Thomas Ardenfors blogg

Vi hade några rejält kniviga ärenden att hitta lösningar på idag. Sammanträdena och överläggningarna avlöste varandra och vid lunch var det många tankar som snurrade i huvudet.

Dagen skulle, rent kontorsmässigt, avslutas med att kommunstyrelsen sammanträdde och under tidig eftermiddag satt jag med handlingsbunten och alla de anteckningar jag förberett till de ärenden som berörde frågor från mitt utskott.

När det är turbo i tillvaron är det ibland rätt skönt att logga in på Facebook. Det forumet har blivit en av mina viktigare källor till tips på allt från artiklar till bilder och händelser som skapar både skratt och eftertänksamhet.

En snabb inloggning och jag noterar efter några få minuter att det rör sig en hel del kommentarer kring en bekant till mig. Jag går in på sidan och förstår att allt inte verkar stå rätt till med honom. Det verkar inte som att någon vet vad som hänt, men inom loppet av någon minut har jag lagt allt annat åt sidan.

Tiden stannar och det som innan upptog all min koncentration får nu stå tillbaka. Oron växer för varje minut. Jag ringer ett par bekanta för att höra vad det vet, men ingen vet något, alla delar dock samma oro som jag.

Nu återstår bara det värsta av allt. Tiden innan man vet vad som hänt.

Tisdagar är oftast den dag i veckan som är den mest utmanande. Mötena står i kö efter varandra och dessutom är det, varannan vecka, ”utskottsdag” vilket innebär att jag leder att sammanträde med kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott.

Stadsbyggnadsfrågor engagerar, vilket gör att ledamöterna och ersättarna är engagerade. Det skapar ett klimat som både är organiserat och intensivt. Detta i sig är enormt stimulerande eftersom man sällan vet hur ett sammanträde utvecklas. Väldigt lite är förutsägbart och det finns en klädsam spänning mellan opposition och majoritet. Ibland, hör och häpna, även inom alliansen och inom oppositionen.

Sedan länge hade jag tänkt att ta med mig utskottet på en liten utflykt som jag planerade till idag. Det visade sig nämligen, när jag började jobba i kommunen, att vi hade ett bergrum i kommunen. Ett rum som från 70-talet varit topphemligt men sedan några år var ur drift. Bergrummet var tänkt att inrymma stadsledningen i Stockholm samt kommunledningen i Sollentuna. Anläggningen är byggd på ett helt enastående sätt och inrett i tidstypiskt 70-tal.

Utflykten blev mycket lyckad och jag tror att vi alla var tillfreds med att få besöka något så annorlunda som en arbetsplats för 200 personer som aldrig använts och som är anpassad för att klara effekterna av en sprängd atombomb i Sollentunas närhet. Dessutom sprängfull med inredning av en sådan retro-stil som skulle kunna krängas vilken dag som helst på en auktion i landet.

Strax innan vi skulle åka iväg på studiebesöket och sedan ha förhandlingar i utskottet insåg jag att jag glömt något jag lovat hustrun. Det handlade om inköp av biljetter till ett av barnens uppvisningar. Jag lämnar mitt tjänsterum och beger mig ut i hisshallen för att åka ner till entréplan och sedan ta en skön promenad till det ställe där biljetterna såldes.

När hissdörrarna öppnas kliver jag in i hissen och ser att jag får sällskap av en riktigt gammal dam. Hon har varit uppe i restaurang Tureberg och köpt med sig en matlåda. Jag hälsar på henne och hon berättar för mig att hon ser lite dåligt och undrar vilken knapp hon tryckt på. Det visar sig att hon tryckt på en knapp som skulle ta henne till socialtjänsten, vilket inte var hennes behov. Istället hjälpte jag henne att trycka på knappen som skulle ta oss ner till entrén.

På vägen ner erbjuder jag mig att hjälpa henne ur hissen och väl på entréplan berättade hon för mig att hon var på väg till ICA inne på Sollentuna centrum. Jag erbjuder mig att ledsaga henne, därefter jag hon min arm och vi går som ett gammalt strävsamt par – i mycket maklig takt – den ganska korta vägen genom centrum.

Det tar dock en ganska lång stund med tanke på promenadtempot. Under vår vandring visar det sig att vi nästan är grannar. Hon har bott i Häggvik i 67 år. Helgen som passerat har hon varit en vända söder om staden för att gratulera sitt 57-åriga barnbarn på födelsedagen.

