Fick en fråga om att ge ”raka svar” på några frågor som rör utvecklingen av Edsbergs sportfält. Frågorna bygger på olika citat från ett lokalt parti i Sollentuna, ett parti som motsätter sig utvecklingen av sportfältet.
Det är viktigt att Sollentunaborna får ta del av hur politiken tänker, men ännu viktigare är att vi politiker får del av hur sollentunaborna tänker.
Därför tog jag initiativ till att plan- och exploateringsutskottet bjöd in till en två dagars utställning i Edsbergs bibliotek för några veckor sedan. Där skulle vi presentera några exempel på hur det skulle kunna se ut på sportfältet, men framförallt var vi där för att lyssna in vad boende och andra tycker.
Man kan gå in på kommunens hemsida ända fram till den 30 juni för att ge sin respons och komma med förslag/kritik och inspel av olika slag. All denna respons ska sedan sammanställas och presenteras för utskottet efter sommaren.
Då vidtar en grannlaga uppgift. Vi ska då väga de olika förslagen, resonera utifrån vad vi tror är bäst och den respons vi fått in. Allt detta leder fram till ett politiskt direktiv om hur sportfältet ska utvecklas. Detta direktiv tror jag att vi kan skriva fram i mitten av hösten.
Detta är en oerhört viktig process. Vårt förtroende när det gäller Väsjöfrågan är, milt sagt, skakigt eftersom det finns ett antal människor som inte upplever att kommunen, historiskt sett, har lyssnat. Därför tackade jag nej till att ge ”raka svar” i en debatt. Det vore att föregripa den viktiga process av lyssnande som vi nu är inne i.
Jag varken kan, vill eller ska ge några svar på hur sportfältet ska utvecklas förrän vi hämtat in alla synpunkter, vägt dem noga och samtalat oss samman i utskottet för att ge ett direktiv.
Det har jag självmant lovat invånarna. Det var ett självklart löfte att ge. Att bryta det löftet vore att vara en uschling till politiker. Och det är jag inte.
Som sannolikt de flesta politiskt engagerade personerna i Sverige, har jag en lätt nördig inställning till opinionsundersökningar. Idag kom en som visade att Socialdemokraterna nu är något större än Moderaterna. En undersökning några år innan ett val är väl ingen större kioskvältare direkt. Definitivt inte efter valet 2010 när opinionen sista månaderna innan valet vände på ett sätt som fick erfarna sifferbitare att skaka på huvudet.
Det intressanta med dagens mätning, enligt mitt mått mätt, är reaktioner som för några år sedan knappast var att tänka på. De reaktioner jag tänker på är socialdemokrater, som i olika sociala forum, är alldeles överlyckliga över att en mätning visar att de kan vara störst igen.
Fundera en stund. För ett år sedan var det knappast någon röd politiker som trodde att Alliansen skulle vinna valet. Att moderaterna skulle vara största parti i någon mätning, ja det fanns liksom inte ens på kartan.
Sedan dess har folk vant sig vid att Alliansen är störst och att Moderaterna är landets största parti. I opinionsmätningarna. Därför läser jag socialdemokratiska nätjubel med ett visst leende på läpparna. Tänk så verkligheten att förändras.
Nu är det inte längre tal om att man alltid ska vara störst, nu blir man istället oerhört glada för när det väl inträffar. Det är ännu en indikation på att det skett ett skifte i Sverige. Och att Socialdemokraterna är ett parti bland flera. Någon gång ibland störst i en mätning.
Ikväll ska jag läsa färdigt Thomas Bodströms senaste bok. Den har en del inslag som nog kan diskuteras, men som helhet är den intressant och oftast ganska läsvärd. Men det är nog ett betyg som bara en person med något nördig inställning till politik kan ge. Andra hade nog somnat efter en sida eller två.
