Lite nu och då, med viss regelbundenhet, hamnar det en debattartikel i någon av de större tidningarna – en artikel som skapar en utdragen stunds skakande av mitt alltmer grånande huvud.
Dagens debattartikel i Aftonbladet är precis en sådan.
Två debattörer (39 och 40 år gamla) uttrycker sin förfäran över att LEGO inte har könskvoterat sina byggsatser. Det är en sådan artikel som gör att man skrattar en stund, för att sedan inse att skrattet övergår i en viss oro över hur människor väljer att försöka skapa en världsbild som står i bjärt kontrast till hur flertalet upplever det hela. Och i total motsats mot hur den förkrossande majoriteten vill ha det.
Man kan rösta i samband med debattartikeln. Tidningen ställer frågan om vi som läsare ”försöker att köpa jämställda leksaker till våra barn…”. I skrivande stund är det – i runda slängar – sisådär 90% som säger ett tydligt NEJ. Jag är en av dem.
Det blir, milt sagt, patetiskt när man försöker tänka sig konsekvenserna av debattartikelns förslag. Det blir ett samhälle där staten ska lägga sig i tillochmed hur leksaker ser ut. Det är mycket Sovjet över det hela, en förvirrad kvarleva av ett socialistiskt samhälle som allt färre vill ha att göra med.
Det är, ungefär, lika galet som när politiskt korrekta tjänstemän vill sänka kraven på brandmäns fysik – för att kunna få in fler kvinnor i brandkåren. Totalt galet.
Jag är en höstmänniska. Perioden från september till december är den period på året när jag alltid känner mig piggast och mest kreativ. Kulmen nås under jul- och nyårshelgerna. Det är absolut ingen överdrift att kalla mig för en julhelgsfanatiker. Så har det alltid varit. 2010 är definitivt inget undantag.
Redan i somras satt jag och planerade kopplingsscheman för julbelysning. K-rauta hade inte ens packat upp sina kartonger med julattiraljer i oktober, förrän jag var där och grävde. Och dagen före första advent kunde mitt eget (enligt egen utsago) underverk beskådas.
Imorgon, by the way, bjuder hustrun och jag – för femtonde gången - in till glöggfest för våra grannar. En kär tradition som alltid är ett lika säkert jultecken som adventsljusen.
Men just den dimensionen av julen är ändock bara en liten del av julen för mig. Trots att jag själv är priviligierad att fira jul med nära och kära – och att jag dessutom kan unna gästande släkt, min familj och mig själv lite extra under helgerna så är det ändå en annan dimension som betyder mer.
Jag tänker på de människor i allmänhet och de barn i synnerhet som inte får uppleva en jul eller en nyår som något positivt och efterlängtat.
För ett par dagar sedan hade vi kontakt med ett socialkontor som beskrev hur, just, jul- och nyårshelgerna oftast är högaktiva dagar när det gäller att hitta jourhem eller familjehem till barn som far illa.
Ikväll ska jag skruva ihop en ny säng, till ett rum som vi ställt iordning i vårt hus. Det är ett rum där vi primärt kommer att ha barn boenden. Barn som av olika skäl inte kan bo kvar hos sin förälder eller sina föräldrar. När jag tittade in i rummet för en stund sedan högg det till i hjärtat. Visst känns det meningsfullt att kunna hjälpa ännu ett barn, men det känns också orättvist att något barn överhuvudtaget ska behöva hjälp att byta hem mitt i juletid.
För en stund sedan fick jag dessutom se en bild på Facebook där en av mina Facebookvänner berättade om ett barnhem i en annan del av Europa som hon förestår. Idag hade man, enligt uppgift, tagit emot ytterligare ett barn. Det är en vacker bild hon visar, men ändå inte. Det högg till i hjärtat när man tänker på att den nöd vi till viss del ser i Sverige, ändå är begränsad jämfört med hur det ser ut i andra delar av vårt värld.
För femte året i rad monteras det i år upp en julklappssäck på köpcentrat Stinsen i Sollentuna. En god vän och jag drog igång detta projekt 2006 och enbart förra året kunde vi skicka iväg cirka 5000 förnödenheter till Ukraina. Det handlar uteslutande om leksaker och hygienprodukter.
