Körde en av döttrarna till skolan strax före halv sju i morse. Det var ordnat med bussresa till slalombackarna i Dalarnas Alper. Lite lätt trötta ögon hämtade in Svenska Dagbladet när det fortfarande var mörkt ute.
Nyhetsdelen klarades av i högt tempo. Det var läsvärda ledare och helt okej artiklar i övrigt. Näringslivsbilagan avverkades likaså. Bil-bilagan lades åt sidan och kulturdelen var väl ungefär som vanligt. Sedan var det bara den glättiga bilagan kvar. Tryckt i ett material som får det att krångla till läsningen med tanke på att det glättiga materialet reflekterar kökslamporna. I-landsproblem? Jodå.
Bläddrade lite pliktskyldigt igenom bilagan – A perfect guide – och fastnade, självklart, för en artikel med direkt bäring på Sollentuna. Det handlade om ett hus som skulle säljas i vackra Edsviken. Ett försäljningspris som skulle massakrera varje hushållsbudget jag skulle försöka uppbringa.
Nåja, drömma kan man ju alltid, men det var i slutet av artikeln som jag fastnade. Artikelförfattaren avslutade nämligen artikeln med ”fem bra ställen i närheten” (dessvärre ej på nätet).
Här kom dagens ”jaså????”. Låt mig återge vad som skrivs i avslutningen. Man listar nämligen fem ”hot-spots”. Eller som artikelförfattaren kallar dem: ”Fem bra ställen i närheten…”
1. Edsbacka Bistro. Enligt texten: ” Edsbacka bistro är lillebror till numera nedlagda Edsbacka krog. Köket har basen i det traditionella svenska med en hel del husmanskost, men även med utrymme för internationella utflykter.”
Min kommentar: Skrivningen om köket och vad som serveras är rätt återgivet, men att man inte uppfattat att Edsbacka krog lever vidare som fantastiska Edsbacka Wärdshus, är direkt tragiskt. Måste nog tillskrivas som ett generalfel i grundläggande faktakontroll.
2. Långfärdsbana. Enligt texten: ”Långfärdsskridskorna på Edsviken och Norrviken är ett av Stockholms bästa vintersportsnöjen. Kommunen plogar en 15 km lång bana på Norrviken där man kan åka skridsko och köpa varmkorv tillsammans med barnfamiljer och skridskoentusiaster.”
Min kommentar: En helt korrekt återgivning av en av vinterkommunen Sollentunas mest uppskattade begivenheter. Fråga kulturministern eller arbetsmarknadsministern om du vill ha fler bevis.
3. Edsvik Konsthall. Enligt texten: ”Edsvik Konsthall nära Edsbergs slott är ett dynamiskt konstcentrum som värnar om måleri. Till 6 mars pågår en utställning med Margareta Tennström.”
Min kommentar: Här får jag känslan av att citera den samtida tänkaren Gert Fylking; ”Äntligen!”. Det är inte varje dag kulturskribenterna på Svenskan eller DN bemödar sig att ge cred till vårt fantastiska konstcentrum på Edsvik. Mer av den varan, tack!
4. Sollentuna Centrum. Enligt texten: ”Ett av Stockholms största köpcentrum med ca 120 butiker. Stor omsorg har lagts ner på att skapa en unik shoppingmiljö med rymd och ljus, en upplevelse med skön arkitektur och material av högsta klass”.
Min kommentar: Kunde knappast i mina bästa skribentstunder ens kunna komma i närheten av en lika träffande beskrivning. Sollentuna Centrum är väl värt en omväg. Universum bättre än Kista och betydligt angenämare än Täby.
Men sedan kommer den verkliga högoddsaren i artikeln…
5. Restaurang Tureberg. Enligt texten: ”Ligger på tolfte våningen, högst upp i Sollentunas kommunhus. Det är en krog med vidunderlig utsikt över nejden, där du kan frottera dig med domare, advokater och kommunanställda som arbetar i huset.”
Min kommentar: Här vill jag tacka artikelförfattaren för dagens gapskratt. Lägg då till att man matchar denna punkt med en bild på en tallrik med smakfyllt upplagd mat och silverbestick. Vi som tillbringar de flesta luncher på ”krogen” på plan 12 kan inte låta bli att dra på smilbanden.
Det är så långt från krog man kan komma. Upplägget av mat får knappast kommunens bästa matskribent att göra vågen. Och ”frotterande med domare, advokater och kommunaställda…”. Ha ha 
Den kopplingen lär jag aldrig glömma. Aldrig någonsin.
Det var många glada skratt på kommunledningskontoret idag, när jag citerade texten. Vi är glada för utsikten från lunchrestaurangen, men för allt smör i Småland - förvänta dig inga kulinariska upplevelser när du kommer dit.
Dagens mest oväntade ”cred”? You bet! Men, som skrivet, ett besök till Sollentuna är alltid värt en omväg.
En av de viktigaste delarna av en kommunpolitikers liv är, enligt mitt förmenande, att vara tillgänglig. Idag tog jag ett nödvändigt steg i rätt riktning.
Mitt nya uppdrag, som ordförande i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott, innebär att dagarna blivit totalt upptecknade med möten av de mest skiftande slag. Det är byggbolag, entreprenörer, nämndordföranden, tjänstemän, invånare och besökare från kranskommuner i en strid ström.
Naturligtvis alldeles självklart och trevligt, men det visade sig att det fanns en bugg i kommunikationssystemet. Jag måste nu vara väldigt uppdaterad i Outlook för att kunna skapa förutsättningar för mötesbokningar via nätet. Det visade sig att en uppbokad tid i Outlook bland annat innebär att den som söker mig möts av ett meddelande om att jag är på möte och inte kan nås.
