Mitt kontor är ett nav. Från det att kroppen placerats i snurrfåtöljen tills dess att det passerar genom säkerhetsdörrarna, är det en rätt strid ström av besökare. Jag trivs alldeles utmärkt med det.
Samtidigt är det bara och konstatera att jag trivs ännu bättre med aktiviteter utanför kontoret. Denna dag var ganska välfylld med den varan.
Imorgon är det kampanj under flera timmar och då räknar jag med att skaka hand och prata med en rätt stor del av de personer som besöker det centrum moderaterna i Sollentuna placerar ett större urval av ledande politiker. Det innebär att denna kväll ägnas åt förberedelser i form av att läsa in sig på aktuella frågor som berör det område som är i fokus under lördagen.
Dessutom kan jag konstatera att två telefonmöten förlöpte alldeles utmärkt under seneftermiddagen. Till viss del kan det bero på att jag då placerat kroppen i min favoritstol på altanen. Solen strålade från en vacker himmel och jag kunde njuta av värmen samtidigt som en hel rad frågor avverkades med telefonens hjälp.
På väg från kommunhuset tog jag med mig ett exemplar av Vi i Sollentuna. En tidning som etablerat sig i kommunen sedan ett tag tillbaka. Ofta finns det en hel del läsvärt och dessutom är tidningen generös med utrymme för debattartiklar. Kunde även konstatera att frågan om framtida placering av Eriksbergsskolan fick en hel del utrymme. Det är bra. Diskussionen om den framtida placeringen kommer nu att intesifieras och jag ser framemot den diskussionen.
Ingen dag är den andra lik. Vilken härlig klyscha. Likväl en beskrivning av min vardag som stämmer ganska väl. Visst finns det återkommande inslag, men det ligger onekligen en viss njutning i att se hur strömmen av ärenden, mail och telefonsamtal flödar genom mitt våningsplan varje dag.
Gjorde ett litet misstag idag när jag började bläddra i almanackan. Sökte efter några timmar för att skaffa mig lite mer kunskap i ett intressant ämne. När jag bläddrat ett tag insåg jag att det ser rätt välfyllt ut, ända fram tills det är dags för någon form av semester. Misstaget består av att man så sakta inser att det är en hel del som ska klaras av på väldigt kort tid. En kommun har visserligen nästan alltid öppet, men det politiska tempot sjunker betänkligt vid midsommar.
Dagen inleddes med en lång förhandling – och den avslutades med en lång förhandling. Måste erkänna att huvudet var rätt tungt när jag väl kom hem. Väl hemma insåg jag att väskan var tung av ett särskilt skäl. Bunten av kommunala handlingar att läsa och fundera igenom var rätt rejäl. Också denna kväll.
I dag presenterar socialdemokraterna sitt förslag till vårbudget. Innehållet (eller kanske primärt det som saknas i innehållet) skulle jag sannolikt kunna skriva en hel del om. Som de flesta bloggläsare anar, är jag inte så värst imponerad av det som presenterats.
Men det finns dock en dimension i deras budgetförslag som jag med spänning ska se hur det hanteras av media. Socialdemokraterna är ett parti med cirka 30 % av väljarkåren bakom sig. Sannolikheten att de skulle få över 50 % i valet 2014 är lika med noll.
Det innebär att det budgetförslag som presenterats idag bara är ett partis förslag, men inte mer. Det finns ingen organiserad opposition men likväl måste socialdemokraterna processa sin budget med tillräckligt många andra partier för att få majoritet.
Därför är det att fara med osanning om man lägger alliansens förslag bredvid socialdemokraternas. Det ena (alliansens) förslaget är färdigförhandlat. Det andra (socialdemokraternas) ska sammanlänkas med vänsterpartiet, sverigedemokraterna och miljöpartiet.
Det är först när den förhandlingen är klar (mellan de fyra oppositionspartierna) som vi har två jämbördiga förslag att betrakta.
