Igår kväll nåddes jag av budskapet att en god vän lämnat jordelivet. Bakom sig lämnar han familj och mängder av vänner. Dessutom sådana som jag. Människor som uppskattade honom mycket och som vid några tillfällen fick förmånen att dela plattformen med honom.
Torgny fick ett tufft sista år – när sjukdomen gjorde honom svag. Men för mig har han inte bara lämnat jordelivet, han har flyttat några våningar upp, till en flygel. Där fortsätter han att sprida glädje med ackord och harmonier som så många av oss fick njuta av under hans jordevandring.
När hans älskade Barbro fyllde jämt för något år sedan var jag ”hemlig gäst”. Torgny och jag hade ”smygövat” hemma i villan några gånger. Jag hade några förslag på sånger – men hans förslag slog ut mina med råge. Han fick mig att upptäcka en sång som jag aldrig någonsin kommer att lyssna på utan att varje sekund tänka på honom.
Vila i frid, Torgny. Denna sången är till dig.
Under mitt första år som ordförande i sollentunamoderaterna firar vi 100 år som partiförening. Det är, milt sagt, ett märkesår och något väl värt att både uppmärksamma och att fira.
Framåt kvällen har det så blivit dags för festkommittén att sammanträda och lägga fast ramarna för firandet.
Särskilt måste nämnas att vi naturligtvis ska ha en stor fest. Dels för att vi har mycket att fira, men framförallt för att vi har så mycket att se framemot.
Sollentunamoderaterna är en mycket vital 100-åring, som varken tänker kliva ut genom fönstret eller försvinna.
Den extra stora flaggan är hissad. Dessutom två fasadflaggor på huset, som iochförsig alltid är upphängda. Dagen till ära är även bilen prydd med två fönsterflaggor. Nationalistisk yra? I mitt hus i alla fall.
Jag vill inte för ett ögonblick göra anspråk på att kunna tolka strömningar á la statsvetare, likväl tycker jag att nationaldagen så sakteliga börjar hitta sin form
Öppet hus på slottet. Kungafamiljen reser land och rike runt. Väldigt mycket folk i Edsbergsparken i Sollentuna och flaggor som hissas på flaggstänger över hela kommunen. Mängder av liknande firanden från kommuner över hela landet.
Detta är en helgdag som jag menar vinner sympati. Ge oss svenskar några år till – och vi ska nog vara nära lite yra.
Dagen som sådan är naturligtvis en tung dag för den grupp som kallar sig ”republikaner” och inte minst för kvällstidningarnas redaktörer, som efter spaltkilometer av ”hata-kungen-artiklar” nu måste se en hel rad av artiklar rinna igenom som visar kungafamiljen och monarkin från sin bästa sida.
Tv4 sändning från Skansen blev riktigt bra, inte bara för att äldsta dottern var där och jonglerade bollar med Idlaflickorna- utan framförallt för att vi fick se kungafamiljen på första parkett. Och vilket jubel som mötte kungen. Det kändes lite som att folket visade sin uppskattning för hela kungafamiljen, och sin trötthet på en uppskruvat och förvirrat mediedrev.
Den här dagen firar vi Sverige och svenskheten. Vi har mycket att vara stolta över. Idag satt jag sida vid sida med människor som bara levt några år i Sverige och på samma bänk seniorer med svenska i släktarkivet sedan många generationer. Vi satt tillsammans i vackra Edsbergsparken i Sollentuna och viftade med svenska flaggor.
Vi har ingen anledning att hålla tillbaka vår känsla för att Sverige är ett alldeles fantastiskt land att leva i. Vi har ingen anledning att hålla tillbaka stoltheten över vår svenska kultur och våra svenska värderingar. Det är en kultur och det är värderingar som omfamnar fler. Inte på bekostnad av något – utan tack vare att vi kan omfamna fler. Det är många kulturer som söker sig hit, men när vi förenas i det gemensamma kan alla känna delaktighet.
Flaggan, kungafamiljen, demokratin, allas-lika-värde, religionsfriheten, den tilltagande allmänna friheten. Se där, sex olika saker (bland många andra) som gav mig skäl att sjunga högt när det var dags att stämma in i nationalsången idag. Sverige är väl värt att firas!
Rådiga göteborgare (eller besökare i Göteborg) tog bokstavligen och bildligt saken i egna händer när man paketerade ihop en rånare igår kväll.
För mig var det en föredömlig gärning. Om någon utsätter någon annan eller en själv för våld, har man rätt att försvara sig eller sina medmänniskor.
Dock har vi alldeles för många historiska bevis på att det inte sällan blir så att de som i allmänhetens ögon är hjältar, för rättsväsendet blir bovar.
Häromveckan kunde man läsa om några småligister som ”äggat” ett hus, ägaren av detsamma sprang ikapp småligisterna och fick tag i en ryggsäck med ägg. Något eller några av äggen blev då insmetade i en av småligisternas ansikte.
Knappast någon att ligga sömnlös över, om det nu inte vore så att ligistens föräldrar polisanmält det hela och husinnehavaren blev dömd att…. betala skadestånd… till ligisten. Han visade sig, ligisten alltså, vara äggallergiker och fick utslag i ansiktet. Suck.
Frågan är nu vad som händer med dem som rådigt ingrep i Göteborg. Kommer den muskulöse rånaren att polisanmäla dem för våld? Kommer någon ”åklagare” ta upp fallet och väcka åtal mot dem som skipade rättvisa?
Det återstår att se. En sak är säker; Samhället ska vara osäkert för dem som brukar våld. Rätten att försvara sin egendom, sitt väl och ve samt medmänniskor och deras väl och ve måste bli starkare.
