Hennes beskrivning av områdets utveckling är intressant på flera sätt och något att definitivt ta till sig.

När vi moderater, tillsammans med hela alliansen, tog initiativ till att se över kommunens fem stationssamhällen (Helenelund, Tureberg, Häggvik, Norrviken och Rotebro) var det med övertygelse om att dessa områden skulle kunna utvecklas på ett spännande sätt.

I november inleddes processen med att bjuda in till dialogmöten. Jag har skrivit om det på denna blogg tidigare men har anledning att återkomma till det igen. Dialogmötena är en form som vi i alliansen tror har alla förutsättningar att fylla en viktig funktion i stadsbyggnadsprocessen. Inte minst tack vare att fler invånare känner sig delaktiga tidigare i processen.

Det var glädjande att läsa insändaren – och inte minst var det glädjande att den andades ett mått av förväntan på hur Helenelund ska utvecklas. Den sortens signaler bådar gott. Ett leende spred sig när jag läste och det är ett leende som jag tror följer med under hela denna dag.

Inte minst därför att jag vet en del om de beslut vi står inför att lägga fram inför plan- och exploateringsutskottet framöver. Beslut som vi tror kommer få ännu fler sollentunabor att känna förväntan inför framtiden.

Att man jobbat för mycket visade sig vara en gemensam nämnare. Det är en uppgift jag hört flera gånger tidigare och som är väl värd att fundera över. Men det som fick mig att tänka efter lite extra rörde en uppgift som, också den, hamnade högt upp på listan. Det många ångrade var att man tappat kontakten med nära vänner.

Under helgen har jag haft besök av bäste vännen och hans familj. Vi träffades när vi var tonåringar och trots att vi bara bott i samma stad i två år, har vi ändå hållt kontakten genom alla år. Vi talas vid i telefon nästan varje dag och vi tillbringar minst två – ofta fler – storhelger/helger tillsammans som familjer.

Jag känner mig rik att ha hans vänskap, samtidigt inser jag att jag tappat den nära kontakten med ett antal människor som stod mig väldigt nära för några år sedan. Man skickar ett julkort, hör av sig per telefon någon gång om året och man uppvaktar via Facebook när den gamle vännen fyller år. Torftigt, men ändå precis som det blivit.

Artikeln i morgontidningen fick mig att tänka till. 2012 ska vara året när jag återknyter kontakten med gamla vänner som jag saknar mycket. Det blir flera middagar att boka in och många roliga återseenden att se framemot. Det finns nog ett och annat som även jag kommer att ångra på dödsbädden, men vänr

Idag blev det dock annorlunda.

Minns du händelsen i Arboga för några veckor sedan, när en ung mamma och hennes lilla barn hittades döda? Idag kom obduktionsrapporten som enligt uppgift visar att mamman dött i sviterna av en sjukdom och att det lilla barnet dött av vid hennes sida sannolikt några dagar efter det att mamman dött.

Helt plötsligt blir allt man gör en vanlig måndag så väldigt mycket mindre viktigt. Jag stannade upp en stund och kände att jag fick kämpa mot tårarna. Hur grymt kan det inte vara ibland? Att dö ensam tillsammans med ett litet spädbarn.

Det finns sannolikt bottnar i den historien som kan ge förklaringar, men likväl något av det värre jag tagit del av på länge. En människas frånfälle är alltid en sorg, när det är barn inblandade blir det snudd på outhärdligt. Men denna historias delar gör att man saknar ord.

Utöver att långtidsprojekt mal på så uppstår hela tiden situationer som kräver prioriteringar. Bland annat ska nu plan- och exploateringsutskottet arbeta med budgetprocessen på ett helt nytt sätt. Det är mycket att sätta sig in i och många avvägningar som måste göras. Stadsbyggnadsprocesser har visserligen mycket av förutsägbara inslag, men minst lika mycket av förändringar i förutsättningarna.

Kombinationen av detta gör vardagen, milt sagt, innehållsrik och varierad.

Extra stolt denna dag är jag över att ha lyckats ”smuggla hem” en vacker bukett till hustrun i måndagskväll, hålla den dold (i varmt vatten med extra växtnäring) över natten och ställa fram den köksbordet under Valentindagens frukost.

Och samtidigt som snön yr utanför mitt fönster inser jag att dagarna med dagsmeja nu närmar sig. Dessutom lite tö och mildväder på det. Någonstans under all snö och is finns det växtkraft som väntar på att slå ut. Lite som med politiken. Det kan se lite bistert ut i bland, men håll ut så kommer grönskan.

