Känslan som infann sig i kroppen i fredagseftermiddags, när flashen om attentatet i Oslo kom, kände jag igen. När jag sprang till tv:n för att följa sändningarna – och samtidigt läste fler norska nättidningar än någonsin tidigare i livet – var det samma känsla som när Palme sköts, när Estonia sjönk, när USA drabbades den 11 september 2001.
Känslan är att man sakta men säkert förstår att det man just då ser/läser bara är början på en mardrömslik och lång period av en ström nyheter som bara visar hur det blir värre och värre.
Lördagen blev en enda lång dimma. Tv-sändningarna, mängder av uppdateringar av nyheter på nätet och kontakt med norska vänner. Samma sak idag, söndag. Saker som planerats känns helt plötsligt helt meningslösa. Maten smakar inget vidare och motivationen att göra något annat än att ”bara” följa vad som händer, känns rätt låg. För att uttrycka sig försiktigt.
Bland allt som skrivits och berättats i frågan var det en detalj, bland många, som jag fastande för. Det visar sig att, enligt det norska rättssystemet, kan det man som erkänt nu dömas till ett ”hårt straff” för terrorism. I Norge handlar det om 21 år.
När jag såg den siffran studsade det till inom mig. Vad är 21 år när man dödat över 90 (kanske fler) personer? I mina ögon löjligt lite.
Om man skulle värdera människoliv utifrån vad som är rapporterat i skrivande stund, innebär det att det norska rättsväsendet vill straffa galningen med knappt 3 (tre) månader per dödad person. Rimligt? Absolut inte, snarare ett skämt.
Nåja, Norge får naturligtvis ta ansvar för sin egen rättspolitik men nog ser det galet ut att han kan vara ute om 21 år.
UPPDATERING: Idag framkommer det i media att det finns en liknande strafform i Norge som det vi i Sverige kallar ”livstid”. Det norska ”förvaring” innebär omprövning vart femte år och kan således pågå hela livet. Något annat straff är väl ändå inte att tänka på?
