägge fallen slutar det med en krasch.
Jag tackar herr Ohly för ytterligare draghjälp när jag möter väljare under den kommande månaden. Både på gator och torg, på blogg och Facebook – men inte minst i den vackra valstugan som är klar vilken dag som helst.
Och apropå väntan så kom då utslaget från ”Riksenheten för korruption” att de anmälningar som åtta privatpersoner gjort mot att en god vän till kungafamiljen lånat ut sitt flygplan, sin båt och sitt hus till kronprinsessparet, inte på något sätt är att betrakta som en muta.
Åtta personer har, som skrivet, anmält. Jag trodde att Republikanska föreningen åtminstone hade några tiotal medlemmar.
Anmälan är trams och inget annat. Och ”nyheten” är begravd långt ner på tidningarnas sidor. Inte är jag förvånad. Den svenska avundsjukan – och den republikanska föreningens utspel – får alltsomoftast sanslösa och absurda proportioner.
Men under skrivande stund finns det ett inslag som jag inte väntar på upplösningen av. Det handlar om en låt med Earth, Wind & Fire som snurrar som bakgrund. En låt som gärna får fortsätta hur länge som helst. Den är tight och medryckande. Dessutom bättre än mycket annat som skvalar i radion under dagarna.
Klockan blev inte ens 09 innan det var dags för dagens första utflykt till torget framför kommunhuset i Sollentuna. Detta ”Turebergs torg” genomgår en förvandling som är helt nödvändig. Även om processen med iordningsställandet är rätt utmanande.
Jag menar, att stå ut med ljudet av skärande av granit och dessutom enorma mängder damm och ständig trafik av lastibilar och grävmaskiner gör varje promenad över torget som taget ur ett avsnitt av Robinsson. Naturligtvis en överdrift, men ändå en upplevelse.
Detta var dagen V – som i valstugor. Som valledare för kommunens största parti, faller det på min lott att vara någon form av koordinator av logistiken kring valstugorna.
En uppgift som ser rätt enkel ut på pappret, men som i verkligheten skapar ett ”mini-FN” på torget. Vi klarade dock uppgiften betydligt bättre än FN i New York.
När klockan nu klämtar mot en ny dag kan jag konstatera att det gått rätt bra, även om mitt partis valstuga fortfarande mest består av brädor i markplan. Men det blir ordning på den saken under morgondagen. Iallafall hoppas jag det.
Nu börjar valrörelsen ”på riktigt”. Från imorgon flyttar jag ut lejonparten av min vardag till en trevlig trästuga på ett torg med nylagda granitplattor. För mig som avfärdar camping med ett lätt fnysning, innebär de kommande veckorna en viss utmaning. Men jag tror att jag klarar av det.
Utöver en valstuga rullar det nu igång en flod av kampanjer av de mest skiftande slag. Inte en ledig dag förrän i slutet av september. Om exakt en månad vet vi mer om vem som vann valet.
Mitt tips? Vi vinner Sollentuna, Stockholms län och dessutom riket. Och det är både jag och vadslagningsfirmorna överens om.
Men det är en rejäl resa kvar. Mycket kan hända. Bollen är rund och gräset är grönt.
En sak är dock säker; Jag blir inte svårvaggad en enda kväll. Valrörelse ska smärta i fötter, rygg, ben och ögon. Annars har man inte gjort sitt jobb.
Redan 2003 formerade moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och centerpartiet en allians i Sollentuna. Ett par år innan Allians för Sverige såg dagens ljus. Det vore ju, milt sagt, förmätet av mig att insinuera att Sollentuna även i denna fråga skulle vara en föregångskommun.
Dagens ”händelsbild” från valrörelsen (jo, jag försöker ta några sådana varje dag för att sedan publicera på Facebook) tillägnas just vår lokala Allians. Under sju år har fyra partier, tillsammans, utvecklat vår kommun till att hamna högt i undersökning efter undersökning.
Det har varit metodiskt arbete där de fyra olika partierna hittat former för samverkan som skapat trygghet och tydlighet. Det är bra för alla fyra partierna, men framförallt – och inte minst – är det bra för Sollentuna.
Varje alliansparti har dessutom en politisk sekreterare på plats varje dag. Den funktionen har varit ytterligare en pusselbit – ett smörjmedel – i bygget av en gemensam politik.
Under mina nästan fem år i politiken har jag både från utsidan – men inte minst från insidan – sett hur alliansen utvecklats till att bli en lagmaskin som levererar.
Ja, ja, jag vet att det kan låta som lite väl inskränkt att ta plats i ett blogginlägg för att ”hylla” sina egna. Men varför inte. Lite nu och då är det bra att påminna om att det är samverkan som för ett samhälle framåt. För en kommun är detta särdeles viktigt. Samverkan mellan de fyra borgerliga partierna i Sollentuna tror jag personligen är en av anledningarna till att kommunen utvecklas åt rätt håll.
Statistiska Centralbyrån pekar också i den riktningen när man i tidningen Dagens Samhälle idag sätter Sollentuna som en av Sveriges sju bästa kommuner när det gäller att hantera ekonomin. Och en av huvudanledningarna har med ledarskapet att göra.
