Tillbringade en stund denna kväll med att sitta ner i en skön soffa med invånare i vår kommun som har idéer och frågor kring olika byggprojekt. Det är få gånger ett politiskt uppdrag känns så klockrent som när man sitter ner med invånare och samtalar om hur en bra kommun kan bli bättre.
Jag är ingen kontorsmänniska, även om jag trivs alldeles utmärkt på det kontor som står till mitt förfogande i kommunhuset. Det verkliga arbetsglädjen känner jag främst när jag möter människor som inte tillbringar sin vardag i kommunhuset.
Det är i den miljön – ute på byn – som jag har mitt främsta uppdrag. Det är där tankar föds och argument slipas. Men det är framförallt där som man får tillfälle att lyssna in vad som rör sig i lägenheter, radhus och villor.
Mitt löfte till mig själv – om att tillbringa mer tid i den delen av verkligheten – tänker jag förädla ytterligare. Det finns en fara för oss politiker och det är att vi fastnar för mycket på ett kontor. Jag tror att politiker mår bättre av mer tid med invånarna. Och jag tror att det, även på lång sikt, är något som invånarna uppskattar.
En ledig lördag innebär inte sällan att man hamnar i något köpcentrum. Oftast i Sollentuna. Så också denna ledig lördag.
Sprang på en kollega från en annan kommun i norrort, vilket gjorde hustruns letande efter husgeråd betydligt enklare att stå ut med.
För egen del kunde jag nöjt konstatera att julbelysningarna nu finns på plats i de flesta välsorterade affärer. Det gör att mina utflykter i Sollentuna shoppingmöjligheter lär bli ännu fler under november månad. Det är tur att man får en extra sovtimma i natt. Det gäller att vara på tårna när slutplaneringen av juldekorationerna nu är inne på sista varvet.
Om en månad lyser huset rejält. Med led-lampor. Mycket led-lampor.
Efter ett antal dagar av rejäl förkylning var det så äntligen dags att åka till kommunhuset med känslan av att vara ”tillbaka på banan”. Morgonkaffet hämtades, handlingar placerades i kronologisk ordning för att hanteras under dagen. Allt upplagt för en dag med full fart.
Det tog, sidådär, 10 minuter av metodiskt arbete innan meddelandet kom. En god vän, mentor och förebild hade under gårdagskvällen varit inblandad i en trafikolycka under en resa i Uganda. Hans liv avslutades direkt och alldeles för tidigt. Kvar står mängder av vänner, men framförallt fru och tre barn.
Tragglade mig igenom också denna dag, men det var ändå totalstopp. Spelar ingen roll hur många och intressanta saker som stod på agendan. Tankarna var idag på helt annat håll. Kvällen går åt till att fundera på om det är möjligt att flyga till andra sidan jorden för att vara med på begravningen.
Dessutom funderas det en hel del på livet denna kväll. Vad fyller man dagarna med? Vad är viktigast av allt? Hur kan man bli bättre på att vara tacksam för det man har – och inte minst för dem man har omkring sig.
Måtte den tanken inte släppa taget när vardagen återfår ”normala” proportioner igen. Vem vet om inte nästa dag är den sista. Ödesmättat? Jodå, men likväl en fråga att ställa sig. Det kan hjälpa till att ställa saker och ting i rätt ordning.