Om du har vägarna förbi Stinsens shoppingcenter innan julafton, passa på att lägga ner lite grejer i säcken. Dessutom kan du – om du vill – lägga en kontant gåva i anslutning till säcken. De medel som samlas in hanteras av Lions Club i Sollentuna – och används för att betala transporten ner till Malmö. Väl därnere lastas allt om på långtradare genom Skandinaviska Barnmissionens försorg – och kommer behövande barn i Ukraina till del.
Och har du inte vägarna förbi Stinsen, så kan du likväl – om du vill – vara med att ge ett bidrag. Sätt in ditt belopp på Skandinaviska Barnmissionens plusgiro 90 10 80-2 och märk gärna inbetalningen med ”Stinsen 2010″.
Vår julklappsinsamling är den sortens uppdrag som värmer hjärtat. Precis som det värmer hjärtat att ta emot ett barn som behöver både ett nytt hem och en ny familj. Ett familjehem.
En av fördelarna med att arbeta i kommunhuset är närheten till Sollentuna centrum. Två dagar i rad har jag använt lunchtid till att systematiskt arbeta mig igenom ”attgöralistan” inför julen. Idag tog jag ytterligare steg i rätt riktning.
Äldsta barnet i familjen har uppnått den där åldern där man inte direkt möter uppskattning över att köpa kläder till honom, utan att han själv fått bestämma stil och sort. Därför blev gårdagens rekrunda med honom en god hjälp när jag svassade in på centrum kring lunch idag.
Under eftermiddagen bar det iväg tillbaka till nämnda centrum för det första mötet med mina alliansgruppledarvänner i kommunstyrelsens plan- och exploaterinsutskott. Ett utskott jag har förmånen att vara ordförande i under de kommande fyra åren.
Jag ser verkligen framemot samarbetet och tror att vi idag tog de första stegen mot en innehållsrik och mycket givande mandatperiod.
Och sedan bar det iväg upp på plan 13 för årets sista möte med kommunfullmäktige. Det var en rätt stillsam tillställning där vi primärt fick se klockan gå när det var dags för diskussion kring det faktum att sollentunaborna själva ska få välja omsorg.
Socialistgruppen tyckte det var ett dåligt förslag eftersom man tycker att stat och kommun vet bättre än invånarna. Men för egen del tycker jag att valresultatet talar ett mycket tydligt språk. Sollentunaborna vill ha mer makt att bestämma själva över sina liv.
När jag väl kommit innanför dörren var det bara och konstatera att det är en vecka och två dagar kvar till julafton. Och stressen lyser med sin frånvaro. Till viss del kan jag tacka kommunhusets placering för detta faktum.
Efter en höst som mycket väl kan ha varit den mest intensiva och omtumlande i mitt liv, har det så blivit dags att så sakteliga gå ner för landning.
Någon gång i nästa vecka stänger jag kontorsdörren för att under ett antal dagar göra…inte så mycket.
Val, förhandlingar inom alliansen, förhandlingar inom partiet, nomineringar, julförberedelser både på jobbet och hemma och dessutom det faktum att det blivit någon form av ”två-heltids-jobb” under några veckor. Sammanfattningsvis innebär det att jag inte för ett ögonblick har något dåligt samvete över att varva ner ett tag.
Men nedvarvningen innebär i mitt liv även en uppvarvning inför de många äventyr som väntar. 2011 blir ett år som har förutsättningar att bli ett av de mest spännande och givande i mitt liv. Hitintills.
En vacker del av jultraditionerna är att besöka den skola som våra barn gått/går i för att vara med om en julkonsert. När hustrun och jag reste oss upp och lämnade lokalen efter dagens konsert, kunde vi konstatera att det var en form av jubileum. För tionde året i rad satt vi där på skolan och lyssnade på körer som framförde julsånger på det sätt som bara barnkörer kan.
Barnens skola har den goda ordningen att erbjuda en julkonsert redan några dagar för första advent. Då är det Sollentuna kyrka som gäller. Idag var det skolmatsalen.
Jag är inte speciellt lättirriterad, men en sak som gör mig upprörd är de personer som aktivt försöker förvägra barn och föräldrar att ta del av en helgjuten tradition – i form av julsånger.
Varje år är det rektorer/lärare/föräldar och andra som ser som sin uppgift att omöjliggöra för jultraditionen att speglas i skolans värld. Jag tycker det är ett löjligt beteende.
Vi mår bra av att värna våra traditioner. Vi som bott här i generationer – precis som de som nyss anlänt till gamla Svedala.
