Började dagen på plan 13 i kommunhuset. Hade förmånen att sitta ner med en duktig kristdemokrat, som bland annat arbetar med att skapa förutsättningar för att kommuner ska kunna se byggandet av billigare hyreslägenheter.
Det finns en hel del att göra, inte minst lagstiftningsmässigt, och Sollentuna vill även i denna fråga hålla sig långt framme.
Alliansen i plan- och exploateringsutskottet har skrivit fram ett direktiv till kommunledningskontoret om att ta fram platser där den sortens byggnation lämpar sig. Vi gör det av flera skäl, inte minst för att ge studenter möjligheten att få tak över huvudet – men också för att ta vårt regionala ansvar.
Det är viktigt för universitetsvärlden att se att också vår kommun vill vara med och bygga. Därför tror jag samarbetet med universiteten kan utvecklas och att vi kan hitta många och nödvändiga väger till fler bostäder.
Och det är ett samarbete vi ska göra med andra kommuner. Det är den sortens samarbete som kan ge omfattande resultat. Det är den sortens samarbeten som Sollentuna kommun vill utveckla.
Fick ett oväntat samtal för några dagar sedan. I telefonluren hörde jag rösten av en medmänniska som jag inte mött på väldigt många år. Hon frågade om hon kunde få träffa mig och berätta om en dröm hon haft i många år. Drömmen handlade om att, utifrån sin egen förmåga, göra livet bättre för människor som fått en tuff start i livet.
Det blev ett möte jag nog sent (om någonsin) kommer att glömma. Framför mig satt en människa som berättade om hur hon burit på en dröm i många år, skaffat sig erfarenhet inom området och dessutom byggt ett nätverk av bred kompetens.
När jag lämnade vårt möte, som avnjöts över en enormt god latte, gjorde jag det med ett leende på läpparna. Något säger mig att hon inom några år kommer att se goda konsekvenser av det som idag ”bara” är en dröm.
Om hennes dröm blir verklighet, blir livet bättre för en hel del människor. Ännu en gång är det bara och konstatera; När en dröm får vingar, konturer och substans – då kan mycket bra bli verklighet.
Och jag är glad över att ha fått vara med på ett litet hörn när det ännu ”bara” var, just, en dröm.
Klockan var strax efter före 10.00, tisdagen den 11 september 2001, när jag – tillsammans med en medarbetare – klev in i SAS-planet i Stockholm på väg mot Tulsa, Oklahoma via Chicago.
Jag hade åkt till Chicago med SAS ett antal gånger och det var väldigt mycket rutin över det hela. Jag njöt av att känna hur planet lyfte, svängde västerut och satte kurs mot det väldiga landet i väster. Efter en stund var det dags för mat och när den uppvärmda maten var avslutad kunde jag se Grönlands sydkust utanför mitt fönster. Jag satt på högra sidan och efter mat och en seg film kände jag hur ögonlocken blev tunga.
I vanlig ordning hade jag jobbat lite väl mycket efter semestern och njöt i fulla drag av lite klassisk musik i hörlurarna men framförallt njöt jag av några timmars total avkoppling.
Jag hade aldrig varit i Oklahoma förut och såg framemot att besöka ännu en delstat för första gången. Eftersom jag har som vana att samla på mig souvenirer från de länder/stater jag besöker satt jag och funderade igenom vad som skulle vara lämplig att ta med mig hem.
Resan var planerad att vara av det korta slaget. Redan till helgen skulle jag vara hemma igen. Det kändes skönt av flera skäl. Vi var då en nybliven trebarnsfamilj och redan i slutet av oktober skulle jag återvända till USA igen, då för ett par veckor i mitt älskade Los Angeles.
Ett par – kanske tre – timmar innan vi skulle landa var det dags att äntra den nordamerikanska kusten. Jag kände, som skrivet, väl till rutten men denna gång blev det milt sagt annorlunda. Helt plötsligt ser jag hur flygvärdinnorna ställer sig i samma formation som när man ska starta och de ska berätta om hur flytvästen funkar och hur man ska dra i syrgasmasken för att få syre vid en eventuell kris.
Denna gång handlar det om att kaptenen förmedlar budskapet om vad som hänt i New York, att man förbjudits flyga in i USA och att vi nu ska ta oss (på ångorna…?) till Island för att fylla på bränsle.
Jag minns hur det blev knäpptyst i kabinen. Mannen bredvid mig (en amerikan) skakade av oro för sina nära och kära.
Jag söker mig till en kabintelefon för att ringa, men förstår efter ett tag att de är avstängda av säkerhetsskäl.
Samtalen med medpassagerare blir många. Aldrig glömmer jag stunden utanför toaletten när jag springer på en av flygvärdinnorna. Vi pratar en stund om vad som hänt, och så börjar hon gråta. Hon berättar att hon varit mammaledig i ett år och att detta är hennes första flygning efter bortavaron. Jag kramar om henne och försäkrar (utan att egentligen veta någonting) att vi snart ska tryggt vara hemma igen.
Kabinchefen (pursern) visar sig vara kabinchef också på flygningen till USA någon månad senare. Jag frågade då henne om hennes kollega och hon berättar för mig att hon bytt jobb och aldrig vill flyga igen.
