Thomas Ardenfors blogg

Under skolterminerna tillbringade jag varannan onsdagskväll från årskurs 7 till årskurs 9 på Svedala brandstation. Jag hade blivit utvald att utbildas till ”juniorbrandman”. Ett fantastiskt koncept som visserligen inte fick mig att bli brandman men - minst lika bra – fick mig att lära mig grunderna i alltfrån brandsläckning till livräddning.

Ett av de många passen handlade om hur man undsätter en person som är på väg att drunkna. Jag minns hur instruktören förklarade att en person som är på väg att drunkna ibland inte skyr några som helst medel för att överleva. Det kan, bland annat, innebära att den drunknande personen attackerar det person som är på väg att rädda livet på honom eller henne.

Skrik, sparkar och slag kan mycket väl vara det som möter en livräddare när hon/han möter en nödställd.

Av rätt uppenbara skäl var det precis den minnesbilden jag fick upphämtad från minnesbanken i hjärnan när jag såg den vidriga annonskampanj som socialdemokraterna nu sjösätter inför valrörelsens slutskede.

Socialdemokraterna som – enligt mitt förmenande –  gång på gång lyckas förkroppsliga den svenska avundsjukan, tar nu till det smutsigaste greppet (hitintills) i valrörelsen 2010. Man ger sig på Fredrik och Filippa Reinfeldt och försöker utmåla dem som giriga.

Jag närde ett tag en (i eftertänksamhetens kranka blekhet, naiv) förhoppning om att LO-kampanjen mot regeringen, som sjösattes för någon vecka sedan, var bottenkänningen för valrörelsen. Jag hade fel. Idag tog socialdemokraternas valstrateger det hela till en bottennivå som får en sankmark att framstå som granitplattor placerade över betong.

Det jag tror – och som de socialdemokratiska valstrategerna inte tror – är att detta slår tillbaka mot dem själva. Jag tror att svenska folket ser igenom detta och inser att man betraktar socialdemokraterna som ett parti som har fullständig panik. Ett parti som för något tiotal år sedan var symptomatiskt med ordning och reda, men som nu på område efter område visar upp vad som måste betecknas som ”fritt fall”.

Det vi bevittnar just nu är något som det kommer att skrivas kilometervis av avhandlingar om. Året när socialdemokraterna sjönk som en sten. Inte minst därför att man – i ren panik - attackerat det som kunnat vara livräddande åtgärder. Resultatet är förödande.

Fick ett samtal från en god vän som är socialdemokrat och som står hyfsat högt på en lista till kommunfullmäktige i en kommun i södra Sverige. Personen i fråga berättade att man nu var nästan ett tiotal kandidater som bestämt sig för att inte rösta på socialdemokraterna i valet. Jag tror att den berättelsen kan höras i andra kommuner, kanske också i min egen.

Skälet för min gode vän var att vännen inte tror på det rödgröna samarbetet - och definitivt inte tror på att vänsterpartiets Lars Ohly hör hemma i regeringen. Det är den sortens ”gräsrotsreaktioner” som skapat paniken bakom pansarglasen på Sveavägen 68. Och när väl paniken är ett faktum lämnas sunt förnuft och istället tar smutskastningen vid. Det är vidrigt.