Det är en hyfsad ryggdunkning åt Torbjörn Rosdahl, Maria Stockhaus, Lennart Gabrielsson, Sonia Lunnergård, Carina Lundgren och en stor grupp borgerliga fritidspolitiker som vecka efter vecka arbetar på för att vår kommun ska fortsatt utvecklas åt rätt håll.
I kommunvalet står det en trygg Allians mot vad som mer liknar ett resonemangsäktenskap av oppositionspolitiker. Min övertygelse är stor om att sollentunaborna väljer en trygg Allians för Sollentuna också detta val.
Jag har skrivit om det förr, men nu är det dags igen. När jag för ett par år sedan fick information om att ”hembesök” skulle vara en bärande del av den moderata kampanjen inför valet 2010 blev jag mycket skeptisk. För mig har det varit en, snudd på, omöjlig tanke att besvära människor på det sättet.
Därför var tröskeln enorm när jag ringde på mina första dörrar för ett drygt år sedan. Det tog, sisådär, 15 minuter innan jag insåg att vi hittat ett sätt att nå ut som slår de flesta kampanjverktyg jag någonsin sysselsatt mig med. Och det är en hel del, det.
Ikväll gick jag i ett område där röstsiffrorna för tidigare val visar på en rätt stor övervikt åt de rödgröna. Det är precis den sortens områden jag trivs allra bäst att besöka.
Jag hann nog med ett 50-tal dörrar. Av dessa möttes jag av positiv respons i 49 stycken. Den 50:e hade händerna fulla med middag och barn.
Ett 10-tal av dessa tog tillfället i akt att kommentera mina tv-program och det var särskilt trevligt. Inte minst när jag besökte en familj där mamman fyllde 40 år. För ett ögonblick trodde både hon och resten av familjen att jag kommit för att sjunga för henne. Vilket jag naturligtvis också försökte göra…
Med mig hem har jag fyra sidor fullklottrat kollegieblock med tips på hur vår kommun kan bli ännu bättre. Speciellt intressant var att nästan 20 personer berättade att man skulle rösta på moderaterna i valet. Och detta utan att jag fråga en enda av dem om vad de skulle rösta på. Den sortens spontana respons är intressant.
Om du skulle fråga mig skulle jag nog säga att vi har en viss medvind i opinionen.
Imorgon har jag en hel del mail att skicka. Som direkt respons till många av dem som öppnade. Det ska bli intressant att se valresultatet från den kommundel vi moderater (naturligtvis fler än bara jag) besökte ikväll. Något säger mig att siffrorna kommer att se annorlunda ut i detta val, när man jämför med 2006. Och jag tror att det blir till vår fördel.
Och jag noterar att förre arbetsmarknadsministern nu får ut den statsrådspension han har rätt till. Den borde den där kvällstidningen egentligen betala. Du vet, den där tidningen som trodde sig ha en scoop, men i själva verket var det tvärtom. Det är väl som man lärt sig genom livet; Den som gräver en grop till andra…
Det finns vissa tillfällen man sent kommer att glömma, denna dag bjöd på ett sådant. När jag läste DN-debatt idag, var jag tvungen att kolla ett par gånger att det verkligen var ”DN-debatt” jag läste. För några ögonblick trodde jag att någon skojat till det genom att sticka in ett exemplar av ”Grönköpings veckoblad” bakom den klassiska liberala tidningslogotypen.
Nu var det inte någon som skojat till det på det sättet, men det blev – milt sagt – skojig läsning ändå. Det var länge sedan jag skrattade så jag fick tårar i ögonen. Dagens artikel från socialdemokraternas toppnamn i landstinget samt i Stockholms stad måste vara något av det mest sanslösa som ett etablerat parti levererat i modern tid.
For the record: Jag tycker det är bra att vi har serviceinrättningar längst med SL:s tunnelbanelinjer. Men socialdemokraternas förslag om ”butlers” känns (i min värld) som ett ypperligt bevis på att det gamla arbetarepartiet lämnat den verklighet vi andra lever i.
Nästan lika komiskt har det varit att, under dagen, läsa blogginlägg från s-färgade bloggare som till synes desperat försökt försvara det som är en skrattis bland majoriteten av samhällsinvånarna.
Jag noterar att samma s-färgade bloggare gång på gång lyfter fram att media vantolkar, misstolkar och fabricerar. Men eftersom flera av bloggarna är genomtänkta människor tror jag ändå att det mal tvivel på deras insida. Ett malande som bygger på att även den mest rödfärgade nog förstår att man även i denna fråga totalt missat att förmedla ett förslag som tas emot av den stora grupp väljare i storstaden som till allt mindre del sympatiserar med de rödgröna.
Lägg då till förslag som könsneutrala toaletter, varutransport på tunnelbanan nattetid osv så framstår en rätt tydlig bild av vartåt det verkar luta för de rödgröna i höstens val.
Det kan inte vara lätt att vara en socialdemokratisk valarbetare den här dagen heller. Och då har valrörelsen bara precis startat.
