När man befinner sig mitt i en ”termin”, präglas vardagen – för mig i alla fall – av att uppleva dagarna som en centrifug. Tidig start på dagen, intensiva timmar med olika projekt och möten och full fart ända fram till dess att kroppen får några timmars nattvila.
Inte så att jag klagar – tvärtom – men när jag betraktar almanackan inför helgen inser jag att det ser ut att finnas tid för lite avkoppling.
För mig innebär avkoppling att också sortera i hjärnan och bland anteckningar för att säkerställa att inte något hamnar ”mellan stolarna”. Om jag lyckas, nja inte alltid. Men tillräckligt ofta för att känna en viss nivå av tillfredsställelse.
Nu visar även almanackan att nästa vecka blir den sista helveckan innan påsk. Det spär på den uppiggande stressen en aning.
Tillsammans med alliansen har vi moderat lagt ett ambitiöst program för en rad strategiska ärenden som vi vill klubba igenom innan sommaren. Om vi går i mål med samtliga så har jag nog gjort mig förtjänt av en hel del vila i sommar. Men det viktigaste är inte att ”trycka igenom” olika beslut, det viktigaste är att vi får ihop beslut som blir bra för vår kommuns fortsatta utveckling.
Detta behöver inte vara motsägelsefullt. Det handlar om att få ihop det hela på rätt sätt. På bästa sätt. Det har vi alla förutsättningar att lyckas med.
På tisdag tar jag med mig utskottet ut på en bussrundtur. Då ska vi bland annat betrakta några områden där vi står inför större förändringar. Det är viktigt, bra och nödvändigt att – på plats – se förutsättningarna för samhällsutveckling.
Måhända har jag en och annan talang, säkerligen finns det områden jag behärskar rätt skapligt. Men när det kommer till elinstallationer känner jag mig som en novis.
Därför är det intressant att lära sig något nytt. Även denna dag gav mig möjligheten till det.
I Häggvik, Sollentuna, min plats på jorden – har Trafikverket idag invigt en ny omformarstation för att säkerställa kraftförsörjningen till tågen på Ostkustbanan och till Mälarbanan. En imponerande anläggning med det senaste inom både teknik och säkerhet.
Stationen har funnits på samma plats sedan 1936 och moderniserades 1967. Därefter har stationen utökats och byggts om under 90-talet. Men nu har den byggts ut och skapar en robust och tillförlitlig kraftförsörjning.
Trots att den är ett rejält ingrepp i landskapsbilden (jodå, jag kan se den från fönstren på baksidan av huset) måste jag ge Trafikverket en eloge för hur de kommunicerat med de boende. Särskilt glad är jag för att vår stadsarkitekt sett till att byggnaden smälter in i villabebyggelsen och att fläktarna flyttats från taket och ner till markplan.
Sollentuna säkerställer att tågen går bättre. Vi tar ett regionalt ansvar även i den frågan. Och eftersom jag är mycket engagerad i ”Grannsamverkan mot brott” ska jag hålla koll på anläggningen, som en god granne. Dessutom gjorde infrastrukturministern en strålande insats under invigningen.
Också var det då på plats med en förklaring till rubriken. Trafikverket köper 3-fas, 50 Hz el från den stora kraftbolagen. Tågen drivs med 15 kV, 1-fas med frekvensen 16,7 Hz. Elkraften måste därför omvandlas i så kallade omformarstationer som finns med jämna mellanrum utmed järnvägen. Den ström som tågen förbrukar måste i samma ögonblick produceras/omformas i omformarstationerna. Det innebär att omformarstationerna i Trafikverkets nät har samma funktion som vattenkraft- eller kärnkraftproduktion i det allmänna nätet. Se där vad man kan lära sig en vanlig tisdag…
Som läsare av bloggen vet, är jag ett stort fan av skidskytte. Det har varit lite si och så med att kunna följa med under VM i Rupholding, men idag hade jag ordnat det för mig att kunna följa. Det var dags för herrarnas stafett. Den stackaren som fick möjligheten att, som debutant, åka första sträckan kan väl inte direkt känna sig nöjd. Desto bättre gick det för övriga tre, men det var – liksom – inte så mycket att göra.
