Det är med stor glädje vi tagit emot informationen om att Sverige i natt fått en prinsessa. Som grannkommun till kronprinsessparets Haga slott hoppas vi få förmånen att se familjen besöka Sollentuna. Med tanke på vår vackra natur finns det flera platser att besöka som familj under alla årstider. Dessutom utvecklas Sollentunas skolor mycket positivt och hamnar högt i ranking bland Sveriges alla kommuner.
Thomas Ardenfors (M)
Ordförande för sollentunamoderaterna
En av våra tjänstemän hörde av sig under förmiddagen och undrade om jag läst DN. Visst hade jag läst en del DN-artiklar på nätet, men den insändare han relaterade till var jag ännu ovetande om. Det visar sig att en kvinna skrivit en insändare om Helenelund.
Hennes beskrivning av områdets utveckling är intressant på flera sätt och något att definitivt ta till sig.
När vi moderater, tillsammans med hela alliansen, tog initiativ till att se över kommunens fem stationssamhällen (Helenelund, Tureberg, Häggvik, Norrviken och Rotebro) var det med övertygelse om att dessa områden skulle kunna utvecklas på ett spännande sätt.
I november inleddes processen med att bjuda in till dialogmöten. Jag har skrivit om det på denna blogg tidigare men har anledning att återkomma till det igen. Dialogmötena är en form som vi i alliansen tror har alla förutsättningar att fylla en viktig funktion i stadsbyggnadsprocessen. Inte minst tack vare att fler invånare känner sig delaktiga tidigare i processen.
Det var glädjande att läsa insändaren – och inte minst var det glädjande att den andades ett mått av förväntan på hur Helenelund ska utvecklas. Den sortens signaler bådar gott. Ett leende spred sig när jag läste och det är ett leende som jag tror följer med under hela denna dag.
Inte minst därför att jag vet en del om de beslut vi står inför att lägga fram inför plan- och exploateringsutskottet framöver. Beslut som vi tror kommer få ännu fler sollentunabor att känna förväntan inför framtiden.
Läste en artikel i morgontidningen häromveckan, den handlade om en sjuksköterska som hade ansvaret för att vårda personer i livets slutskede. Hon hade nu sammanställt de saker som döende patienter ångrade mest.
Att man jobbat för mycket visade sig vara en gemensam nämnare. Det är en uppgift jag hört flera gånger tidigare och som är väl värd att fundera över. Men det som fick mig att tänka efter lite extra rörde en uppgift som, också den, hamnade högt upp på listan. Det många ångrade var att man tappat kontakten med nära vänner.
Under helgen har jag haft besök av bäste vännen och hans familj. Vi träffades när vi var tonåringar och trots att vi bara bott i samma stad i två år, har vi ändå hållt kontakten genom alla år. Vi talas vid i telefon nästan varje dag och vi tillbringar minst två – ofta fler – storhelger/helger tillsammans som familjer.
Jag känner mig rik att ha hans vänskap, samtidigt inser jag att jag tappat den nära kontakten med ett antal människor som stod mig väldigt nära för några år sedan. Man skickar ett julkort, hör av sig per telefon någon gång om året och man uppvaktar via Facebook när den gamle vännen fyller år. Torftigt, men ändå precis som det blivit.
Artikeln i morgontidningen fick mig att tänka till. 2012 ska vara året när jag återknyter kontakten med gamla vänner som jag saknar mycket. Det blir flera middagar att boka in och många roliga återseenden att se framemot. Det finns nog ett och annat som även jag kommer att ångra på dödsbädden, men vänr
Fick några minuter över efter en telefonkonferens och innan nästa möte. Min vana trogen slängde jag några blickar på tidningarnas övre webbnyheter. Det är en rutin som upprepas med stor regelbundenhet under en vanlig dag. Oftast blir det bara ett konstaterande – inte sällan en lite gäspning.
Idag blev det dock annorlunda.
Minns du händelsen i Arboga för några veckor sedan, när en ung mamma och hennes lilla barn hittades döda? Idag kom obduktionsrapporten som enligt uppgift visar att mamman dött i sviterna av en sjukdom och att det lilla barnet dött av vid hennes sida sannolikt några dagar efter det att mamman dött.
Helt plötsligt blir allt man gör en vanlig måndag så väldigt mycket mindre viktigt. Jag stannade upp en stund och kände att jag fick kämpa mot tårarna. Hur grymt kan det inte vara ibland? Att dö ensam tillsammans med ett litet spädbarn.
Det finns sannolikt bottnar i den historien som kan ge förklaringar, men likväl något av det värre jag tagit del av på länge. En människas frånfälle är alltid en sorg, när det är barn inblandade blir det snudd på outhärdligt. Men denna historias delar gör att man saknar ord.
Fick några minuter över denna enormt intensiva dag. Jag hann bara kliva in på kontoret innan det var dags för första mötet med tjänstemannastaben. Och på det viset har dagen utvecklats. Mötena krockar nästan med varandra – men summasumarum: Det blir en hel del gjort.
Utöver att långtidsprojekt mal på så uppstår hela tiden situationer som kräver prioriteringar. Bland annat ska nu plan- och exploateringsutskottet arbeta med budgetprocessen på ett helt nytt sätt. Det är mycket att sätta sig in i och många avvägningar som måste göras. Stadsbyggnadsprocesser har visserligen mycket av förutsägbara inslag, men minst lika mycket av förändringar i förutsättningarna.
Kombinationen av detta gör vardagen, milt sagt, innehållsrik och varierad.
Extra stolt denna dag är jag över att ha lyckats ”smuggla hem” en vacker bukett till hustrun i måndagskväll, hålla den dold (i varmt vatten med extra växtnäring) över natten och ställa fram den köksbordet under Valentindagens frukost.
Och samtidigt som snön yr utanför mitt fönster inser jag att dagarna med dagsmeja nu närmar sig. Dessutom lite tö och mildväder på det. Någonstans under all snö och is finns det växtkraft som väntar på att slå ut. Lite som med politiken. Det kan se lite bistert ut i bland, men håll ut så kommer grönskan.