Dessvärre gör jag mig inga illusioner om att pressen på bred front upplyser allmänheten om detta, varför sociala medier får ett stort ansvar.
Svenska folket måste nu få svar på frågan; Om socialdemokraterna söker regeringsmakten 2014 – med vem ska de då samarbeta och hur ser det samarbetet ut. Primärt när det gäller ett gemensamt budgetförslag.
Direkt efter valet 2010 påbörjade sollentunamoderaterna en intressant resa. Vi har siktet inställt på valet 2014 och har metodiskt och systematiskt arbetat på att vara väl förberedda när det är dags att lägga röstsedlarna i valurnorna.
Mandatperiod efter mandatperiod har sollentunaborna, med emfas, visat oss ett stort förtroende. I senaste valet fick vi rekordsiffror. Det finns dock alltid en risk, när det går bra, att man slår sig till ro och ägnar all tid åt att förvalta. För sollentunamoderaterna gjordes dock valet att istället vara mycket noga med att valrörelsen 2010 fortsätter under hela den här mandatperioden.
Under 2012 är det så dags att växla upp ännu ett steg och börja veckla ut delar av allt det myckna som förberetts. Det gör att vi, med all rätt, känner oss rejält förväntansfulla på den här våren och den tid som ligger framför.
För egen del innebär det att mötet med väljare intensifieras och vi sjösätter diverse initiativ som är ett led i en långtgående strategi med bärighet ända fram till valdagen.
Eftersom, just, mötet med väljare är det bästa jag vet med detta uppdrag blir det inte svårt att känna inspiration för de många månader av hårt arbete som ligger framför.
Målet är enkelt; Vi vill ha en rekordval 2014 också, där vi får fler sollentunabor som röstar på oss än någongång tidigare.
Prick klockan 10.00 idag, presenterades resultatet av Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimat. Jag satt redo och inloggad på deras hemsida. Det visar sig att Sollentuna även denna gång är Sveriges fjärde bästa kommuner när det gäller företagsklimat, enligt de mätserier man utgår ifrån.
Det är naturligtvis hedrande, samtidigt som det får mig att ”knyta näven i byxfickan”. Vi har potentialen att nå första platsen och ska självklart arbeta för att nå dit.
En viktig värdemätare för det arbetet är att vi nu arbetar fram en strategi för ett förbättrat företagarklimat i kommunen. En sådan strategi är naturligtvis, per automatik, inte mer värd än bläckstrålarna som skapat texten i skrivaren, om inte strategin ackompanjeras av hårt, metodiskt och konkret arbete.
Inom alliansen i Sollentuna är vi beredda att kavla upp ärmarna för att göra vår del. Själv gick jag omgående in till de ledande tjänstemän jag har förmånen att samarbeta med, för att förbereda hur plan- och exploateringsavdelningen kan dra sitt strå till stacken.
Jag är stolt över att vi är fyra i Sverige, men 2013 vill jag att vi klättrat uppåt. Om du som läser detta har förslag på hur vi ska prioritera och arbeta för att nå målet – hör av dig till mig.
Även gårdagskvällen blev sen. För mig innebär sena kvällsmöten primärt två saker. Antingen är det ett sammanträde av något slag, eller också är det ett möte med invånare som har förslag på/åsikter kring något vi arbetar med i kommunen.
Jag står ut med en del sammanträden, men det är inte alltid något jag ser framemot. Men när det gäller möten med invånare är det annorlunda. Det är något jag alltid ser framemot.
Konstigt, dock, med tanke på att det ofta handlar om att möta människor som tycker illa om något förslag. Men ändå inte konstigt, eftersom jag alltid uppskattar mötet med människor.
Igår blev en kväll av det slag där man går hem med ett litet leende på läpparna. Så är det ofta när jag mött invånare. Inte för att man alltid är överens – utan för att diskussionerna varit givande och man fått förmånen att både lära känna nya människor och få del av nya uppgifter/idéer.