Ännu en gång konstateras att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk. Idag sprack kedjan redan i första uppförsbacken.
Nåväl, det kommer fler möjligheter för våra skidskyttar och VM sålångt har varit flera ljusglimtar. Förutom att Norge vunnit ett par gånger för mycket. Det har nog aldrig hänt förut, men idag höll jag på Frankrike. Men inte hjälpte det…
Desto trevligare blir det imorgon. Då är det Småföretagarmässa i Sollentuna. Ett koncept jag själv uppfunnit och som tjänar kommunen – men inte minst alla småföretagare - väl. Det blir mycket möten med människor under morgondagen. Precis som det ska vara för en politiker.
Under cirka 10 år tillbringade jag större delen av vardagarna – och oerhört många helgdagar – i Stockholms mer centrala delar. Det var, nästan alltid, ett tidigt morgontåg in och en sent eftermiddags/förkvällståg hem. Sollentuna var något jag använda för att vila huvudet på en kudde. Naturligtvis lite mer än så, men inte sällan var det precis så det kändes.
Sedan 2005 är dock detta helt omvänt. Inte så att jag sover inne i sta’n (mer än i extrema undantagsfall) utan det faktum att jag nu tillbringar nästan all tid i Sollentuna.
Denna morgon blev det därför något nostalgiskt när jag satt på pendeltåget strax efter sju på morgonen. Strax efter halv åtta stövlade jag från Slussens t-banestation upp till SKL – Sveriges Kommuner och Landsting.
Jag var inbjuden att, tillsammans med företrädare för ett par ytterligare kommuner, dela med mig om hur vi i vår kommun hanterar frågorna kring bostadsbyggande.
Mina 10 minuter på scenen var väl inte någon större kioskvältare, men likväl kul att få dela med sig av våra utmaningar. Det blev ju inte direkt mindre aktuellt när Dagens Nyheter denna morgon presenterar en undersökning som visar hur mycket respektive kommun bygger inom Stockholms län.
Efter frukostseminariet blev det tillfälle för mer informella samtal med både andra talare och några av de många som satt som åhörare. Kände mig tillfreds med att kliva ut i den kyliga vårsolen och dessutom glad för att kunna åka ”hem” igen. Alltid kul att besöka storstaden, men ingenting går upp mot att komma till Sollentuna igen.
Nu blir det klädsam uppladdning inför kvällens kommunfullmäktigesammanträde. Min instats i talarstolen blir denna kväll rätt begränsad, men då får man å andra sidan tillfälle att lyssna till kollegor och reflektera lite över det myckna som ligger framför.
Under söndagseftermiddagen varje vecka, sitter jag och planerar inför kommande arbetsvecka. Det är skönt att, i slutet av en helg, påminna sig om de olika delar en vecka består av. Det är, inte sällan, en ständig kamp mot klockan. Mycket ska göras, mycket ska hinnas med.
För egen del är jag dock mest nöjd med att jag äntligen kommit igång med träningen igen. Träningsdosen är av det mer blygsamma slaget, men likväl har kroppen nu börjat vänja sig vid fysisk aktivitet av det mer regelbundna slaget.
Från strax efter klockan 08 i morse har så mötena avlöpt varandra och när jag ser ut genom mitt kontorsfönster inser jag att det är ännu en vacker dag i Sollentuna. Det är nog dags för en runda ute i den andra delen av verkligheteten.
Fortfarande dröjer det sig kvar en del minnen från gårdagskvällen. Det var, i vanlig ordning, fullt upp med möten av olika slag. Inte minst en av höjdpunkterna under varje månad – styrelsemöte med sollentunamoderaterna. Det är en grupp människor som jag njuter av att samarbeta med och de planer som nu håller på att slutföras borgar för en både intensiv och spännande fortsättning på mandatperioden.
Strax efter styrelsemöte – på väg mot att möta hela vår stora kommunfullmäktigegrupp - plingade det så till i telefonen. Fick ett sms från en nära släkting som informerade om en diagnos. Det visar sig att min nära släktings svärfar fått ett besked som tillhör ett av de värsta man kan få.
Det var inte helt lätt att samla tankarna under mötet som följde. Det ena avlöser det andra i livet, sorgen och glädjen här vandra tillsammans…