Den äldre dag jag delat hiss med och nu makligt passerade genom centrum med visade sig vara 102 år. Helt klar i skallen och dessutom en charmerande människa.

Jag bestämmer mig för att strunta i att vara stressad och vårt samtal hinner att spänna över vida fält. Det blir ett samtal som jag sent ska glömma. En stund senare lämnar jag henne vid ICA och fortsätter min promenad, nu i något högre tempo.

Senare samma dag sitter jag i en skolmatsal och lyssnar på en kör som min 10-åring är med i. Det är första gången jag hör henne sjunga solo och jag njuter av att höra hur hon sjunger. En liten tår blir det allt i ögonvrån och kameran går varm. Det var ett utmärkt sätt att kröna en lång dag.

Och 102-åringen glömmer jag aldrig.

Självklart följde jag sändningen av prinsessans Estelles dop. SvT gjorde en oväntat stor satsning med en ganska bra bredd på bevakningen. Lite komiskt tyckte jag dock det blev när förra statsministern Göran Persson anlände. Det måste vara ett av de få inslagen som repriserades efter varandra. Men kul att han var inbjuden.

Det är alltid lika intressant att se vilket stort intresse det svenska kungahuset röner också utomlands. Samtalen i SvT med reportern från ett tyskt mediabolag gav en bild av kungahuset som man borde få höra oftare.

Dessutom är det ljuvligt och se hur kronprinsessparet gång på gång visar ett mänskligt ansikte och påminner att det är två personer som verkligen står med fötterna på jorden. I kyrkan satt de som kronprinsesspar, men det var lätt och se att det framförallt var där som föräldrar.

Inte som statister i någon regisserad föreställning, utan som i allra högsta grad delaktiga.

Det räcker med att lyssna på kronprinsessan så förstår man att hon kommer att bli en högt älskad och respekterad drottning. Det är bra för monarkin, det är väldigt bra för Sverige.

Ett av de viktigaste uppdragen som ordförande i plan- och exploateringsutskottet är att hitta vägar till en fördjupad och – ibland – förnyad dialog med kommuninvånarna när det gäller stadsbyggnadsfrågor. Under 2011 prövade vi ett koncept med sk. ”dialogmöten” både i Edsberg och i Helenelund.

Bägge dessa tillfällen föll väldigt väl ut. I Helenelund satte vi upp ett tält på torget mitt i november och fick in över 300 svar på vår enkät. Enkätsvaren låg sedan till grund för de politiska direktiv alliansen i utskottet drev igenom för några veckor sedan.

Nu är det dags för nästa dialogmöte. Fredag den 25 maj och lördagen den 26 maj står vi inne i Sollentuna centrum med kartor och enkäter för att diskutera utvecklingen av västra Tureberg. Den delen som är särskilt i fokus är längst med Turebergsleden ända från Kista, via fd. Sollentunamässan och sedan norrut upp mot Malmparken.

Vad ska hända med gamla mässan? Hur ska Turebergsleden gestaltas för att bli trevligare? Hur ska det bli möjligt att promenera bättre och säkrare i området? Vad ska hända med Fågelsångsparken? Dessa frågor och många fler vill vi ha in så många svar på som möjligt.

Mer information om dialogen finns på kommunens hemsida. Där kan du redan nu fylla i enkäten. Efter sommaren presenteras en sammanställning av enkäten för utskottet och senare i höst lägger vi direktiv för fortsatt programarbete.

Så var då steget taget. Efter att i hela mitt liv använt (eller fått serverat från) en kolgrill blev det idag inköp av gasolgrill. Tre brännare innebär att den växande familjen och de många gäster som passerar vårt hem inte minst under en grillsäsong, kan servas med bästa kvalitet. Det visade sig att ICA Maxi i Sollentuna hade bäst urval och bäst pris. Något oväntat. Då hade jag ändå besökt sju olika butiker under dagen och, bland annat, förvånats över att en av mina favoritbutiker – K-Rauta – hade ett oväntat smalt utbud. Min bubblare som favoritbutik – JULA – var dessvärre ännu sämre när det gäller bredd på grillar.