I januari ändrades min tillvaro ganska så påtagligt. Jag bytte då rum på mitt våningsplan i kommunhuset. Under fyra år har jag kunnat njuta av utsikten norrut. Jag har kunnat se Turebergs Allé så sakteliga växa fram, E4:an ständigt beklädd med bilar av olika slag, vattentornet majestätiskt och dessutom kunnat ana Arlanda långt bort i fjärran. Detta för att nämna något om den utsikten.
Men nu är det andra sidan som gäller. Utsikt söderut. Rättscentrum, byggandet av nya bostäder vid Sollentunavägen, Globen och inte minst Victoria Tower.
För några veckor sedan visade stadsarkiteten en siluett för mig. Den visade hur man såg Sollentuna och söderut, när man kom åkande på det som nu är E4:an i höjd med Infra city. Sedan visade han mig en siluett av hur det kommer att kunna se ut om några år.
Då är det betydligt fler höga hus som sträcker sig mot himlen. Frågan är hur många av dessa som står placerade i Sollentuna?
För egen del tycker jag det är något vi måste väga in i våra planer för utvecklandet av kommunens stationssamhälle. Lika fel som jag tycker det vore med ett högt hus i Viby, lika rätt tycker jag det vore med ett högt hus i Häggvik.
Hur som haver – förtätning innebär att gamla siluetter förändras. För det mest till det bättre. En siluett i betydligt mindre skala än en högt hus får dock en comeback på Turebergs torg om några månader. Då är det åter dags för en klocka att placeras i västra delen av torget. Det blir hög, vacker och en naturlig samlingsplats/mötespunkt.
Det handlar i min värld inte bara om de höga husen utan lika mycket om den upplevda miljön i de mer jordnära formaten.
Den politiska organisationen i vår kommun går nu för högtryck (och har så gjort sedan i mitten av januari) för att sedan ändra tempo från midsommar fram till i början av augusti.
Det är, med andra ord, en hel mängd åtgärder som måste vidtas, beslut som måste fattas och planering som måste göras. Sommaren innebär visserligen mycket stiltje, men inte hela tiden och inte total bleke.
För egen del ser jag framemot att få tillfälle att besöka miljöer och möta människor som jag inte hunnit med under våren. En del av dessa möten kommer att leda till ett flertal nya arbetsuppgifter under hösten.
Om några timmar är det dags för terminens sista möte med kommunstyrelsen, vårt plan- och exploateringsutskott har dock ett par samlingar kvar. Högen av handlingar till dagens möte är av det mer gedigna slaget och visar med all önskvärd tydlighet behovet av att ”städa undan” en hel rad viktiga beslut innan sommarledigheten.
För egen del fick jag förmånen att tillbringa en stund i Edsbergsparken under lunchen. Det är ett fantastiskt område som erbjuder både sköna naturupplevelser och ett flertal möjligheter till aktiviteter. Edsbacka Wärdshus, Sim- och sporthallen, Edsbergs slott, Edsvik konst- och kultur, Edsbergsparken i sig själv. Allt detta är – varförsig och tillsammans – anledningarna för både dig och mig att vara flitigt återkommande gäster också till denna del av Sollentuna.
Hela området är dessutom satt ”under lupp” där syftet är att hitta ännu fler och ännu bättre sätt att få ännu fler människor att upptäcka denna pärla i regionen. Förhoppningsvis märks detta i besökarantalet redan i sommar. Och definitivt ska det märkas under åren som kommer.
Men, som skrivet, nu är det turboläge på och full fart några veckor till. Därefter hoppas jag att den alvedonvita huden antar lite mer kontinentala färger.
Idag hade jag ytterligare ett par möten av den art som jag sett framemot ända sedan jag blev vald till ordförande i plan- och exploateringsutskottet. Det handlade om möten där vi, rätt hanterat, kan vara steget före när det gäller att få dialog med kommuninvånarna.
