Vid dagens sammanträde i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott, fattades beslutet att ge ett uppdrag till kommunledningskontoret om en lokaliseringsutredning. Syftet med utredningen är att snarast hitta lämpliga platser i kommunen för byggande av både tillfälliga och permanenta, enklare hyreslägenheter.
”Vi ser det som mycket viktigt att Sollentuna är med och tar ett regionalt ansvar för att, inte minst, studenter ska få tak över huvudet. För Alliansen i vår kommun är detta ett av flera steg för att möta det växandet behovet av olika sorters bostadslösningar. Parallellt med förberedelse för byggande av permanenta hyresrätter, vill vi även se över möjligheten att sätta upp paviljonger som kan fungera som tillfälligt boende”, säger ordföranden i plan- och exploateringsutskottet, Thomas Ardenfors (M).
Lokaliseringsutredningen ska redovisas till utskottet i september.
I min, hyfsat, nya tjänst som ordförande i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott hamnar jag snudd på varje dag i situationer kring genomförda eller planerade beslut av de mest skiftande slag. Redan innan jag tillträdde bestämde jag mig för att inte bara nöja mig med att läsa handlingarna – utan så långt det är möjligt också samtala med de människor som direkt eller indirekt berörs av de beslut som fattats eller planeras att fattas.
Det är inte sällan möten som är fyllda av mycket känslor. När det kommer till att planera miljöer som påverkar andra människors vardag, är det inte svårt och förstå att det är frågor som berör människor på ett nära och påtagligt sätt.
Samtidigt är detta en bärande tanke för hur vi vill arbeta med utskottet. Det gäller för oss i alliansen och, som jag uppfattar det, även för oppositionen.
Vi måste, helt enkelt, bli ännu bättre på att ha fokus på människan som berörs av besluten. Låt mig inte för en sekund påskina att så inte varit fallet förut, men enligt min mening är det något som ständigt måste utvecklas och förstärkas.
Det innebär sannerligen inte att alla får som de vill, men delaktigheten i processen måste kännas verklig och seriös, annars riskerar politiker och tjänstemän att uppfattas som betongpelare som inte går att rubba.
Tillbringade större delen av dagen med att arbeta fram två centrala och viktiga frågor. Frågor som jag hoppas att vi inom kort kan fatta beslut om. Det kändes skönt när jag stängde dörren till kontoret och hade ett litet leende på läpparna. Framtiden ser rätt ljus ut.
Tillbringade större delen av dagen i Upplands-Väsby. Kommunledningen har, föredömlingt, under de senaste åren bjudit in till Stadsbyggnadsdagen. Ett alldeles utmärkt initiativ. I år, dessutom, förlagt till ett multievenemangshus som invigs på lördag. Det var knappt att byggdammet försvunnit, ventilationen var inte intrimmad och det var lite problem med ljussättningen i den stora salen. Men huset som sådant har alla förutsättningar att bli ett mycket värdefullt tillskott till livsmiljön i den kommunen.
För egen del fick jag ut extra mycket från en engelsk föredragshållare. Han fokuserade på att sedan flera år framgångsrikt koncept kring dialog med invånare när det gäller byggplaner.
Jag skrev så pennan glödde och gladde mig åt att vi i Sollentuna fiskat upp en hel del av konceptet redan. När vi nu står inför att sätta igång det gedigna arbetete med att skapa förutsättningar för livskraftiga mindre centrum vid våra pendeltågsstationer – ja, då står dialogen i fokus.
Innan vi överhuvudtaget gör någonting av formella processer, möter vi boende, föreningar, skolor och företagarna för att utgå ifrån hur de ser på respektive pendeltågsstationscentrums framtid och möjligheter.
Det handlar om att först av allt förstå vilken DNA som finns i ett specifikt område. Detta kan du bäst få reda på genom att prata mycket med de som bor på eller verkar i ett specifikt område. Sedan handlar det om att skapa ett engagemang kring ett områdes utveckling. Något jag hyser gott hopp om att se över hela kommunen. När detta är på plats kan vi formulera en vision.
