Jag känner mig rik. I min vardag möter jag många av de människor jag tycker genuint bra om. En del av dem delar min syn på både det ena och andra, men en del av dem har diametralt motsatta åsikter. Det är en mix som berikar. Att bara omge sig med människor som är som en själv, det är – i mina ögon – ett fattigdomsbevis.
Därför är en av mina livsutmaningar att hela tiden försöka utöka den cirkel av människor – av alla slag – som på olika sätt berör min vardagssituation. Eftersom jag med viss kraft befinner mig rakt in i den del av livet man kallar ”medelåldern” vore det direkt tragiskt om jag slog av på takten i min strävan att lära känna fler människor från fler miljöer, bakgrunder och länder.
Igår fick jag en ny vän. Vi möttes inte via bekanta, inte heller via arbetet eller via något av mina förtroendeuppdrag. Han blev min vän på ett sätt jag inte, på detta sätt, varit med om tidigare.
Någon månad innan jul, damp det nämligen ner en vädjan i min mailbox. Vädjan kom från kommunens flyktingintroduktionsverksamhet och handlade om att bli en ”fadder” för en flykting som vill komma in i vårt svenska samhälle.
Mänskligt sett har jag en rätt välfylld almanacka och skulle därför kunna trycka på ”deleteknappen”, men när jag läste vad som skrevs vägrade innehållet att lämna mitt sinne.
Jag ringde och sa att jag gärna ville bli en fadder. Igår fick jag träffa en ung man vars livshistoria redan har berikat mig på ett sätt jag tror påverkar stora delar av mitt framtida liv.
Min nye vän kommer från Somalia. Han har ingen biologisk familj i livet. Han bär synliga skador av krig. Redan som barn föll han offer för bomber och granater, vilket gör honom delvis till en invalid.
Trots det tog han sig till Europa och till Sverige. Trots allt som talade mot honom har han inte bara lärt sig språket utan dessutom nästan fullgjort en gymnasieexamen. Nu drömmer han om universitetsstudier. Och han har goda förutsättningar att lyckas riktigt väl i vårt gamla konungarike.
Men han vill lära sig mer om Sverige. Han vill tala språket ännu mer obehindrat. Han vill lära sig alla sociala koder och språk som inte står i några manualer. Han vill bli en del av samhället. Fullt ut. Trots att han, formellt, sedan ett tag lämnat flyktingintroduktionen kontaktade han dem och berättade att han vill lära känna ”vanliga svenskar”.
Hur jag ska kunna hjälpa honom, ja det känns som en utmaning. Milt sagt. Men det är få ideella uppdrag som berört hjärteroten på det sätt som min nyfunne vän från Somalia.
Det finns en del människor som kommer till vårt land med fel motiv. Det finns en del som utnyttjar systemet. Men det finns framförallt människor som, med all rätt, kommer hit för att få skydd och få en ny chans i livet. Min nyfunne vän är en sådan.
Jag hoppas kunna lära honom ett och annat om vårt samhälle, men jag vet att jag kommer att lära mig, minst, lika mycket om hans kultur och fd. hemland.
Och vem vet, kanske att någon som läser detta blogginlägg bestämmer sig för att göra som jag. Då kanske ännu fler nyanlända får chansen att komma in i vårt samhälle, trots att man kommer från kulturer som saknar många gemensamma nämnare med det svenska.
Kanske att en och annan som läser detta tar tillfället i akt och skaffar sig ännu en ny vän. En som inte är en kopia av en själv. Det tror jag skulle vara berikande för många som är födda – och vars föräldrar och släktiga är födda och uppväxta i vårt land.
En del av söndagarna går mer eller mindre alltid åt att förbereda arbetsveckan. En verklighet jag delar med, sannolikt, en hel del andra svenskar. Men naturligtvis hann jag med att följa Björn Ferrys framfart i skidskyttespåren. Han imponerade. Igen.
I väntan på ett mailsvar, blev jag sittande (som så många gånger) med att läsa de större tidningarnas webbupplagor. Fastnade, av mer eller mindre förklarliga skäl, vid den opinionsundersökning som landade lagom till förmiddagen. En undersökning som visar att raset för den rödgröna oppositionen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet, fortsätter.
