För en liten stund sedan fick jag ett mail där en person vädjar om hjälp med tips på en familj som vill öppna upp sitt hem för en människa som, av olika skäl, inte kan bo hemma. Varje gång jag får sådana mail – eller hör om liknande fall – hugger det till i hjärtat.
Ibland får jag frågor om vad det är för krav som ställs på det boende som vill vara familjehem eller stödfamilj. Mitt svar är att det primärt handlar om ifall man har utrymme i hjärtat och i boendet. Naturligtvis finns det fler krav som ställs, men grundläggande är det precis vad det handlar om.
Min familj har fungerat som familjehem sedan 1994 och jag kan med ett antal års erfarenhet säga att det är något av det mest meningsfulla jag någonsin sysslat med.
Att under en kort eller längre period öppna upp sitt hem för någon annans barn är omtumlande. In flyttar en människa som behöver både en ny familj och ett nytt hem. Ett familjehem. Ibland handlar det om att en person behöver bo hos dig varannan helg, ibland kan det vara så att en person behöver flytta in hos dig tills vidare.
Jag har inte den senaste siffran på exakt hur stort behovet är, men jag vet att de flesta kommuner i landet, mer eller mindre, desperat söker efter fler som öppnar upp sina boenden.
Om du är en person som funderat/funderar på detta, är mitt råd att du hör av dig till kommunkontoret där du bor och frågar var du kan få mer information om hur man blir stödfamilj eller motsvarande. Förhoppningsvis får du då vara med om det som sker i Sollentuna – att du kopplas till precis rätt personer.
Varför inte ta en första kontakt och lyssna in vad det skulle kunna innebära. Om du har rum i hjärtat och rum i boendet innebär det att du har en hel del av de grundläggande förutsättningar som behövs.
Under de senaste fyra åren har jag haft förmånen att vara politisk sekreterare för moderaterna i Sollentuna. När jag nu är inne på slutvarvet för den här mandatperioden, får jag sannolikt anledning att återkomma till att fundera i blogginlägg på en del händelser som jag, sannolikt, för lång tid kommer att bära med mig genom livet.
Men idag kretsar tankarna en hel del kring ”kommunfullmäktige”. I Sollentuna innebär det 61 personer som möts några gånger per år i vackra Sollentunasalen, för att diskutera och besluta i en hel rad frågor.
I tjänsten som ”pol-sek” följer jag det hela från någon form av ”åskådarplats”. Det mesta av mitt arbete kopplat till denna samling, utförs innan sammanträdet börjar. Under ett möte med fullmäktige har jag det oftast ganska lugnt och stillsamt.
Nu blir det annorlunda. Idag är det nämligen sista gången som jag, åtminstone för de kommande fyra åren, följer ett fullmäktige som åskådare.
För lite drygt ett år sedan beslutade jag mig för att kandidera till fullmäktige och i valet för någon månad sedan röstades jag in som ledamot.
Eftersom Hillevi Engström blivit arbetsmarknadsminister (och därigenom inte får sitta i kommunfullmäktige) är jag namn nummer sex på vår lista, vi har 26 mandat.
För tillfället pågår intensiva förhandlingar mellan allianspartierna för att karva fram den politiska plattformen för de kommande fyra åren, men också en förhandling som innebär att fördela de olika ansvarsfunktionerna mellan de fyra allianspartierna.
Vad det innebär för min del, har jag inget aning om. Det jag vet är dock att jag – nästa gång fullmäktige samlas – får förmånen att vara med som ledamot.
Det blir intressant och se hur lång tid det tar innan jag hamnar i talarstolen för första gången. En uppgift som inte är direkt ovan för mig, även om sammanhanget jag då talar i blir något helt nytt för mig.
Men idag – under mandatperiodens sista fullmäktige – sitter jag och betraktar. Dessutom lär det nog bli ett och annat att anteckna. Det gäller att vänja sig vid tanken på att om några veckor kan jag begära ordet. Kul, åtminstone för mig.
Imorgon bjuder kommunledningskontoret i Sollentuna kommun, för tredje gången in till en ”Kommunmässa”. Syftet med mässan är att kommunens olika ”myndighetsnämnder” samt SL och en rad statliga verk finns på plats för att du som kommuninvånare (eller besökare från andra kommuner) ska få tillfälle till direktkontakt med myndigheter av de mest skiftande slag.
Kommunen arrangerar fem olika mässor varje år och härbärgerandet ambulerar mellan Stinsens och Sollentuna centrum. Imorgon, på kommunmässan, är det Stinsens shoppingcenter som står som teknisk medarrangör.
För egen del har jag förmånen att, ännu en gång, stå på scenen och intervjua företrädare för de olika verksamheterna. Och du – som besökare – kan få svar på frågor av de mest skiftande slag.
Mitt förslag är att du tar den möjligheten. Imorgon kan du ställa myndigheten ”mot väggen”. Mellan 11-16.