Det är när denna ordning är stadfäst och en grundläggande del av ett samhällles utbyggnad som den enskilde invånaren bättre kan känna att vi samverkar med henne eller honom. Det är precis så som jag vill ha det med plan- och exploateringsutskottets fortsatta verksamhet under mandatperioden.
Förmiddagen ägnades till stor del åt att, kommunövergripande, diskutera hur vi kan både utveckla och bevara de vackra områden som finns i norra Stockholmsregionen. För Sollentunas del är det särdeles viktigt och poängtera att vi ser harmonin mellan å ena sidan grönska och friskt vatten å andra sidan utveckling av kommunen.
Det behövs fler bostäder i vår region. För att kunna möta det stora tryck som finns efter bostäder, tar vi i Sollentuna ett stort och nödvändigt regionalt ansvar. Det är något alla kommuner måste göra, det är en bärande del av att kunna se Stockholm också i framtiden som en tillväxtmotor för hela Sverige.
Samtidigt finns det viktiga värden att bevara. Vi befinner oss exempelvis mitt uppe i arbetet med att skydda ytterligare ett större grönområde i vår kommun. Nu handlar det om de södra delarna och den vackra och artrika Tegelhagsskogen.
Väl värd att bevara men också kunna öppna upp för fler att upptäcka. Bland annat hoppas vi kunna få en tydligare och anpassad skyltning så folk defakto hittar både in i naturreservatet och ur detsamma. Dessutom finns det sannolika behov av att, återigen anpassat, hitta ett system där människor kan ledsagas in i hemligheterna bakom växter träd och djur och kunna ta till sig mer av den kunskap som finns att hämta.
Man ska inte behöva vara en biolog för att njuta av det som finns att inhämta i våra naturreservat.
Därför ser jag framemot en höst där vi kan göra vackra naturområden mer åtkomliga, i harmoni med naturen självt.
Det är något speciellt med meterologer och genomslaget i TV. Jag tillhör den grupp av människor som inte förstår varför man ställer folk att presentera väder framför en kamera – om nämnda person inte kan presentera väder framför en kamera.
Det finns rätt många sådana. Tänker man dessutom tillbaka på den ström av meterologer som passerat rutan, inser man att det sällan verkar vara ”presentationsförmågen” som varit avgörande för anställningen. Om man uttrycker sig försiktigt.
Det gäller särskilt för SvT, men i några fall också för Tv4.
Nu visar det sig dock ett det är dags för skifte av några av Tv4:s återkommande ansikten vid kartorna. Ett antal artiklar har redan skrivits i, bla kvällstidningarna. Det talas om någon form av ”folkstorm”.
Dock är det inte mycket som nämns om min favoritmeterolog, Anders Nylund. Istället ligger allt fokus på norskan Tone. Att norska Tone får cred är helt i sin ordning, med tanke på att hon är duktig på att presentera vädret på ett tilltalande sätt.
Men att hon nu slutar ger inte mig någon större saknadskänsla. Däremot kommer jag sakna Anders Nylund desto mer. Han jonglerande med ”kontrollen” som sköter bildbyten, hans torra humor och inte minst att han gav oss en förkortning som dessvärre inte hamnat i någon ordlista. Åtminstone inte ännu. Jag tänker naturligtvis på LKP. ”Lång kalsong på”. Ett Nylundskt sätt att beskriva konsekvenser av arktisk kyla som bredde ut sig över landet.
Hoppas att Tv4 firar av även honom ordentligt. Och hoppas att åtminstone någon tidning gör ett klädsamt snyftreportage. Det är han värd, den där Nylund.
Det finns sannolikt en mängd olika frågor att ställa – och svar att ge – för att förklara rubriken till detta blogginlägg. Jag väljer att, denna gång, fokusera på två områden som enligt mitt förmenande tydligt visar jag som menas med nämnda rubrik.
När det gäller socialdemokraternas hyfsat nytillträdda ekonomiskpolitiske talesman (ja, ja, jag vet att man tydligen ska skriva ”talesperson” för att vara politiskt korrekt, men det tänker jag fortsättningsvis att strunta i) så tenderar jag att oftast tycka synd om honom när han ska kommentera finanspolitiska frågor. Jämförelsen med den trygge finansminister Borg blir ju rätt beklämmande. Det är som att jämföra elitserien med ett korplag rätt långa ner i divisionerna.