När man tar sig i kragen och hanterar övergrepp i tillvaron, ska man inte riskera att bli dömd som en brottsling. Man ska istället hedras som en hjälte.
Det är något justitieministern kunde skapa förutsättningar om. Omedelbums.
Till sist. Sydsvenskans Per T Ohlsson har ännu en gång satt fingret i ögonen på våldsromantiker på vänsterkanten. Jag är inte mycket för liberala tidningarna, men karln är klockren.
Politik handlar många gånger om känslor. När jag lyssnar på olika politiska företrädare från partier som står långt ifrån mig (men någon gång även när jag lyssnar på egna), kan det vara så att ”blodet kokar”.
Det tillhör tillvaron och det har sina poänger när det politiska samtalet inte bara är svepande och floskligt, utan när det rör om i hela ens person.
Dock finns det gränser. En sådan gräns är när man inte kan skilja på sak och person, en annan gräns är när retoriken antar diktaturkramande tendenser med utfall av mordiska proportioner.
Fredrik Antonsson har murvlat föredömligt och kommit över twitterinlägg från en vänsterpartist vars skrivande närmast måste beskrivas som vidrigt. Vänsterpartisten i fråga, en man vid namn Simon Fors från Tornedalden, är inte bara folkvald utan dessutom en av de tyngre förträdarna för vänsterpartiet i sin region.
Det som skrivs är vidrigt och måste få konsekvenser. Den sortens retorik hör inte hemma i det politiska samtalet. Den sortens politiker hör inte hemma i politiken.
Lite snabb uppdatering av kvällens nyheter. Ganska vanligt en kväll som denna. Scrollade kvällstidningarna rätt snabbt och så såg jag nyheten om att Zebulon Macahan (James Arness) var död.
För mig förkroppsligar han lördagskvällar i metropolen Bara, cirka 14 kilometer utanför Malmö. Under sent 70-tal var det inte så mycket att välja mellan på tv. Socialistiska statsmonopolet hade bestämt att det räckte med två kanaler. Ungersk tecknad film varvades med anslagstavlan, mycket mer än så var det inte på den tiden.
Men så ibland smög det sig in amerikansk underhållning. Det kunde vara ”Spanarna på Hill Street” eller kanske den serie som fick människor att boka möten efter tv-tablån. Jag talar naturligtvis om kultserien ”Dallas”.
Men för mig som finnig tonåring var det ingen tvekan om vem som var störst och vad som var bäst. Naturligtvis talar vi om ”Familjen Macahan” och inte minst – Zeb. Han var mannen med stort M. Jag följde ”slaviskt” familjens resa från Virginia mot Oregon.
Jag lärde mig om indianer, inbördeskrig och de hårda villkoren får de många nybyggare som sökte framtiden ”far out west”.
Nu är han borta, men serien håller fortfarande. Det var underhållning av högsta klass. När den hjulbente Zeb red in i tv-rummen, med sin skinnjacka, hatt och stora kniv – jag då visste man att cirka 90 minuters ren underhållning var att vänta.
Jag kunde namnen på nästan alla skådespelare. Jag njöt av landskapsbilderna och musiken. Jag var hemligt kär i ”Jessie” och jag kan se repriser av serien hur många gånger som helst.
Det var underhållning på högsta nivå. Inte minst på skåneslätten en lördagskväll under det sega 70-talet. Vila i frid, Zeb – och tack för barndomsminnen som håller än idag.
Gårdagskvällen avslutades som vanligt. När ögonlocken blivit tunga var det dags att ta sikte mot ett svalt sovrum. Innan dess gick jag min vanliga lilla runda, som bland annat består av att släcka diverse lampor som inte behöver vara tända under natten.
På vägen in från altanen kände jag en konstig lukt vid altandörren. Beslutade mig för att det är något som får hanteras under morgondagen och därefter var siktet inställt på en god natts sömn.
Hustrun, som i vanlig ordning var något senare än mig med kvällsbestyren tittade ut mot altanen och såg att jag glömt släcka en lampa. Väl framme vid strömbrytaren känner hon att den är varmt. Eller förresten, den är het. När hon förmedlade detta till mig, tog det väl någon sekund innan jag var på plats.
Det var inte bara hett på strömbrytaren, det var hett en bit upp på väggen både i norr och söder. Några sekunder senare var jag ute i trädgården och drog ut sladdar till det som hade en koppling till en av strömbrytarna. En halvtimma senare var det betydligt svalare runt strömbrytaren. Vi placerade en brandvarnare bredvid strömbrytaren och insåg att faran nog var över.
Direkt när försäkringsbolaget öppnade i morse, satt jag i telefonkön och efter någon minut var det min tur att berätta om eskapaderna. Damen i kundtjänst lät mig förstå att jag sannolikt avvärjt en brand.
Någon timma senare var en elektriker på väg hem och när han skruvade loss det elektriska insåg jag att vi haft ”änglavakt”. Det kunde, enligt elektrikern, med stor sannolikhet kunnat utvecklas till en eldsvåda.
Nu är allt ordnat. Säkerhetsnivån är åter hög. Nattens äventyr blev lite väl hett för min smak. För säkerhets skull ligger brandvarnaren kvar. För säkerhets skull kommer elektrikern tillbaka i nästa vecka för att dubbelkolla att allt är i sin ordning.
Sensmoralen är att man aldrig kan vara nog försiktig. Och att man bör ha en alert försäkringsbolag och bra fackmän som skapar trygghet. Och jag ska nog fortsätta att gå mina små rundor under kvällskvisten.