Det är få politiska nyheter som gjort mig så glad som att Sofia Arkelsten blir ny partisekreterare och Gunilla Sjöberg biträdande partisekreterare för moderaterna.
Jag följde presskonferensen via SvT:s hemsida och fick ett sådant där fånigt flin på läpparna när jag såg statsministern äntra lokalen, med Arkelsten och Sjöberg i släptåg.
Den avgående partisekreteraren, Per Schlingmann, har gjort den sortens insats i moderaterna som man kommer att tala om under många, många år framöver. Han är den borne strategen och haft en, dokumenterat, brilliant förmåga att styra skutan åt rätt håll i de flesta frågor. Att han nu lämnar är strategiskt helt rätt.
Att han dessutom själv väljer att lämna visar att den stora strategen lämnar på bästa strategiska sätt. Det blir liksom inte sådär värst mycket mer brilliant än så. Dock värt och notera att han inte lämnar det politiska arbetet. Enligt statsministern lämnar han för andra uppgifter i partiet. Mitt tips? Han blir sannolikt ny statssekreterare i statsrådsberedningen, efter HG Wessberg.
Då kan han fortsätta det strategiska arbetet, men med den sortens nya utmaningar som jag tror han vill ha för att själv inte slumra till i arbetet med det parti som lovat att utvecklingen ska fortsätta.
Sofia Arkelsten är – enligt mitt förmenande – en unik begåvning. Att hon är smart är knappast någon hemlighet. Ruskigt påläst och insatt i både smått och stort. Men hon har dessutom en egenskap som ganska få politiker innehar; hon är inte bara väl insatt – hon är en mästarinna i att förmedla de kunskaper hon besitter.
Personligen tror jag den kombinationen kommer att bli allt viktigare också för svenska politiker, på alla nivåer. Vi har många som är pålästa, men ack så få som klarar av att förklara svåra saker på ett tillgängligt sätt. Med andra ord – att kommunicera.
De viktiga teoretikerna behövs för att skapa stadga och ordning i arbetet, men vi behöver utåtriktade företrädare som kan presentera de svåra frågorna på ett sätt som får folk i stugorna att se hur allt hänger ihop. Lets face it – detta har inte varit vår starkaste gren inom politikens värld. Med Arkelsten ser jag därför ljuset i tunneln.
Valet av Gunilla Sjöberg till hennes ”wing-mate” är i mina ögon bara ännu ett bevis på att statsministern är en skicklig lagbyggare. Gunilla är en av de moderater jag har allra störst förtroende för. Hennes seminarier är något jag aldrig missar och varje gång så blir jag förundrad över att en mängd siffror på aldrig så många pp-bilder ändå blir så oerhört intressanta.
Dessutom är jag lite mallig över att jag (som reservernas reserv visserligen, men ändå) fick hoppa in som moderator på hennes seminarie under senaste kommunala rikskonferensen i Göteborg.
Utnämningarna av Arkelsten/Sjöberg var lika väldoftande som att sätta näsan mot spirande sommarblommor och njuta av den perfekta mixen av doft och skönhet. Lite smörigt uttryck kanske – men likväl så jag känner det.
När den spirande buketten sommarblommor presenterats på Schönfeldts gränd, vändes så tv-kamerorna över till de vissna rosornas krig.
Den decimerade gruppen socialdemokratiska riksdagsledamöter skulle idag försöka pumpa upp sig med lite anabola eftervalssteroider och kom överens om att ännu ett tag förtränga det katastrofala valresultatet genom att lansera en socialdemokrat till posten som talman i Sveriges riksdag.
Det är, snudd på, oförskämt att det tidigare så ordningssamma partiet redan innan riksdagen öppnar visar ett sådant förakt mot att väljarna sagt det mest kraftfulla ”NEJ” till sossarna sedan tidigt 1900-tal. Jag kan inte bedöma om den man man vill nominera kan så värst mycket om vad det innebär att ha den, formellt, högsta politiska tjänsten i landet. Men det är väl kanske just det är som är det största problemet. När nu den tidigare talmannen (Björn von Sydow, som var talman mellan 02-06) inte vill, så fick sossarna hasta fram en förslag som är, milt sagt, svårt att ta på allvar.
Det hela framstår som direkt pinsamt. Och den pinsamheten får socialdemokraternas partiordförande, Mona Sahlin, klä skott för. Hennes (och hennes partis) agerande känns lika friskt som rosorna i min trädgård. Vissna, taggiga och förpassade till historien. Och det är just taggarna som finns kvar när rosorna vissnat. Och det är den enda funktion som det gamla socialdemokratiska partiet verkar ha kvar.
Med detta beteende lägger socialdemokraterna makten att utse talman hos…Sverigedemokraterna. Hej och hå. Skyll inte på mig – jag röstade moderat!