Via Island så landar vi då på Arlanda strax före midnatt den 11 september. Vi möts av kristeam, men för mig handlar det bara om att komma hem. Väl i Sollentuna känns det mer än skönt att krama om hustrun. Resten av natten sitter jag i soffan och ser bilderna från New York om och om igen.
Hustrun berättar att folk kommit hem med blommor, grannar, vänner och släktingar har ringt under dagen och hör hur hon mår. Det var först på plats i Island som jag kunde ringa henne och berätta att allt var lugnt.
Jag förstod, först när jag kom hem, hur fruktansvärt orolig hon varit. För mig var det ”surrealistisk” att ett par månader senare vara tillbaka i USA. Stämningen var en helt annan än jag var van vid. Vid säkerhetskontroller stod det nu inte bara en och annan trött röntgenoperatör. Det stod också tungt beväpnad militär.
Livet skulle aldrig fullt ut bli vad det varit. För mig – och miljoner andra – finns det ett före och ett efter den 11 september 2001. Men jag är övertygad om att USA reser sig igen. Idag har jag till viss del följt sändningarna från ceremonierna i New York, Washington och den där lilla orten i Pennsylvania. Det känns lika overkligt idag som det gjorde när den gamla SAS-kärran tog mark på Arlanda strax före midnatt den där septembernatten för tio år sedan.
I vintras fick jag sollentunamoderaternas förtroende att leda arbetet med att ordna ett rejält firande av föreningen, med anledning av att vi nu blir 100 år som förening. Ett hedrande uppdrag som jag är glad för att inneha.
Det finns naturligtvis flera delar i ett sådant firande. Ett visst mått av tillbakablickar, men framförallt en satsning framåt. Sollentunamoderaterna är en mycket vital 100-åring.
Under morgonen satt jag i möte med representanter från vår festkommitté samt från den lokal vi hyrt för vår stora 100-årsfest. Det blir en fantastisk kväll i höst, när vi möts för att fira av de första 100 åren.
Dessutom vet jag att vår eminente valledare förberett diverse insatser under festkvällen. För en vital 100-åring duger det inte med att ”bara” titta bakåt. Naturligtvis ska vi ha inriktning på valet 2014. Det, om något, är ett bra tema för festen.
Kan inte låta bli att kommentera en artikel som den socialdemokratiske ledamoten i plan- och exploateringsutskottet skrev häromdagen. Han refererar till stor del till det mötet vi hade i utskottet förra tisdagen.
Det är kul och läsa att han ”längtat tillbaka” till våra sammanträden, men sedan börjar skrivningar som får mig att undra om han överhuvudtaget varit med på hela mötet.
Han skriver att vi inte fattade några ”viktiga beslut”. Märkligt, tänkte jag när jag läste vad han skrev. Vad sägs om följande beslut som fattades under mötet:
1. FLER BILLIGA HYRESRÄTTER
Vi gav ett uppdrag till tjänstemännen att snabbutreda (svar redan i september i år) hur vi snarast skulle kunna bygga mindre hyresrätter. Det gäller dels permanenta sådana men inte också tillfälliga, inte minst för att fler studenter ska kunna få tak över huvudet. Snabbt.
Vi ska nu hitta de ytor där vi kan bygga permanenta mindre hyresrätter, men parallellt också titta på ytor där vi snarast (förhoppningsvis redan vid årsskiftet) kan ställa upp fina paviljonger som ett utmärkt boende i väntan på permanent byggande. Sådana ytor finns det på flera ställen i Sollentuna.
2. SATSA PÅ VÅRA KOMMUNDELSCENTRA
Sollentuna har fem kommundelscentrum som är uppbyggda kring pendeltågsstationer (Helenelund, Sollentuna C (Tureberg), Häggvik, Norrviken och Rotebro). Utskottet fattade beslut om att inleda arbetet med att skapa förutsättningar för ännu fler bostäder samt kommersiella lokaler för ännu mer service. Responsen från boende i dessa områden har varit väldigt positiv – inte minst när det gäller vår tillvägagångssätt med dialogmöten.
Arbetet inleds dessutom med att kommunen ytterligare förstärker vägarna att kommunicera med invånarna. Innan den formella planprocessen drar igång, möter vi politiker invånare, företagare, föreningar och organisationer i ”dialogmöten” för att lyssna in hur de ser på ”sitt” centrums framtida utveckling.
För oss i alliansen är detta ett mycket viktigt steg för att få en bättre och mer utförlig dialog med dem som direkt berörs av framtida förändringar i vår kommun.
3. UPPVAKTA REGERING OM PARTIKLAR LÄNGST E4:AN
Jag kan inte heller låta bli att kommentera hans skrivning om Förbifarten. På mötet med utskottet fattade vi nämligen även beslutet om att uppvakta regeringen i fråga om partiklar. En viktig signal till sollentunaborna som visar att vi tar itu med frågor som rör Sollentuna – oavsett partifärg på regeringen.
Se där, tre – rätt hyfsat stora – beslut som den socialdemokratiske ledamoten tydligen missade. Men det är klart, han skriver att ”mötet inleddes med en fikarast på 30 minuter”. Nja, inte för alliansen iallafall. Den fikastund vi var på gick betydligt fortare än så. Vi var nämligen mycket angelägna om att fortsätta sammanträdet och fatta beslut i enormt viktiga frågor. Tre av dem var de jag precis berört.
Jag längtar redan till nästa möte.