Summan av detta är att min tidsprioritering för den här mandatperioden ska fortsätta. Jag ska försöka att sortera bort sammanträden till förmån för mötet med invånare. När jag nått halvtid för mitt ordförandeskap denna mandatperiod (sista december detta år) hoppas jag att det då finns en hälsosam mix mellan sammanträden och invånarkontakter.
Nu bär det av – ut på böljan den blå. Tillsammans med många hundra moderater från Stockholms län ska vi varva upp motorerna inför den valrörelse som är ungefär 2,5 år bort. Det blir många glada skratt, flera intressanta seminarier och dessutom tid att resonera med kollegor från länet i en rad aktuella frågor.
Känner mig priviligierad, ändock vet jag att jag kommer att längta hem. Till kommunen i allmänhet och till familjen i synnerhet.
Vissa dagar är man bara trött. Det är, i mitt fall, inte speciellt vanligt. Likväl är det en sådan dag idag. Trots spännande arbetsuppgifter och lite vår i luften så vill inte gruset i ögonen riktigt ge sig.
Det blev inte direkt lättare av att jag tillbringat valda delar av dagen i bil på långa och sövande motorvägar. Det gäller att hitta rätt kanal på bilradion och att sjunga med så gott det går. Brukar göra på det sättet också när familjen är med i bilen, men blir rätt snabbt nedröstad. Idag åkte jag dock själv i bilen vilket gav möjligheter att rensa lungorna.
Väl tillbaka på kontoret ringde telefonen och jag fick ett besked av det gladare slaget. En endorfinkick värd namnet. Nu grejar jag nog att vara pigg och allert resten av kväll och de möten som väntar då.
Läste precis en artikel i en av våra lokaltidningar. Den beskriver ganska utförligt om den frustration som – inte sällan – finns hos personer som får uppleva att kommunen växer, även i form av nya byggnader.
Jag har mycket stor respekt för den frustrationen. Det är få saker i tillvaron som kan upplevas så påfrestande som risken för att ens närområde skulle försämras.
Det som är positivt med just den process som beskrivs i lokaltidningen, är att jag tagit initiativ till en utökad dialog med de boende. Min förhoppning är att vi tillsammans kan reda ut vad som är vad i en byggprocess – och inte minst på vilket sätt de boende kan vara med och påverka.
Det är en grannlaga uppgift som tar enormt mycket av min tid, men det är tid som är väl investerad. Målet är inte (då hade det varit naivt) att alla ska tycka lika, målet är att alla ska uppleva sig lyssnade på. Hur vi som kommun lyckas med det i de beskrivda fallet, det återstår att se. För egen del tänker jag dock göra allt jag kan för att hålla kommunikationen tät.
Men det där med kommunikation är ju, som bekant, inte helt lätt.
Påsk är den viktigaste helgen på året för hundratusentals kristna i Sverige. Det märks i kyrkor, genom olika korsvandringar och – inte minst – i sociala nätverk. Det finns dock ett forum där påskens kristna budskap lyser med sin frånvaro till stor del, i Sveriges Television.
Jag har naturligtvis förståelse för att det finns många människor i vårt land som inte har någon religiös koppling till påsken, men jag anser att det definitivt ligger i public serviceuppdraget att spegla påskens kristna budskap.
Såvitt jag kan bedöma är det bara genom att visa ”Kristi sista frestelse” igår kväll som man gjort någon form av försök. Den filmen är dock, för många kristna, att beteckna som ett slag i ansiktet.
Det gör att vår gemensamt skattefinansierade TV nöjer sig med att under hela påskhelgen ge en kontroversiell version av påsken i sina kanaler. Det tycker jag inte bara är dåligt, det är under all kritik.
Det minsta man kunde begära är att programplanerarna kunde bemöda sig att under långfredagen sända någon av de massor av kostymdramor eller dokumentärer som spelats in med, just, det kristna påskbudskapet till grund.
Skäms, SvT!