Det är verkligen något unikt vi upplever under denna januarimånad. För något eller ett par år sedan skrev jag på min blogg att socialdemokraterna sannolikt skulle bli ett parti på 20-någonting i väljarstöd. En analys som knappast var min egen, utan delades redan då av alltfler. Inte Sören ”regeringen är rökt” Holmgren, men ändå en större skara andra.
Nu är vi då där. En socialdemokratisk bloggare upplyste mig vänligt om att man varit ett parti med låga siffror tidigare i modern tid, närmare bestämt under Ingvar Carlssons dagar. Men skillnaden är ändå stor, eftersom den borgerliga majoriteten idag ritar om kartan för framtiden.
Det vi idag börjar ta för självklart, att ha mer kvar i plånboken, kunna köpa Alvedon på Statoil ochvälja vår egen vårdcentral var en utopi får bara ett par mandatperioder sedan. Idag är det en självklar verklighet.
Svenska folket har smakat vad frihet innebär, inget talar för att man vill ha tillbaka de socialistiska tvångströjorna igen.
Detta förstår, till viss del, stockholms socialdemokraters valanalysgrupp – men steget från att de förstår till att partiet som helhet anammar, den resan är långa och långt ifrån självklar.
Det vilar något overkligt över opinionsläget. Något overkligt som sannolikt blir lika naturligt som att få välja i vardagen på det sätt alliansregeringen bemyndigat oss invånare att mer och mer göra.
Har inte riktigt hängt med de senaste dagarna. Almanackan säger att det idag är exakt två veckor sedan jag njöt av livet under en julaftonskväll. Imorgon börjar jag plocka ner julattiraljer, efter en dag som varit fylld av skottande.
Förmiddagen inleddes med att skotta tak, delvis beroende på att jag – min vana trogen – lyssnade på P1 igår natt och ett konsumentprogram fick mig att bli snudd på klarvaken. En expert på vattenskador fick väääldigt lång tid på sig att förklara hur fruktansvärt farligt det är med snö på tak.
Tror inte han överdrev alltför mycket, men likväl fick det mig att redan strax efter 09 imorse att resa stegen upp mot första taket.
Allt som allt tog det ett par timmar. Jag hann gå in i stugvärmen, njuta av en god lunch och titta ut över mina nyskottade marker, när det brakade till på östsidan av huset. Snön hade då lämnat taket och förvandlat min nyskottade framsida till en krigszon.
Några minuter senare var det dags för den västliga sidan och jag kunde bara konstatera att min välskottade altantak återigen var fyllt av snö. Blöt snö. Den där sortens snö som vattenskadeexperten 12 timmar tidigare varnat för. Den sortens snömassor som ändrat riktningen på min vackra julgran på altanen och fått den att bli en kopia av lutande tornet i Pisa.
Eftersom parkeringen vetter mot öst innebar det att den också var fylld av snö. Inte sådandär vacker fluffig nysnö – utan istället av något som väl närmast kan kallas för ”snöbetong”.
Det blev den stora snöskyffeln som fick bli mitt redskap. Dessvärre saknar jag muskelstyrkan för att lyfta över betongsnö över de enorma snövaller som bildar kant på min gata.
Lite fundersam över att jag, med mina bortskottade snömassor, skapat en ännu smalare gata skådar jag då slutligen ljuset. Ett ljus som kommer från två snöplogar. Mindre än fem minuter efter att jag blivit klar kommer dessa två maskiner åkande med full kraft och plogar effektivt bort mina snömassor från min gata.
Musklerna värker. Blodblåsor på några av fingrarna. Likväl sitter jag här tre dagar före vårterminen drar igång, och jag sitter med ett leende på läpparna.
Med risk för att låta ”bombastisk” – men jag har nog aldrig varit så laddad inför en återkomst från semester som jag varit detta år. På måndag drar det igång på allvar – och jag får då förmånen att börja ett nytt jobb. Visserligen på samma arbetsplats, med samma arbetskamrater men med helt nya uppgifter.
Det är uppgifter jag sannolikt får anledning att återkomma till med betydande regelbundenhet under de kommande åren.
