Känslan som infann sig i kroppen i fredagseftermiddags, när flashen om attentatet i Oslo kom, kände jag igen. När jag sprang till tv:n för att följa sändningarna – och samtidigt läste fler norska nättidningar än någonsin tidigare i livet – var det samma känsla som när Palme sköts, när Estonia sjönk, när USA drabbades den 11 september 2001.
Känslan är att man sakta men säkert förstår att det man just då ser/läser bara är början på en mardrömslik och lång period av en ström nyheter som bara visar hur det blir värre och värre.
Lördagen blev en enda lång dimma. Tv-sändningarna, mängder av uppdateringar av nyheter på nätet och kontakt med norska vänner. Samma sak idag, söndag. Saker som planerats känns helt plötsligt helt meningslösa. Maten smakar inget vidare och motivationen att göra något annat än att ”bara” följa vad som händer, känns rätt låg. För att uttrycka sig försiktigt.
Bland allt som skrivits och berättats i frågan var det en detalj, bland många, som jag fastande för. Det visar sig att, enligt det norska rättssystemet, kan det man som erkänt nu dömas till ett ”hårt straff” för terrorism. I Norge handlar det om 21 år.
När jag såg den siffran studsade det till inom mig. Vad är 21 år när man dödat över 90 (kanske fler) personer? I mina ögon löjligt lite.
Om man skulle värdera människoliv utifrån vad som är rapporterat i skrivande stund, innebär det att det norska rättsväsendet vill straffa galningen med knappt 3 (tre) månader per dödad person. Rimligt? Absolut inte, snarare ett skämt.
Nåja, Norge får naturligtvis ta ansvar för sin egen rättspolitik men nog ser det galet ut att han kan vara ute om 21 år.
UPPDATERING: Idag framkommer det i media att det finns en liknande strafform i Norge som det vi i Sverige kallar ”livstid”. Det norska ”förvaring” innebär omprövning vart femte år och kan således pågå hela livet. Något annat straff är väl ändå inte att tänka på?
Jetlagen börjar så sakteliga lämna kroppen. Det var skönt att kunna hämta tidningen strax efter 07 imorse, och inte strax före lunch.
Dagen var utstakat innan den ens börjat. Fyra timmar med att slipa räcken. Det blev en tur till Jula i Häggvik för att köpa nya sandpapper. Fyra timmar med en slipmaskin gör att händerna ”skakar” en timma efter att verket är avslutat. Och slipdammen gör att håret antagit mer grå nyanser.
Därefter fyra timmar målning av staket. Eftersom det första steget är att grundmåla (med olja) måste allt göras på samma sätt imorgon. Då med färg. Med tanke på hur monotont det var idag, kan jag knappast säga att jag ser framemot morgondagens värv.
Tur, då, att sonen kan användas för slavarbete. Det är en av fördelarna med att barnen kommit upp i tonåren. Vi blir ett bra team, sonen och jag. Och som arbetsledare kanske jag kan slå av på takten en aning under morgondagen…
Någon halvtimma innan statsministerns tal i Almedalen. Via Facebook kan jag följa ett stort antal kollegor/vänner som styrt kosan dit. Av olika skäl. Några av dem är, likt jag själv, genuint intresserade av att på liten yta kunna möta så många politiker/journalister/lobbyister som möjligt. Andra är där som, just, lobbyister.
För egen del kan konstateras att jag inte har någon känsla för att åka över till Gotland detta år heller. Däremot är jag stolt över de vänner som på plats gör många och viktiga insatser. Bloggande, twittrande, seminariebesök, seminariemedverkande. Starkt jobbat!
För ett par timmar sedan kom yngsta systern på besök med sitt barn nr 2. En fantastiskt söt pojke som idag fyller hela tre veckor.
Jag satt med honom i min favvo-fåtölj. Han var lite ”körig” i magen, men efter en kort stund kom han till ro. Under en halvtimma satt jag och bara tittade på honom. Räknade de tio fingrarna och tio tårna. Smekte honom försiktigt över kinden. Klappade försiktigt över blöjan och vaggade, med hjälp av fåtöljen, honom till söms.
Inte bara honom förresten. Jag gick själv in i ”dimman” en stund. Det blev en timma där båda han och jag satt och sov. Han låg tryggt i min famn och jag njöt av att se honom sova tryggt.
Det var mysiga minuter. Och minuter som fick Almedalen att kännas långt borta.
Under ett par veckor har jag varit på resande fot med hela den stora familjen. En lång resa till det stora landet i väster.
Inte heller denna gång blev det någon nattsömn på hemvägen, sannolikt primärt på grund av att jag valde att flyga med Continental Airlines. Något jag ångrade på vägen dit och inte minst på vägen hem. Att kliva in på Arlanda i morse var en ren och skär befrielse.
Kabinpersonalen på hemresan var iochförsig av det trevligare slaget, annat var det med kabinpersonalen på ditresan. Det var människor som såg passagerare som ett problem. Lite annorlunda utgångspunkt för den som jobbar som, just, kabinpersonal.
Det hela blir ju inte direkt bättre av att Continental sannolikt är ett av de flygbolag som flyger med de minsta flygplanen över Atlanten. När man är 1.94 lång och något bred, blir det till att använda skohorn för att få ner ändalyckten i sätet. Knäna, ja de går helt enkelt vinklas i en något annorlunda riktning för att överhuvudtaget få plats.
Dessutom lyckas detta bolag alltid med konsten att sprida ut familjer i hela flygplanet. Det blev många förhandlingar med medpassagerare för att få vår familj någonsånär samlad. Sällan kommer jag dock att glömma den mamma med små barn som strax före avgång i eftermiddags (lokal tid) i New York insåg att hon och hennes barn (2 år respektive 6 månader) placerats utspridda i hela planet…
Men – å andra sidan – vad gör det när man får några veckor i USA. Alltid lika härligt, alltid lika givande. Men ändå konstateras att det inte finns något i världen som skulle få mig att byta land. Sverige, med alla sina utmaningar, är ändå landet jag trivs bäst att komma hem till. Och Sollentuna är platsen i nämnda land där jag trivs allra bäst.