Under morgondagen väntas regn och rusk, vilket innebär att hustrun och jag lär tillbringa valda delar av dagen med att skruva ihop underverket. Sedan väntar inköp av gasoltub, första gången för mig någonsin. Hursomhavet hoppas jag kunna inviga grillen under kommande långhelg, väderleksprognosen för innevarande helg skapar inte direkt någon längtan att grilla utomhus…

Väl på ICA Maxi i Häggvik insåg jag att den digra träningen och hälsosamma kosten någon gång måste matchas med annan vara i matväg. Jag var helt inställd på att unna mig några goda röror. Sedan många år är Citygross på Stinsen och deras Skagenröra en självklar favorit men idag inträffade så en paradigmskifte. Under en liten runta bland delikatesserna på ICA Maxi fastnade jag för en förevisning av röror från Västkusten. Märket är PRINSEN och man kunde njuta av att testa Smögenröra, Skagenröra och Räkröra.

PRINSENs röror är något av det i särklass godaste jag någonsin testat – och tro mig, det är ett antal röror som passerar herr Ardenfors tarmsystem genom åren. Därför vill jag – å det varmaste – rekommendera att du tar dig till ICA Maxi i Häggvik och plockar åt dig så många PRINSENs röror du har samvete och ekonomi till. Hädanefter är det min melodi, de gånger jag vill unna mig havets frukter i röro-form.

För en stund sedan kunde jag så ge mig själv en uppdatering av nyheter genom att följa Rapports sändning. Ett av inslagen handlade om pappamånader. Alliansvännerna i Kristemokraterna har nu ett förslag på att ta bort pappamånaderna och Folkpartiets partiledare, Björklund, var inte sen att kalla detta ”en återgång till något för många tiotals år sedan”.

Jag tycker att Kristdemokraterna har helt rätt, precis som jag tycker Björklund är helt fel ute. De flesta sansade män i Sverige idag som blir pappor, ser det som självklart att ta del av möjligheten att få vara hemma med sina barn. Därför är det trams och tro att borttagandet av pappamånader skulle kasta oss tillbaka till 70-talet.

Processen för att pappor skulle bli mer delaktiga har nu landat och är redan på plats. Sätt nu folket fria genom att sluta och lägga er i hur familjer väljer att hantera sin föräldraledighet. Det är skamligt att den frihetsreformen inte kan vara en självklarhet för hela regeringen. Allianspolitik är frihetspolitik. Inte att regering och riksdag bestämmer hur föräldrar ska fördela föräldraledigheten.

Kör hårt, KD. Mitt stöd tillhör er i denna fråga.

I de flesta frågor en kommun driver, har vi mer eller mindre aktiv samverkan med andra kommuner i länet och i landet. På samma sätt med de frågor som ligger inom mitt ”fögderi”. Regelbundet (minst fyra gånger per år) möter ledande politiker och tjänste män från Upplands-Väsby och Sollentuna varandra för att dryfta olika projekt som påverkar oss båda, mer eller mindre.

Därutöver har tjänstemännen sina egna möten där man följer upp de inriktningar vi förmedlat.

Idag möttes Väsby och Sollentuna på plan 14 i vårt kommunhus och det var primärt tre områden som berördes. Det handlar om vårt industriområde Kappetorp, längst upp i norr i kommunen. Här ser man ett tydligt exempel på vikten av samspel eftersom Upplands-Väsby vill bygga bostäder i nära anslutning till vårt verksamhetsområde.

Vi diskuterade även Arlanda och de frågor som väcks kring flygbuller. På samma sätt som vi vill värna möjligheten för Arlanda att fortsatt kunna utvecklas, vill vi som kommuner ha en tydlig och konstant press på statliga myndigheter att ständigt pröva vägar för att hålla bullret till en så minimal nivå som möjligt.

Dessutom hann vi naturligtvis med att prata om Väsjön. Det verksamhetsområde vi planerar där gränsar, även det, direkt till Väsby och vi kan så flera intressanta möjligheter till samverkan.

Jodå, även jag var en av dem som följde partiledardebatten på SvT under gårdagskvällen. Efter en lite trevande inledning blev det, stundtals, rätt underhållande. Detta ställt i relation till andra partiledardebatter.

Det finns nog ingen som tror att valet 2014 avgjordes igår, men redan nu kan man se fragment av hur det kommer att låta sensommaren 2014. Inte minst handlar det om trovärdigheten i regeringsfrågan. Igår stod alliansen samlade på ena sidan och visade bra prov på att man har en gemensam linje. Oppositionspartierna på motsatta sidan visade lika mycket prov på att inte vara samstämmiga.