Naturligtvis är även barn- och utbildningskontoret på plats för att svara på frågor om skolvalet samt frågor i allmänhet om utbildningsstrategin för Sollentuna.

En mängd skolor tar också tillfället i akt och visar upp sig på scenen. Dessutom – icke att förglömma – genomförs tävlingen ”Bästa sexan”. Ett koncept som blivit ett begrepp bland skolorna i kommunen. Lisa Carpevi och Johanna Tibell-Gartz står för genomförandet och jag tror att det blir minst lika bra som förra året.

Det är stort att kunna konstatera att mässkonceptet berör hela den kommunala organisationen, men inte minst mängder av sollentunabor och besökare från kranskommuner. Det är inte ovanligt att över 10 000 personer som besöker Stinsen under morgondagen.

Lycka är ett ord som sammanfattar det jag känner för hur denna utveckling tagit form, även om jag själv inte har förmånen att vara en aktiv del på samma sätt längre.

Men, vem vet, det kanske inte är otänktbart att jag får ytterligare idéer om hur kommunikationen med kommuninvånarna ska öka…?

Hursomhelst hoppas jag att den som läser detta – och som har hyfsat nära till Stinsen – tar tillfället i akt att besöka Skolmässan 2012. Då lär du bland annat se varför andra kommuner ”snott” idéen. Den är bra, helt enkelt. I all sin enkelhet.

När jag klev in i kommunhuset i Sollentuna i morse var det med en skön känsla i kroppen. Jag ser verkligen framemot vårterminen.

I vanlig ordning blev det inte många minuters ensamhet på rummet förrän det började knacka på dörren. Och så fortsatte det, hela dagen. Det är ett av de mer trivsamma inslagen i min tillvaro, detta andra år som politiker.

Det tog en rätt lång stund att arbeta sig igenom den mailskörd som stockat sig i inboxen. Utöver mängden spam (eller massutskick från företag jag inte vet något om eller som erbjuder något jag är intresserad av) fanns det en lång rad både innehållsrika och intressanta mail från privatpersoner, företag och organisationer med direkt eller indirekt koppling till Sollentuna.

Många glada återseenden både i kommunhuset och i Sollentuna centrum. Och jag lär nog bli lättvaggad även denna kväll. Huvudet indikerar att kroppen fortfarande befinner sig i viloläge. Det går nog över imorgon.

Den stora utmaningen nu är att jag ska komma igång med vårträningen. Har lovat goda vänner och kollegor att joina dem på träning. Men det går ju inte att komma dit så otränad som jag är nu. Därför är det ut och ”käka asfalt” som gäller ett tag framöver. På så sätt kanske de inte behöver använda någon hjärtstartare på gymmet, när jag väl kommer dit…

Även om det verkar som att en och annan musiklärare bestämt sig för att ”förnya” repertoaren, är det mycket stämningsfullt i ett vackert luciatåg. Jag tillhör den skaran som tycker man ska vara väldans försikt med att förändra innehållet i ett luciatåg. Vissa gamla sånger hör liksom hemma där. För alltid. Nya sånger kan passa bättre som uppsjungning, inte mer.

Och även detta är det en liten skara människor som ojar sig över att vi har luciafirande överhuvudtaget. Det är en tragisk liten grupp. Luciafirande är en viktig del av den julstämning en förkrossande majoritet av svenskarna njuter av. Därför är det en fråga alldeles för viktig för att lämna över till en och annan skolledare eller motsvarande att bestämma över.

Polisavspärrningarna var omfattande eftersom vidriga ideologier som kommunism och nazism tagit gatorna kring Mynttorget i anspråk. På väg mot Stortorget gick vi in i en klunga kommunister (eller motsvarande) som spred allt annat än julefrid, om man säger så.

Vi stod ut en kort stund av helikoptrar som hovrade och knallskott som smälldes (om än långt från den del av gamla stan vi hunnit till).

Kommunisterna (oftast kallade ”autonoma” eller motsvarande) brukar tydligen skandera ”inga nazister på våra gator”. Låt mig tillägga att varken nazister eller kommunister hör hemma på våra gator. De borde kamma sig och skaffa sig ett jobb.

All heder till polisen som skapade trygghet för oss som inte vill ha med vare sig nazister eller kommunister att göra.

Inom alliansen var vi dessutom helt på det klara med att vi måste hitta fler och i viss mån nya vägar till en fungerande dialog med dem som bor i Väsjöområdet. Ett led i detta var att bjuda in till Edsbergsdialogen, en fredag och lördag under maj månad.