Jag förstår att många socialdemokrater drömmer sig tillbaka till den tid när sossarna hade rätt hyfsade (och ibland riktigt bra) talesmän/kvinnor i olika frågor. När det gäller en så grundläggande position som en ”skuggfinansminister” tror jag inte många sunt tänkande sossar ser den nuvarande som ett hot mot finansminister Borg. Inte en enda dag på året.
Det andra är hur Juholt gång på gång agerar, vad som verkar vara mer eller mindre, förvirrat när det gäller Libyeninsatsen. Nu visar det sig att det sossarna krävt, inte är något som FN och NATO behöver. Förvånad? Någon?
Juholt har, enligt mitt förmenande, helt enkelt ingen som helst förmåga att förstå vad det innebär att vara statsman. Inte när det gäller enskilda frågor. Än mindre när det gäller att bygga ett ”lag”. Han har inte vad som krävs. Så enkelt är det.
Som rojalist var dagens nyhet om kronprinsessans graviditet en riktig höjdare. Det tog bara några minuter innan ett antal kollegor kom förbi mitt tjänsterum och kommenterade det hela. Min rojalism är inte direkt av det blygsamma slaget, vilket gjort att flera kollegor mycket väl känner till mina åsikter i frågan.
Har naturligtvis tagit del av både tidningars och tv:s sätt att uppmärksamma det hela. Det är en dag som denna som man ser lite av det genomslag den svenska monarkin har i landet – men även över vår värld.
Log lite när jag såg en och annan förtvivlad republikan som försökte dämpa sin ångest över uppmärksamheten.
Konstaterade dessutom att mina duktiga döttrar satsar på jultidningsförsäljning ännu ett år och idag landade ett antal utskick från olika förlag som vill att barnen ska sälja just deras kollektion. Jag kollade igenom vad de olika förlaget hade att erbjuda. Ett av förlagen hade med den vidriga boken om kungen som lanserades i höstas. Det förlagets jultidningsförsäljningskatalog ligger nu i soporna. Där det hör hemma.
För ett år sedan var vi mitt uppe i en valrörelse som tog allt av tid, kraft och koncentration. Läget denna augusti är annorlunda, men ändå inte. Efter ett framgångsrikt val följer mycket av arbete för att förverkliga det vi planerat. Idag togs flera steg mot detta förverkligande.
Pratade med några vänner under kvällskvisten. Gång på gång kunde jag återkomma till hur växlande mina dagar är. Ena minuten är det ett samtal med en kommuninvånare om ett problem som måste åtgärdas, andra minuten är det möte om projekt som påverkar enorma mängder människor.
Det är denna kombination som gör vardagen så meningsfull. Den ständiga vandringen mellan det lilla och det stora. En kommunpolitikers vardag helt enkelt.
Men bäst av allt var att få rapport från mötet med några socialsekreterare. En rapport som gav positiv respons om en enda människas förbättrade liv. Så är det. En enskilda människa i taget. Då blir livet bättre för oss alla.
När man läser olika status på Facebook angående denna måndagen, förstår jag att det är en och annan som gått med tungs steg till jobbet efter en lång semester. Jag är inte en av dessa. För mig har det alltid varit något alldeles speciellt och positivt att kliva in på arbetsplatsen efter ett antal dagar i skjorts och flipflops.
Så också denna dag.
Eftersom jag är en utpräglad ”höstmänniska”, dvs att jag känner mig som mest kreativ på hösten, gör det inte saken sämre. På nedåtsidan måste dock nämnas att det var alldeles för kvalmigt i luften för att någon större hösstämning skulle infinna sig.
Det är aldrig skönt att vara lite småsvettig redan på morgonen, men ett öppet fönster och fläkten på högsta varv skapade ett mycket svalt arbetsrum efter bara en liten stund.
Viss tid användes till att gå runt bland tjänstemän och politiska kollegor. Många glada skratt och återseenden.
Sedan var det full fart ända fram till sen eftermiddag. Precis som det ska vara.