Det är ju ingen direkt hemlighet att vi haft en del uppförsbacke i den frågan, främst från politikens sida. Mötet med dem som berörs av framtida förändringar, innan dessa förändringar ens finns på pappret, är den sortens möten som jag prioriterar högt.
När det gäller våra fem pendeltågsstationer och de centrum som finns i direkt anslutning till dessa, finns det onekligen en hel del övrigt att önska. Det är naturligtvis inget som kommunen kan lösa på egen hand, men jag tror det är viktigt att politiken tar ledartröjan och leder en utveckling, istället för att enbart följa den.
Utvecklingen av våra fem kommunikationscentra är också det en fråga jag prioriterar mycket högt och som definitivt går hand i hand med kommunikationen med invånarna. Tillsammans med boende, företag, organisationer och intressegrupper tror jag vi tillsammans kan hitta bra lösningar på stora frågor.
Sollentuna skulle må bra av fler livskraftiga och något mindre centrumområden. Vi är stolta över Sollentuna centrum och Stinsen, men kommunen som helhet kan spira på fler ställen. Det gäller inte bara vid våra pendeltågsstationer, men dessa fem är ett steg på vägen.
Idag släpptes också förra (s)-ministern Thomas Bodströms politiska memoarer. Han har väl ofta varit lite av en mästare i grenen att ligga steget före. Enastående förmåga att skapa ”surr” kring både böcker, rättegångar och politiska utspel, ja det är nog en ganska vedertagen sammanfattning av Bodströms förmåga.
Ännu så länge har jag bara läst de stycken som refererats i media, men under helgen tänker jag sluka boken i sin helhet. Just politiska biografier har alltid varit något jag njutit av att läsa. Inte sällan när det är politiska motståndare som skriver eller berättar genom någon skribent.
Däremot tycker jag att Kungen gör rätt som inte försöker vara politiskt korrekt och ligga steget före media när det gäller rykten och spekulationer från diverse personer om hans eventuella kopplingar till händelser av tveksam moralisk karaktär. Då menar jag inte människorna utan de händelser en del personer försöka bildsätta att han varit en del av.
Apropå steget före så inser jag att målet med mina fysiska övningar inte kommer att nås. I år heller. För fem månader sedan, under själva julafton, närde jag en tanke om att vara i bättre fysisk form i juni 2011 än jag varit någonsin tidigare. Mina gåstavar och tyngder på handlederna skulle få mig att ta steget mot en vältränad kropp. Det målet kom jag inte ens i närheten av. Men jag är glad och full av framtidstro. Alltid något.
Nej, någon dysterkvist är jag sannerligen inte. Likväl smyger det sig in dagar (tackochlov med lång, , lång tid emellan) när det är transportsträcka över tillvaron. Idag är var en sådan dag.
Trots att jag mött flera intressanta människor och dessutom haft några riktigt bra och givande möten så tog det liksom inte fyr. Lite som att försöka tända en brasa i hällregn. Det hade inget med dem jag mötte att göra, utan berodde enkom på att huvudet var lika spriande som en novemberdag med hällregn och två plusgrader.
Nåja, framgång är lika stora delar inspiration och transpiration – så det är bara att bita ihop.
Det kan mycket väl vara så att man fortfarande är lite sliten efter en intensiv helg, inte minst med alla timmar i Edsbergs bibliotek. Det var så bra, men samtidigt kände man i huvudet att man verkligen kört ända in i kaklet. Helt naturligt, jag har liksom inget mellanläge i tillvaron. Oftast bra, ibland mindre smart.
Men – som den gamla schlagerräven sjöng: ”Imorgon är en annan dag” och då är man nog lite piggare.
Det sägs att Stockholms län under de kommande cirka 20 åren kommer att växa med ett helt Göteborg. Det är något att fundera över, inte minst när det gäller hur de olika kommunerna i länet ska göra vad som krävs för att de många nya ska få tak över huvudet.