Något säger mig att det är den bildsättningen, upplevelsen, som spelar stor roll när vi nu närmar oss halvtid i mandatperioden.

Samverkan är verkligen inte lätt. Att kalla sig för en ”allians” är inte detsamma som att fungera som en sådan. Det krävs hårt arbete och det krävs ett givande och tagande. Samtliga inblandande måste vara lagspelare, annars förkroppsligas uttrycket att ”ingen kedja är starkare än sin svagaste länk”.

Så är det i Rosenbad – så är det också i en kommun som Sollentuna. Därför arbetar vi i alliansen för Sollentuna metodiskt på att utveckla samarbetet. Att enbart luta sig tillbaka och minnas tider som varit är sällan ett framgångsrecept för framtiden.

Om några timmar är det dags för mig att möta styrelsen för sollentunamoderaterna. Det är en grupp människor som jag trivs genuint bra att samarbeta med. Där finns förutsättningar för att arbeta fram valseger – och vi har genuint kul under tiden vi arbetar.

För ett par dagar sedan skrev jag några rader kring det faktum att det lite nu och då visar sig att en del journalister inte klarar av att vara opartiska. Detta torde knappast ha kommit som någon överraskning, men idag fick denna min tanke ny energi. Det handlar om en ”story” som just nu far runt på Facebook och Twitter.

Kommentarerna till denna ”story” är ofta helt vidriga, fulla av påhopp och kränkningar. Inte heller, dessvärre, helt ovanligt. Det är många troll som vandrar runt i sociala medier. Och dessutom alltför många som sväljer det som står i en tidning utan att göra någon djupare reflektion.

För en stund sedan kom så ett inlägg på Facebook som klargjorde en del, för att uttrycka sig milt. Jag väljer att publicera hela inlägget. Med detta vill jag ännu en gång påminna dig som läser att inte alltid utgå ifrån att det som står i en tidning, eller publiceras på nätet, är sant. Det kritiska granskandet är inte bara något journalister ska syssla med.

Här kommer så den inklippta artikeln, mina egna slutkommentarer återges efter det inklippta:

I samband med att Tre Kronor förlorade mot USA i en förmatch till hockey-vm, zappade jag in på Löfvéns första majtal från Göteborg. Det sändes i SvT och man hade dessutom en panel som kommenterade hans tal. Panelen satt i tv-huset på Gärdet i Stockholm.

Talet som sådant analyseras i de flesta rikstäckande tidningar och därför inget som jag tänker lägga någon större vikt vid. Vad som istället fick mitt intresse var när SvT:s text tv skrev om Löfvéns tal. Man skrev nämligen att det var ”fullpackat på Götaplatsen”. Den skrivningen gjorde mig något förvånad.

Naturligtvis ringde jag till text-tv och frågade vad man byggde denna skrivning på. Den journalist som svarade hänvisade till att ”man skrev det som TT hade skrivit”. Min motkommentar blev då att jag sett stora delar av Löfvéns tal och ordet ”fullpackat” stämde lika lite överens med verkligheten som när Sollentunas socialdemokrater genom åren beskrivit att det varit väldigt mycket folk på deras förstamajmöte i Malmparken.

Jag har varit på ett antal av socialdemokraternas förstamajmöten i Malmparken och kunnat konstatera att det inte varit så där värst mycket folk. Snarare väldigt glest och stillsamt.

Eftersom jag bott ett par år i Göteborg är jag väl bekant med Götaplatsen och att, som TT, skriva att det var fullpackat stämmer inte alls med de tv-bilder som kablades ut.

Några minuter senare är texten ändrad till ”välfyllt”.

Denna beskrivning kan tyckas vara en bagatell, men så påminns man om den rapport som kom under gårdagen och som visar att en förkrossande majoritet av landets journalister är ”vänstervridna”. TT:s ”rapport” från Löfvéns tal blir då lite lättare att förstå med tanke på att den kan tyckas visa att gårdagens rapport väl beskriver hur pass ”opartisk” journalistisk rapportering kan vara.

Kritiskt granskande är inte bara något journalister ska syssla med, utan framförallt något vi som tar del av journalistisk rapportering ska vara extra noga med. Inte minst med tanke på att en förkrossande andel av journalisterna har klara sympatier åt vänster.