Dialogmötet hölls på biblioteket och fick ett bra gensvar. Det var ett antal hundra personer som var på plats för att ta del av de fyra exempel på sportfältets utveckling som fanns att visa upp.

Ett 50-tal personer lämnade in kommentarer till de fyra exemplen och sedan dess har en gedigen sammanställning gjorts och ett förslag till direktiv presenterats. När ärendet var på bordet i oktober föreslog jag, tillsammans med alliansen, att vi skulle ta några veckor på oss att resonera i våra partigrupper för att få en maximal förankring.

För mig var det även viktigt att lyssna in hur oppositionen i utskottet (miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet) såg på innehållet i direktiven. Eftersom majoriteten i Sollentuna (till skillnad mot exempelvis hur socialdemokraterna agerar i Sigtuna) är måna om ett bra debattklimat bjöd alliansen in oppositionen till samtal om direktiven.

I samband med det samtalet presenterade vi, utöver vårt förslag till direktiv, även ett alliansförslag om att genomföra en genomgripande trafikutredning kring de områden i kommunen som riskerar att drabbas av ”trafikinfarkt”. Högst prioriterat område skulle naturligtvis vara Edsbergs centrala delar .

Oppositionen anslöt sig till alliansens förslag till direktiv, med den skillnaden att man lämnade en protokollsanteckning i tisdagens möte om att det skulle finnas hyrerätter på sportfältet. Från alliansens sida menar vi att vår skrivning om ”blandade upplåtelseformer” handlar om, också, hyresrätter.

Utvecklingen av sportfältet kan nu planeras vidare och under 2012 utgår jag ifrån att ett förslag till plan kommer att presenteras. Men redan nu känns det bra och kunna konstatera att direktiven för sportfältet har i flera fall en direkt koppling till konkreta förslag och tankar från boende i Edsberg som framkom under Edsbergsdialogen.

Det ger mig gott hopp om att dialogen både kan fortsätta och att den kan utvecklas.

Och om du som läser detta sett, läst eller hört från socialdemokraterna att det är de som försett alliansen med alla bra förslag i direktiven – så är det inte något att fästa någon uppmärksamhet vid. Den sortens försök att ”ta åt sig äran” blir bara ännu ett – i raden – av tecken på att (S) är ett parti som lever i någon sorts parallellvärld.

Iskallt på torget, men en uppsluppen stämning. Det skulle kunna vara en hyfsad sammanfattning av tilldragelsen. Enormt mycket folk och – enligt min mening – väldigt trevligt upplägg. Bäst av allt var när en förskoleklass kom dit för att hjälpa till med invigningen av den nya, stora, vackra klockan. Vem skulle bättre kunna göra en invigning av torget än barn?

Ett par minuter innan jag ska upp på scenen för att hälsa välkommen och hålla mitt tal, söker en av förskolans pedagoger upp mig. Det visar sig att det av de små barnen som ska inviga torget är född den 11/11 klockan 11.00. Gissa hur responsen blev när jag berättade det för den stora skaran som mött upp på torget…

Om en stund bär det iväg till Helenelunds centrum, det är dags för Helenelundsdialogen. I slutet av augusti fattade vi ett beslut i utskottet om att inleda programarbete för våra stationssamhällen. Vi är den enda kommunen (Stockholm undantagen) i länet som har hela fem pendeltågsstationer. Nu vill vi arbeta igenom dessa småsamhällen i syfte att skapa förutsättningar för bättre liv och service.

Först ut är Helenelund, när vi kommer de de övriga fyra kan jag idag inte svara på. Detta är en process som kommer att ta tid, och det måste den få göra.

Att möta invånare INNAN den formella processen med planläggning inleds, tror jag är ett mycket viktigt steg mot en bättre dialog med invånare i stadsbyggnadsfrågor. Detta blir en ”testballong” vad gäller formen, men värderingen bakom formen – mer dialog – är något som definitivt kommer att vara en bärande del av fortsättningen för utskottet.

Återstår att se hur många som dyker upp. Vi har satt upp ett tält på Helenelunds torg, som är uppvärmt och vi serveras dessutom kaffe. Räknar med – och hoppas på – mycket respons från dem som kommer dit. Vi finns på plats mellan 15-18 – och imorgon mellan 11-15. Därefter blir det till att åka hem och klä upp sig en aning. Lördagskvällen är vikt åt 100-årsfest för Sollentunamoderaterna. Det, mina vänner, blir en kväll vi sent ska glömma.