En stor del av denna enorma mängd människor är inflyttare, personer som aktivt söker efter villa, bostadsrätt, ägarlägenhet eller hyresrätt. Ibland – rätt ofta - börjar det med att man inneboende på ett eller annat sätt.
Men icke att förglömma består tillväxen även av att de som redan bor här blir fler. Uttrycket ”tre barn är det nya två” visar på en trend som sprider sig alltmer. Den tid när det såg ”normalt” att ha två barn verkar ha hamnat i dåtid. Nu är det, minst, tre barn som gäller.
Detta välkomnas, samtidigt som det ställer stora krav. Enormt attraktiva barnkommuner som Sollentuna får helt enkelt räkna med att antal barn fortsätter att öka. Barn som ofta föds av föräldrar som ställer höga krav på – inte minst – kommunal service.
Vår egen gata har utvecklats på detta sätt det senaste året. Häromdagen föddes ännu en invånare i Sollentuna som har bostadsadress som jag. Underverket i fråga är en av de många som - tillsammans med inflyttade – gör att vår kommun lär landa i cirka 75000 invånare om tio år. Det är 10000 fler än idag.
Därför måste vi alla förstå att kommunen måste vara med och ta ett regionalt ansvar. Vi måste bygga mer, samtidigt som vi måste utveckla dialogen med invånarna om vilket Sollentuna vi vill ha. Hur ska det se ut framöver? Det är en av de viktigaste frågorna som jag kommer att ställa till mängder av kommuninvånare under året som kommer.
Bara igår och idag har jag, tillsammans med politiska kollegor och tjänstemän, ställt den frågan till över 400 personer i Edsberg. Betydligt fler kom till utställningen av Väsjön än vi vågat tro. Det är bra. Förhoppningsvis har vi hittat ett sätt att skapa intresse för att vara med och påverka Sollentuna framtida utveckling.
En av de första åtgärderna jag vidtog som nyvald ordförande i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott, var att organisera ett informationsmöte i Edsbergs centrum för att samtala med alla som har åsikter om Väsjöprojektet. Strax före klockan 11 idag träffade jag några av de ansvariga tjänstemän som arbetat med att skapa detta forum.
Det var, milt sagt, full fart och mycket folk mellan 12-16, därefter något stillsammare tills vi stängde för dagen klockan 17.00. Imorgon mellan 10-14 är det dags igen. Det stora modellen över Väsjöområdet står uppställd, tillsammans med fyra olika exempel på hur det kan se ut på exempelvis sportfältet.
Jag har på plats på biblioteket i vintras också, då under lätt ”kuppartade” former, när Väsjöalternativet hade sin information om varför de inte vill att kommunen ska göra som vi föreslagit. Då var det, åtminstone första 45 minutrarna, väldigt uppskruvat tonläge – men idag var det mer resonerande.
Vi fick många och viktiga ingångsvärden under denna fredagseftermiddag. Ingångsvärden som fortsätter att strömma in ända fram till 30 juni. Sedan ska det sammanställas och funderas.
Helt klart är, redan efter dag ett, att vi uppfyllt det som var tanken med dessa informations och dialogdagar. Det är bra för Väsjöprojektet – och dessutom markerar det starten för utskottets fortsatta dialog med sollentunaborna.
Precis som jag upprepade gång på gång under valrörelsen; Jag tror att mycket av de bästa idéerna för framtiden finns hos Sollentunaborna.
Känslan är alltid lika svår att beskriva. Den där känslan som infinner sig när man kommit fram till resans mål. Semesterparadiset, med sin karaktär, sin värme och sina dofter. Det känns som en plats där man kan stanna hur länge som helst.
Men så händer det som man inte vill ska hända, precis som för min bäste vän under en pågående semesterresa på en medelhavsö. Han har jobbat alldeles för hårt under en längre tid och har dessutom hyfsat nyligen genomgått en omfattande operation och haft sviter av detta. Nu åker man, fru och tre barn ner för en veckas total avkoppling innan man kommer hem några dagar – för att sedan åka iväg till Asien och utveckla det sociala arbete man haft där sedan i början av 80-talet.