Det har sannolikt sina poänger, men ändå något jag tycker känns otillgängligt. Därför fick jag hjälp av vår telefonservice i kommunen att ta bort den kopplingen. Nu kan jag vara nåbar närsomhelst. Precis som jag vill ha det.
En kommunpolitiker som jämt är upptagen, är inte något jag vill förknippas med – även om almanackan är rejält späckad.
En ekvation som är svår att få ihop? Sannolikt. Men det är det värt.
En av mina första åtgärder som ordförande i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott var att boka upp en ”lunch-till-lunch” resa med utskottet och ledande tjänstemän.
Måndag och tisdag denna vecka begav sig en större grupp ut i innerskärgården för att skapa förutsättningar för ett väl fungerande arbete under de kommande fyra åren.
Min tanke var att vi alla skulle ha någon form av gemensam kunskapsgrund att sedan kunna diskutera vidare utifrån. Själv fick jag möjligheten att som första punkt i seminariet påminna om uppdraget som vi har att utgå ifrån. Alliansen i Sollentuna har en politisk plattform som är något av en ”checklista” att arbeta efter.
Rätt basic, kan tyckas, men likväl helt nödvändig att påminna om.
Med hjälp av pålästa och erfarna tjänstemän kan jag nu konstatera att grunden är lagd och arbetet kan växla upp i intensitet och omfattning.
Väl hemma i kommunhuset kunde så mötena avlösa varandra och under kvällskvisten är det inte svårt att känna sig nöjd.
I maj är det dags för ett liknande seminarie igen. Då går vi på djupet. Det finns åtskilligt att åstakomma under mandatperioden. Vårt utskott ska göra sin beskärda del. Med råge.
Ramlade över ett blogginlägg som fick mig att stanna upp tillvaron några minuter. Det visar sig att Miljöpartiet nu visar ännu ett förslag på hur man vill ”ställa om” Sverige.
Kvar i minnet finns en del uttalanden i valrörelsen från nämnda parti. Utalanden som gav rysningar, på fel sätt.
Nu gäller det hur Miljöpartiet vill anpassa våra städer åt…hästen. Det verkar som att vi – i deras framtidsvision – ska kastas tillbaka till den tid när vi fördes framåt med hjälp av häst och vagn.
Såhär kan man sammanfatta en motion som lades i riksdagen i höstas.
- i den övergripande samhällsplaneringen ge exempelvis Boverket i uppgift att utarbeta riktlinjer för en mer hästanpassad stads- och samhällsmiljö…
Motionen är skriven av miljöpartiets Tina Ehn.
En motion som närmast kan beskrivas som ”hästlängder från verkligheten”. En motion som fortsätter att skapa rysningar.
Sedan flera veckor hade jag bestämt mig för att skriva några rader om Ronald Reagan, med tanke på att han idag skulle fyllt 100 år. Jag hade tänkt utgå från den där decemberdagen 1984 när jag fick ett vackert brev från honom och hans fru – ett brev som jag naturligtvis ramat in. Jag hade tänkt nämna något om pojkrummet i Bara, utanför Malmö, där jag klipp ut bilder på honom från Sydsvenska Dagbladet och Arbetet, bilder som jag satt upp framför skrivbordet.
Jag hade även tänkt att beskriva hur det kändes att besöka hans museum och grav, utanför Los Angeles, 2005. Berätta om allt jag köpte på muséet och – inte minst – vad Reagans politik betytt för mig som människa och som politiker.
Men när jag läst Dick Erixon och Johan Ingerös bloggar idag, så insåg jag att det mesta av skrivande var överflödigt. Dessa blogginläggsgenier samlar mer än väl vad jag skulle skrivit.
Därför hänvisar jag till dem. Men vill även passa på och uppmana dig som läsare att gå in på den hemsida som beskriver Reagans muséum samt en sida som samlat diverse material i övrigt om ”the Greatest President in our time”.
Detta inlägg blir det 1000:e jag gjort sedan starten 2007. Det har blandats högt och lågt och det är ganska enkelt att se hur olika händelser påverkat ett antal inlägg. Valrörelser, melodifestival, sport och väderlek har varit rätt flitigt återkommande inslag.
Detta jubileumsinlägg tar sitt avstamp i alla ovanstående. Idag har jag påbörjat laddningen inför helgens deltävling nummer 1 när det gäller Sveriges bästa musiktävling. Med bästa menar jag sannerligen inte kvaliteten på alla bidrag utan det man förväntar sig.
Även detta år hoppas jag det blir ”så mycket bättre”. Då menar jag upplägget, programledarna, pausunderhållningen och inte minst placeringen i Eurovisionfinalen i Tyskland i maj.
Om det blir så? Tveksamt. Jag blir nog lite besviken också detta år, men det är det ändå värt. Självklart sitter jag klistrad framför tv:n de kommande sex lördagskvällarna.
På samma sätt sitter jag i soffan och följer skidskytte, hockey-SM, alpina VM, längdåkningsVM och annan sport som tilltalar undertecknad. Dvs det mesta utom hästar, motorer och biljard.
Och även denna dag har jag allvarligt funderat på att skaffa bråddar.
På vägen hem mot Häggvik sladdade jag betänkligt ner mot pendeltågsstationen. Utanför entrédörrarna möttes jag dock av en syn jag inte varit med om förut. Vänsterpartiet stod där och kampanjade.
Det är en allt annat än vanlig syn i Sollentuna. Deras framtoning var så mycket…1970-tal. Fördelen med deras kampanj var att det gav mig inspiration till att skriva ännu ett blogginlägg. Tveksamt om det var deras mål med kampanjen.