Sms:en under resan har visat att dom stormtrivs. Vädret, vattnet, maten – ja, precis allt har varit som hand i handske.
För ett par dagar sedan (två dagar innan den planerade hemresan) kommer dock ett sms med annat innehåll. Ett av barnen har fått vattkoppor och det är flygförbud för familjen. Igår kom så beskedet att även det yngsta barnet fått vattkoppor.
Nu tar far i huset med sig två av barnen (varav den ena då inte längre är en smittorisk) hem på söndag. Första på onsdag får mor i huset åka hem med minstingen som då åter för flyga.
Dagen efter hemkomst är det dags att åka ut till flygplatsen igen och bege sig ut på den där långa jobbresan till Asien som jag skrev om tidigare i inlägget. Hela familjen ska med.
Den där känslan av semesterparadis blev något helt annat. Min vän är en företagsam herre, så de blir sannolikt väl omhändertagna nere på ön i Medelhavet. Men hur kul kan det vara att sitta där och bara längta hem?
Den månad som nu väntar, på jobbresan till Asien, hoppas jag att han och familjen unnar sig åtminstone några dagars total ledighet för att få lite kompensation för vattkopporna på ön.
Ikväll är det dags för kommunfullmäktige i Sollentuna kommun. Klockan 18.00 inleds sammanträdet , men redan 17.00 samlas ett större antal ledamöter för att äta mat i restaurang Tureberg på plan 12 i kommunhuset. Den där restaurangen som jag besöker regelbundet och som nämndes i en bilaga till Svenska Dagbladet för några månader sedan.
Tidningens beskrivning av restaurangen måste gjorts av någon som aldrig varit där, likväl tycker jag om att besöka den. Aldrig någon gastronomisk upplevelse, oftast ändå en rätt hyfsad mättnadskänsla i magen.
Lite beror graden av mättnadskänsla på vem i personalen som serverar vid disken. Den jag hoppas på är den som förstår mig bäst. Jag är en storväxt man som inte äter en massa kolhydrater. Min favorit bakom disken förstår detta och förser mig således med en välfylld tallrik av det icke-kolhydradsspäckade-innehållet.
I sann dietistanda skapar jag sedan ännu mer färg på tallriken genom att plocka på mig en hel del grönsaker. Allt detta sköljs ned med vatten från Käppala.
Men när detta skrivs är det någon timma kvar tills sammanträdet inleds och de där sista timmarna innan är alltid lite speciella. Den välnötta pappershögen av sammanträdeshandlingar har man nu läst och tummat på ett antal gånger. Funderat igenom hur man ska försöka stapla orden i talarstolen när det är dags för mig att äntra densamma.
Lite rastlös. Lite lätt taggat. Lite hungrig. Så kan man sammanfatta sinnesstämningen.
Jag tror det är bra att man inte tar något sammanträde som rutinärende – utan det ska kännas i kroppen att man är beredd. Det leder förhoppningsvis till att man är fokuserad och gör rätt saker. Nåväl, ibland kan man vara fokuserad och ändå gör lite fel.
Hände senast i måndagskväll, när jag som föreningsordförande skulle hälsa välkommmen till den del av vårt årsmöte som skulle avslutas. Min uppgift var, just, att hälsa välkommen, uppmärksamma en god vän som var tillbaka efter sjukdom, föreslå en ordförande att leda det fortsatta årsmötet. Allt detta lyckades jag med, men sedan blev det lite komiskt. Jag glömde att kliva ur rollen som ordförande och fortsatta i snabbt tempo att väcka frågor om både sekreterare, justerare och röstlängd innan mötet uppmärksammade mig på (med ett porlande skratt) att min del var avslutad.
Förhoppningsvis klarar jag gränssättningen lite bättre ikväll… 
